Gästkrönika: Patrik Brenning

Johanna skrev nyligen om min eventuella ångest inför det så fruktade Svåra Andra Inlägget. Jag tänker att det bästa måste vara att ge sig på Johannas favoritämne. Jag talar självklart om den fysiska kontakten.

Johanna skrev själv exemplariskt om det här. Om den där förvirringen kring hur vi egentligen ska hälsa på varandra så här i coronatider. Hon gav oss dock bara det internationella perspektivet (som den världsmedborgare hon är) så låt mig som vanlig simpel svensk nu ta mig an det svenska.

Och fridlysa den svenska kramen.

För såg ni Mästarnas mästare senast? Upptäckte ni det där jättesvenska ögonblicket efter avgörandet i Mästarkvalet?

Fotbollsprofilen Kim Källström har precis slagit ut motorlegendaren Kenneth Hansen på en slags balansbräda. En sekund av tvekan infinner sig. Vad ska de göra av sina kroppar nu? Hur ska de kanalisera sina känslor utan att göra den andre upprörd? Lättnaden. Glädjen. Besvikelsen.

Källström haltar efter en stunds tvekan över till Hansen och ger sin slagna motståndare någon slags vertikal tröstkram. Det är stelt.

Kim haltar tillbaka. Någon sekund till passerar. Sedan tar Hansen motsatt väg och ger sin överman en respektfull omfamning underifrån. Som en undergiven man. Det är fortfarande lika stelt.

Programledaren Pernilla Wiberg kommer in och vad tror ni händer? Nya kramar så klart. Alla försöker krama bort den märkliga stämningen mellan vinnare och förlorare.

Det kan vara de mest svenska tv-scenerna vi sett.

För vi kramas otroligt mycket här i Sverige. Så mycket att många inflyttade skyr omfamningarna. De är helt enkelt inte bekväma med så mycket närhet.

2014 skrev australiensaren Oliver Gee en uppmärksammad text i The Local om hur han inte stod ut med det svenska kramandet. Gee beskrev bland annat med förfasan hur han och en kollega, efter att ha pratat om Zlatan Ibrahimovic i ett par minuter, plötsligt var på kramstadiet med varandra.

En vän med franskt ursprung till Gee var lika förvånad, inte minst eftersom hon upplevde att många svenskar hatade kramarna. Vi tvingar oss liksom in i dem, likt en kollision mellan två motvilliga kroppar. Men kramas gör vi likt förbannat ändå.

Samma år som Gee skrev den där texten fick vi också vetenskapliga belägg för det australiensaren satte ord på.

I en Sifo-undersökning kunde Svenska Dagbladet slå fast att kramen då blivit svenskarnas vanligaste hälsning. 42 procent hälsade nu med en kram, 32 procent med en enkel fras samtidigt som bara 20 procent höll fast vid det mer konservativa handslaget.

Agneta Lilja, lektor i etnologi vid Södertörns högskola, berättade att hälsningskramen kom till Sverige i början på 1970-talet och för er som nu börjat fundera på varför jag skriver om kramar på sportsidorna (ni såg väl Zlatan-referensen?) kommer en förklaring här. Lilja menar nämligen att ett skäl till kramens stora genombrott på 80-talet var att idrottsstjärnor i så hög utsträckning omfamnade varandra.

– Det är så överföring går till. Vi ser beteenden, internaliserar dem och börjar använda dem, sa Agneta Lilja till SvD.

Det är alltså idrottstjärnornas fel/förtjänst att vi kramas.

För helvete, Börje!

Så sent som 2007 var samtidigt kramandet fortfarande ett såpass nytt fenomen att etikett-experten Mats Danielsson här i Aftonbladet tvingades tipsa om att det precis som vid kindpussande ”är vänstertrafik som gäller” (din högra kind ska alltså vändas mot din partners högra kind).

Men det finns en baksida här också.

Per Johnsson, legitimerad psykolog och prefekt vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet, varnade för det redan 2014:

– Man blir lite mer försvarslös. För att se om vi är på samma våglängd behöver vi se hela ansiktet och det kan vi inte när vi kramas, sa Per Johnsson.

Kanske är det också därför många av oss tycker det är rätt obehagligt att kramas. Men det kan också finnas rent fysiska förklaringar.

Enligt en studie omskriven i Time 2018 går kramkalasen i arv. Kramas dina föräldrar mycket har du själv också en tendens att följa i fotspåren. Kramtendensen bildas alltså redan i tidig barndom.

Forskare har också, genom studier på rumänska barnhemsbarn, kunnat slå fast att människor som haft lite fysisk kontakt i din barndom blir sämre på att utveckla hormonet oxytocin, som hjälper människor att skapa band mellan varandra. De får då vuxen i ålder också problem att uppfatta sociala signaler och kan dessutom ha en underutvecklad vagusnerv vilket försämrar förmågan att vara intim och medkännande.

I den här sociala distansieringens tid är det kanske därför på sin plats att påminna alla om att fortsätta krama sina barn. Men vi bör också fråga oss hur djupt rotat det här kramandet egentligen hunnit bli i svensken. Är den svenska kramen till och med hotad nu?

