Det är nu som det stora vemodet rullar in

Jag kan ha svingat lite raljant på slutet mot fotbollsspelare och deras eviga behov av bekräftelse och lajks. Om hur de just nu ropar på oss från sina sociala medieplattformar – ”glöm mig inte, här är jag” – och hur de alltmer försvinner ut i periferin i vårt kollektiva medvetande när annat blir viktigare. Hur de blivit lite löjliga under coronakrisen när deras kärnverksamhet, att spela boll och vinna matcher, inte längre finns. Jorge Valdano uttryckte det förstås både elegant och vasst i sin kolumn i El País för några veckor sedan, i ett inlägg med rubriken ”Från hjältar till simpla medborgare”, för den som händelsevis läser spanska, eller har tillgång till ett bra översättningsverktyg.
I helgen publicerades en text i The Guardian skriven av Birminghams tränare, allsvenska bekantingen Pep Clotet, som fick mig att haja till. Clotet beskriver hur kontakten med spelartruppen förändrats under lockdown-tiden.

The relationship with players changes a little bit now. Usually we might be out on the training pitch, speaking about tactics and football as well as personal matters. Now our communication is more individual. I speak to them all to make sure they feel on track, motivated and happy within themselves. Some need that kind of conversation more than others (…)

Jag vet att jag också i ett av de första inläggen i den här bloggen beskrev fotbollsspelare som ett släkte i starkt behov av rutiner. Och allt detta hänvisande till gamla inlägg handlar alltså inte om att lyfta min poäng utan att fråga mig själv om jag eventuellt varit lite väl arrogant.
I dag publicerar kollegorna på den franska dagstidningen Le Parisien en undersökning gjord av FIFPro som frågat 1 513 professionella spelare hur de mår under coronakrisen. Ungefär hälften av de tillfrågade mår inte alls bra.
58 procent av fotbollsspelarna, både herrar och damer ingår i undersökningen, är oroliga för sin framtid inom fotbollen.
Hela 46 procent ”uppvisar tecken på depression”.
Vanliga problem som nämns är dålig aptit, sömnproblem och ”tendenser till melankoli”.

Idrottsläkaren Gérard Saez, som samarbetar med det franska fotbollsfackförbundet UNFP förklarar:
– Att tävla är deras jobb. Just nu har de ingen möjlighet att uttrycka sig och bli sedda. Det är en källa till ångest.
Han jämställer det med ”le syndrome du comédien” – skådespelarsyndromet – när man mestadels lever för blicken hos den andre; kameran, regissören, publiken.

Det är tyngre tider för kvinnliga fotbollsspelare än manliga, i alla fall om man ska tro de siffror som gäller för Frankrike, där ”bara” 28 procent av herrspelarna uppvisar symptom på depression, medan samma siffra för damspelare är 50 procent. Av allt att döma handlar det om att få på damsidan är välbetalda eller heltidsproffs alls och därmed har mindre ekonomiska marginaler. Många antas också ha blivit av med, eller oroa sig för att bli av med, sidojobbet.

Lyons superstjärna Ada Hegerberg sa i veckan till AFP:
– Uppenbarligen prioriteras herrfotbollen, med alla frågor om pengar och när ligorna ska återupptas, men det är väldigt viktigt att damfotbollen driver på för att ta plats också. Vi kommer att sitta på andra raden gällande allt det här, men vi får inte suddas ut i bakgrunden.

Att vädja om att att slippa suddas ut i bakgrunden, från normalt sett mycket stridbara Hegerberg, är ett språkbruk som visar på ett välkänt fenomen och som den här bloggen gjort sig lika skyldig till som de flesta publikationer på slutet: I tider av panik och kris väger kvinnors villkor alldeles för lätt. De glöms bort. De får inga rubriker.
Vi accepterar det, eftersom det är mer kittlande att läsa om hur Cristiano Ronaldos familj håller ihop i karantänen och hur många procent Real Madrids löner sänks under speluppehållet (tio just nu, men det kan komma att justeras).
Det kan tyckas drastiskt att jämföra underbetalda och arbetslösa kvinnor längst ner på arbetsmarknadens lönestege med unga, friska fotbollsspelande tjejer som får jobba med sin hobby. Det är det inte. Damfotbollsspelarna utgör, med några lysande undantag som Ada Hegerberg, sportens absoluta prekariat. Förhållandet mellan heltidssatsning och ekonomiskt utfall är betydligt lägre på dam- jämfört med herrsidan.

Det är förrädiska tider för damfotbollen. Efter ett VM i Frankrike förra sommaren där de gamla publik- och sponsorrekorden rök med en imponerande hastighet blåste det plötsligt nya vindar. Och visst är det lätt att känna sig lite generös då. Fifa sjösatte specialprogram, tv-kanaler skrev nya kontrakt med de inhemska ligorna, Champions League skulle äntligen utökas med ett gruppspel också på damsidan. Men när det blev rejäl force majeur häromveckan flyttades herrarnas EM-slutspel panikartat fram ett år och den förmodade konsekvensen av det, att damernas planerade EM-slutspel i England 2021 därmed också måste flyttas framåt, kommunicerades mest med en asterisk.

Fotbollsspelare runtom i Europa mår inget bra just nu. De har tvingats bort från sitt naturliga habitat. Den röda mattan har bryskt dragits bort under deras fötter, den gröna mattan får de inte beträda. Och kanske borde vi ge dem alla tummar och hjärtan vi kan för att de ska hålla ut och inte trilla ner i ett mörkt hål.
På frågan om de är sugna på att återuppta träningen svarar förvånande nog nästan hälften i undersökningen av FIFPro nej. Och här är herrspelarna något överrepresenterade. Jag är ingen expert på psykisk ohälsa, men att så många redan saknar lust att göra något som man dessutom generellt mår bra av, det vill säga att gå tillbaka till jobbet, är oroväckande.

Det kommer att finnas mycket arbete att göra inom klubbarna och förbunden den närmsta tiden. Mentalt, ekonomiskt och jämställdhetspolitiskt.
Damfotbollen har tagit oändligt många strider genom åren. Det är en del av dess identitet och tacksamma narrativ. Den nya virusvärlden är ett skapligt lackmuspapper för en industri som länge låtit ojämlikheten totalt löpa amok, men till slut åtminstone börjat uppmärksamma de spelare som alltid suttit på andra raden. Använd inte coronakrisen som ursäkt för att sudda ut dem i bakgrunden igen.