SÖNDAG 20 januari 2013.

Att granska etablerade sanningar är viktig journalistik.
Men barnfattigdom är ingen etablerad sanning. Det är i Sverige ett omstritt politiskt begrepp.

Tämligen ostridigt är att det finns cirka 240 000 barn som lever i socialt och ekonomiskt utsatta hushåll i Sverige. Det visar professor Tapio Salonens undersökningar, liksom siffror från Statistiska Centralbyrån. Det handlar om antalet barn i familjer med försörjningsstöd och som lever på existensminimum.
Frågan är om de också ska kallas fattiga och om barnfattigdomen breder ut sig i Sverige. Det är nu det blir politik.

På högra sidan vill man exportera begreppet barnfattigdom till Afrika. På vänstra sidan vill man exploatera begreppet i Sverige för att visa på högerns misslyckande.

Journalistik som inte vill politiseras måste förmå att göra den analysen, hålla fokus på verkligheten och vara exakt med orden.
Annars tenderar saken att bli lidande. I vart fall om vi här är eniga om att saken gäller utsatta barn.

Janne Josefsson är Sveriges mest uppburna, prisbelönta och hyllade reporter. Han kan sådant här egentligen. Ändå publicerade han ett reportage i Uppdrag granskning i veckan som gav det egendomliga intrycket av att utgå ifrån att hela Sverige är vänster och betraktar barnfattigdom som en ostridig sanning.
Så är det naturligtvis inte. Men varje annan utgångspunkt hade undanröjt själva dramaturgin för avslöjandet.

Janne Josefsson gav sig ut i verkligheten, i socialt utsatta områden. Han hittade inga barn som saknar vinterskor eller somnar hungriga. Således finns inga fattiga barn i Sverige, knappt ens några ekonomiskt och socialt utsatta, enligt den bild reportaget förmedlar.
I reportaget visas istället glada, lekande barn och det sägs att deras sociala utsatthet består i att deras föräldrar inte kunnat köpa datorer och smartphones till dem. Det är inte kritisk granskning, det är skickligt genomförd berättarteknik för att ta med tittaren i en argumentation.

I reportaget finns också gnälliga, oförmögna människor som röker för 300 kronor i veckan istället för att betala 200 kronor till sitt barns skolresa.
Alla rutinerade reportrar vet att det röks och dricks i socialt trasiga miljöer. Till och med trashankar i de länder där begreppet fattigdom är politiskt ostridigt röker ofta. Man kan förstås vara moralist och tycka att de borde lägga sina knappa resurser på annat än tobak. Men den moraliska utgångspunkten i Josefssons berättelse förflyttar på ett anmärkningsvärt sätt fokus från utsatta barn, som ju var saken här. Inte heller utsatta barn har valt sina föräldrar.

Denna detalj är med stor sannolikhet kvar i reportaget för att författaren Susanna Alakoski blir så arg när hon hör Josefssons moraliserande och känslor blir bra tv.

I Aftonbladets chatt försvarade sig Janne Josefsson med att han egentligen bara granskat beskrivningen av barnfattigdomen.
Det var i så fall en väldig kraft som lades på att granska en film som inte längre finns. Rädda Barnen drog själva tillbaka den för ett år sedan. Både Josefsson och generalsekreteraren för Rädda Barnen var eniga om att det inte var korrekt att ge en bild av de 240 000 utsatta barnen som om de alla frös om vintern och hade dåligt med mat. Den stenhårt polemiserande tonen i intervjuerna försökte ge ett annat intryck.
Företrädarna för Bris och Majblomman avslöjades förvisso som illa pålästa och handskades tveksamt med viktiga siffror. Det är relevant eftersom de kampanjar i frågan.
Men det hade varit mer intressant, och kunnat bli lika spektakulärt, om Josefsson använt sin kraft till att skildra verkligheten för utsatta barn och låtit politikerna strida om ifall det var fattigdom de såg, eller inte.
Nu blev istället barnen bisak och reportaget politiserat.
Janne Josefsson är kort sagt mer spännande när han på den svages sida är upprörd över orättvisor.