Med tanke på fenomenets trots allt unga ålder är det relevant att undra hur långt uppehåll kramen som självklar hälsning egentligen överlever. Hur många månader av armbågshälsningar kan gå innan det inte längre känns lika normalt att omfamna din halvbekanta med en kram?

Kommer vi helt obehindrat kunna hitta tillbaka till kramarna direkt när corona-tiden är över?

Det finns säkert många som önskar att svaret är nej, men med tanke på kramens betydelse för vår förmåga att knyta band mellan varandra är det kanske trots allt önskvärt att vi fortsätter kramas.

Förhoppningsvis kan idrottstjärnorna då återigen visa vägen.

Så fortsätt att lära oss att kramas, Kim! Så att vi alla kan bli lite mer medkännande och bättre människor.

Kram!

Gästkrönika: Patrik Brenning

Jag säger inte att Stefan Löfven var överdrivet noggrann när han spritade sina fingrar inför intervjun med TV4:s Anders Pihblad häromdagen. Men statsministerns smekande är det närmaste en sexuell upplevelse miljoner frivilliga katantänssvenskar kommit de senaste veckorna.

Först tog han den stora handsvepningen, sedan gick han över till fingerdragandet innan Löfven exemplariskt avslutade med att med en bestämd tvåfingerfattning liksom tvinga in spriddropparna under sin tryckande vigselring.

Imponerande, men Löfvens gnidande satte också fingret på ett växande samhällsproblem. En utmaning våra sysslolösa fotbollsstjärnor faktiskt kan vara med att lösa.

Jag talar om de knastrande händerna. De uttorkade labbarna mängder av oss handspritande svenska män som aldrig tidigare behövt konfronteras med fenomenet handlotion nu kämpar med.

Vi blöder!

Nu talar jag inte om de där snygga frasiga hantverkarhänderna den gamla tidens män belönades med. Nej, vi moderna datormän tvingas kämpa med spretiga och spruckna räfsfingrar. Tio knotiga och blödande spjut.

Det har skrivits en hel del i den här bloggen om vad fotbollsmiljonärerna gör och borde göra i dessa tider. Jag tror att det är här stjärnorna verkligen har en samhällsinsats att göra.

Inte nog med att de kan bryta stigmat att riktiga män inte sysslar med hudprodukter. Att en dubbeldusch och en burk dax vax är allt vi behöver. Fotbollsidolerna råkar dessutom vara experter på det här med återfuktning.

För har du någon gång funderat på vad det egentligen är i den där lilla väskan spelarna bär som enda packning mellan bussen och omklädningsrummet?

När jag växte upp var det en skoväska. En rektangulär svart sak där de bar sina personliga fotbollsskor för att de inte skulle förväxlas med alla andras i den annars gemensamma packningen träningskläder och material.

Men någon gång under de senaste decennierna har en förändring skett, liksom i största hemlighet. De där fula svarta väskorna har fasats ut mot neccesärer med tyngande prislappar som inte längre är stora nog att bära spelarnas skruvdobbsförsedda arbetsmaterial. I dag är det istället skönhetsprodukter Ronaldo, Messi och de andra bär under armen.

En krämväska, om du så vill.

Det här är något det talas ganska tyst om utanför omklädningsrummen, stigmat är fortfarande starkt, men bakom låsta dörrar är diskussionerna livliga. Spelarna utbyter tips, doftar på sina lagkamrater och doppar fingrarna i varandras burkar.

Svenska landslaget har länge haft sin krämkille. Det är lätt att gissa på Ola Toivonen eller kanske Jimmy Durmaz här men crème de la crème när det kommer till kunskaper på skönhetsfältet har faktiskt Martin Olsson burit på.

Ett intresse som slog tillbaka mot ytterbacken när han 2016 skaffade extra fint smörj inför EM-premiären i Frankrike. Olsson hade kommit över en alldeles speciell burk ansiktskräm på en fashionabel butik i London och satt sedan och tryckte på juvelen tills två dagar återstod innan mötet med Irland inför miljontals tv-tittare över hela Europa.

Försöket att ge hyn samma skjuts av energi som lagledningen samtidigt jobbade på att ge spelarnas ben slog dock tillbaka då Olsson fick en allergisk reaktion av krämen.

Ytterbacken försökte dämpa smärtan med vaselin och kortison men tvingades ändå spela matchen med kraftiga utslag i ansiktet. Burken? Den skickade han i havet utanför den franska kuststaden Pornichet.

Där har den flutit som en flaskpost sedan dess och det är bara att hoppas att den nu driver i land hos en stackars isolerad fransman med smulande fingrar så att han kan lindra sin handsmärta lite. Detta i väntan på att fotbollsstjärnorna förstår allvaret, slutar jonglera med toarullar och börja göra lite riktig samhällsnytta istället.

Dela nu med er av era bästa krämtips!

För är det något jag vet om fotboll så är det att Guds hand var rejält välsmörjd.