Slappa ursäkter är inte bara skit
Gästkrönika: Frida Fagerlund
“Oh, sorry”.
Så fort ordet lämnar min mun inser jag att det var ett tag sedan det användes. På Londons gator, tunnelbanan och mataffären tvingas man vanligtvis parera genom horder av människor för att ta sig från A till B. Ett dussin “förlåt” om dagen till främlingar är lika normalt som att andas. Oavsett om det var du eller den andra som var i vägen från första början.
Redan från barnsben lärde vi oss att be om ursäkt så fort vi gjorde något som ansågs fel. I ung ålder kunde det vara så triviala saker att “förlåt” blev en sorts formalitet snarare än ett tecken på verklig ånger. En del människor – de vet nog inte själva vilka de är, men ni vet – verkar aldrig växa ur den grundinställningen.
Sedan coronavirusets utbrott har vi som följer fotbollen bombarderats av ursäkter. Jack Grealish festade till det med ett kompisgäng och avslöjades när han körde in i två parkerade bilar. Kyle Walker drog ihop ett eget intimt party med ett ytterst tveksamt syfte. Peter Moore blev förvånad när Liverpools besked om permittering av anställda väckte avsky (och tog snabbt tillbaka beslutet). José Mourinho bröt mot regeringens restriktioner och samlade ett gäng spelare för träning.
Det är olika nivåer av dumhet, girighet och allvar men samtliga utpekade landade i samma ord: Förlåt.
En genuin ursäkt, som tycks komma från personens djupaste inre, är något av det mest kraftfulla som existerar. Det är det yttersta beviset på att människan kan sätta sin egen stolthet åt sidan för att någon annan (alternativt något annat) betyder mer.
En lam, substanslös ursäkt påminner desto mer om en femåring som försöker ta sig ur trubbel. I dessa fall skydda sina respektive rykten och därigenom pengar.
Men enligt Psychology Today är ett “förlåt” aldrig helt verkningslöst. Även om en ursäkt skulle framstå som “fake” är det viktigt att den uttrycks muntligen för att undvika en framtida upprepning. “Ursäkter för oss ett steg närmare dennes innersta känslor som är själva upphovet till handlingen”, skriver tidskriften.
Det leder oss vidare till den andra – men minst lika väsentliga – delen av en ursäkt. Filosofen Jacques Derrida är en av de som har försökt beskriva vad förlåtelse är. Han landade i paradoxen:
Endast när förlåtelse är omöjlig, blir den möjlig.
Förlåter du för att läka ett sår förlåter du inte, egentligen. Då handlar det snarare om försoning mellan dig och någon annan.
Själv anser jag inte att något behöver vara ursäktligt för att kunna förlåtas. Det som däremot gnager i min numera rastlösa själ gällande exemplen ovan är de som anser att en ursäkt inte alltid är nödvändig.
Troy Deeney förstod inte alls varför Jack Grealish skulle be om ursäkt efter sitt nattliga äventyr. “Han tjänar bra med pengar, har inga barn. Vad ska han göra? Sitta ensam hemma i sin trädgård?”, skrockade Watford-anfallaren glatt.
Eh, ja? Jag som barnlös har inga problem med att följa reglerna som gäller i Storbritannien just nu (vore det inte värre att faktiskt trängas med några bångstyriga ungar?). Visserligen utan alla dessa pengar som Deeney av någon märklig anledning nämner.
José Mourinhos ursäkt kom först sedan Londons borgmästare Sadiq Khan öppet kritiserat tränaren. Portugisen svarade något om misstag och respekt för hjältarna inom vården. En så kallad slapp men obligatorisk ursäkt. Att Tottenham som klubb slog ifrån sig allt ansvar är oförsvarligt, särskilt med tanke på vad de har pysslat med de senaste veckorna.
En framstående engelsk journalist twittrade något anglo-romantiskt om hur Liverpools ledning förtjänade ”enormt med kredd” efter att ha ändrat sig i permitteringsfrågan. “De är storsinta nog att inse att de har gjort fel”, skrev personen i fråga.
Jag kunde inte hålla med mindre. Snarare ska de egna supportrarna hyllas eftersom deras engagemang gjorde skillnad. Peter Moore är tillräckligt mycket affärsman för att veta att han behöver dem på sin sida när allt det här är över.
Spurs, med ordförande Daniel Levy i spetsen, ser däremot inte ut att ända sig. Deras permitteringsbeslut stötte inte på tillnärmelsevis lika hårt motstånd som det på Merseyside. Det finns en viss ekonomisk skillnad mellan dessa klubbar men för att citera en parlamentariker: “permittering existerar inte för att hjälpa rika fotbollsklubbar”. Punkt.
Man vill landa i att alla dessa trötta ursäkter är skit som man helst slipper höra. Att Premier League-klubbar helt enkelt är giriga svin och att tränare och spelare alltid kommer tro sig stå över lagen.
Så tänker jag på de där gångerna man rör sig ute i samhället och ber om ursäkt för lättvindiga misstag. Hur mycket trevligare det är än att skyndsamt lomma vidare med blicken fäst i marken (som ofta sker i Sverige…).
Jag gillar folk som är bekväma med att använda ordet “förlåt”. Till och med de som inte riktigt menar det eller vars gest grundar sig i pengamotiv. Det finns något kraftfullt över det ändå.
Jag ogillar däremot de som bromsar ursäktens – förhoppningsvis – långsiktigt goda effekt genom ren och skär ignorans.