Gästkrönika: Andreas Käck

Det blåser storm ute, typ 860 sekundmeter. Världen som vi känner den är mer eller mindre i upplösningstillstånd. Alla utom möjligen Tegnell himself tycks ha gripits av panik. Världsekonomin är på väg att haverera fullständigt och hundratusentals människor dör. Och själv känner jag bara total bedrövelse över en så förhållandevis banal sak som att livesporten försvunnit.

Det är väl en egoistisk hållning; att knappt reflektera över mänsklighetens utmaningar utan mest tycka synd om sig själv bara för att ens egna intressen tillintetgjorts. Kanske är det det som kallas brist på empati och solidaritet. Eller så är det fullt normalt.

Livesport är ju något att samlas kring. Det är något att diskutera vid matbordet, något att utgå ifrån när man planerar sin vecka, eller bara använda som allmän förströelse.

Nu när vår trygga punkt har försvunnit försöker vi ersätta den med diverse substitut. Om vi lyckas? Tveksamt, va?

Mår vi lika bra av en Twitter-bubbla som till 90 procent präglas av lönlöst käbbel mellan vanliga dödliga som över en natt tror de gått och blivit docenter i epidemiologi? Eller var det skönare när tjafset handlade om linjedomarens beslut i den allsvenska matchen på Bravida Arena? Pratar vi hellre om corona än våra fantasylag?

Förstås inte.

Många försöker stilla sin abstinens med dokumentärer, repriser och andra otyg. För mig är det helt verkningslöst. Det som har hänt, har hänt. Att se skiten igen ger mig ingenting.

Jag vill ha nya händelser, färska resultat, skador, utspel och domarmisstag att förhålla mig till.

Livesporten är väl – ska jag villigt erkänna – som en drog.

Jag gissar att själva beroendet började någon gång på högstadiet. Jag minns att vi varje tisdag- och torsdagskväll samlades hos min vän Viktor. På den tiden satt vi bara i soffan och kollade på Brynäs matcher. Men hockeykvällarna övergick snabbt till Premier League-helger, och till slut var vi fast i träsket. En del av oss gled in på amerikanska ligor, började hålla oss vakna hela nätterna för att se NHL. Det ena blev en inkörsport till det andra. Var det inte Ola Wenström i rutan så var det André Pops. Det fanns alltid något att kolla på. Allsvensk fotboll? SHL? Ja, jo – men för oss kunde det lika gärna handla om golfens LPGA-tour på Viaplay eller tennisens ITF-matcher på fulstream.

Nu har vi varit sportfria i över en månad.

Jag antar att det var typ såhär Pippi Långstrump kände sig när hon, Tommy och Annika var skeppsbrutna.

”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna öööööö”, föreslog Pippi att de skulle skriva på lappen till flaskposten.

Hon skulle bara veta hur det känns när det inte ens finns en jävla pingismatch att titta på!

Det enda jag egentligen vill ha sagt med den här texten är att vi nog inte ska behöva skämmas för att vi mitt under en pågående världskris längtar efter något så trivialt som livesport.

För det finns ändå något fint i själva längtan.

Vetskapen om att miljontals människors hängivenhet till att lyda myndigheters rekommendationer, forskares ständigt pågående jakt på ett vaccin och vårdpersonalens hjälteinsatser inom sinom tid lär leda till att vi kan återgå till det normala.

Till en vardag där vi kan röra oss fritt på gator och torg.

Och där Burnley möter Crystal Palace på lördagar.