En svensk kramas

Gästkrönika: Patrik Brenning

Johanna skrev nyligen om min eventuella ångest inför det så fruktade Svåra Andra Inlägget. Jag tänker att det bästa måste vara att ge sig på Johannas favoritämne. Jag talar självklart om den fysiska kontakten.

Johanna skrev själv exemplariskt om det här. Om den där förvirringen kring hur vi egentligen ska hälsa på varandra så här i coronatider. Hon gav oss dock bara det internationella perspektivet (som den världsmedborgare hon är) så låt mig som vanlig simpel svensk nu ta mig an det svenska.

Och fridlysa den svenska kramen.

För såg ni Mästarnas mästare senast? Upptäckte ni det där jättesvenska ögonblicket efter avgörandet i Mästarkvalet?

Fotbollsprofilen Kim Källström har precis slagit ut motorlegendaren Kenneth Hansen på en slags balansbräda. En sekund av tvekan infinner sig. Vad ska de göra av sina kroppar nu? Hur ska de kanalisera sina känslor utan att göra den andre upprörd? Lättnaden. Glädjen. Besvikelsen.

Källström haltar efter en stunds tvekan över till Hansen och ger sin slagna motståndare någon slags vertikal tröstkram. Det är stelt.

Kim haltar tillbaka. Någon sekund till passerar. Sedan tar Hansen motsatt väg och ger sin överman en respektfull omfamning underifrån. Som en undergiven man. Det är fortfarande lika stelt.

Programledaren Pernilla Wiberg kommer in och vad tror ni händer? Nya kramar så klart. Alla försöker krama bort den märkliga stämningen mellan vinnare och förlorare.

Det kan vara de mest svenska tv-scenerna vi sett.

För vi kramas otroligt mycket här i Sverige. Så mycket att många inflyttade skyr omfamningarna. De är helt enkelt inte bekväma med så mycket närhet.

2014 skrev australiensaren Oliver Gee en uppmärksammad text i The Local om hur han inte stod ut med det svenska kramandet. Gee beskrev bland annat med förfasan hur han och en kollega, efter att ha pratat om Zlatan Ibrahimovic i ett par minuter, plötsligt var på kramstadiet med varandra.

En vän med franskt ursprung till Gee var lika förvånad, inte minst eftersom hon upplevde att många svenskar hatade kramarna. Vi tvingar oss liksom in i dem, likt en kollision mellan två motvilliga kroppar. Men kramas gör vi likt förbannat ändå.

Samma år som Gee skrev den där texten fick vi också vetenskapliga belägg för det australiensaren satte ord på.

I en Sifo-undersökning kunde Svenska Dagbladet slå fast att kramen då blivit svenskarnas vanligaste hälsning. 42 procent hälsade nu med en kram, 32 procent med en enkel fras samtidigt som bara 20 procent höll fast vid det mer konservativa handslaget.

Agneta Lilja, lektor i etnologi vid Södertörns högskola, berättade att hälsningskramen kom till Sverige i början på 1970-talet och för er som nu börjat fundera på varför jag skriver om kramar på sportsidorna (ni såg väl Zlatan-referensen?) kommer en förklaring här. Lilja menar nämligen att ett skäl till kramens stora genombrott på 80-talet var att idrottsstjärnor i så hög utsträckning omfamnade varandra.

– Det är så överföring går till. Vi ser beteenden, internaliserar dem och börjar använda dem, sa Agneta Lilja till SvD.

Det är alltså idrottstjärnornas fel/förtjänst att vi kramas.

För helvete, Börje!

Så sent som 2007 var samtidigt kramandet fortfarande ett såpass nytt fenomen att etikett-experten Mats Danielsson här i Aftonbladet tvingades tipsa om att det precis som vid kindpussande ”är vänstertrafik som gäller” (din högra kind ska alltså vändas mot din partners högra kind).

Men det finns en baksida här också.

Per Johnsson, legitimerad psykolog och prefekt vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet, varnade för det redan 2014:

– Man blir lite mer försvarslös. För att se om vi är på samma våglängd behöver vi se hela ansiktet och det kan vi inte när vi kramas, sa Per Johnsson.

Kanske är det också därför många av oss tycker det är rätt obehagligt att kramas. Men det kan också finnas rent fysiska förklaringar.

Enligt en studie omskriven i Time 2018 går kramkalasen i arv. Kramas dina föräldrar mycket har du själv också en tendens att följa i fotspåren. Kramtendensen bildas alltså redan i tidig barndom.

Forskare har också, genom studier på rumänska barnhemsbarn, kunnat slå fast att människor som haft lite fysisk kontakt i din barndom blir sämre på att utveckla hormonet oxytocin, som hjälper människor att skapa band mellan varandra. De får då vuxen i ålder också problem att uppfatta sociala signaler och kan dessutom ha en underutvecklad vagusnerv vilket försämrar förmågan att vara intim och medkännande.

I den här sociala distansieringens tid är det kanske därför på sin plats att påminna alla om att fortsätta krama sina barn. Men vi bör också fråga oss hur djupt rotat det här kramandet egentligen hunnit bli i svensken. Är den svenska kramen till och med hotad nu?

Med tanke på fenomenets trots allt unga ålder är det relevant att undra hur långt uppehåll kramen som självklar hälsning egentligen överlever. Hur många månader av armbågshälsningar kan gå innan det inte längre känns lika normalt att omfamna din halvbekanta med en kram?

Kommer vi helt obehindrat kunna hitta tillbaka till kramarna direkt när corona-tiden är över?

Det finns säkert många som önskar att svaret är nej, men med tanke på kramens betydelse för vår förmåga att knyta band mellan varandra är det kanske trots allt önskvärt att vi fortsätter kramas.

Förhoppningsvis kan idrottstjärnorna då återigen visa vägen.

Så fortsätt att lära oss att kramas, Kim! Så att vi alla kan bli lite mer medkännande och bättre människor.

Kram!