SÖNDAG 13 oktober 2013.

Stämningen mot mig som ansvarig utgivare och Aftonbladet för förtal som jag beskrev i förra veckan avgjordes av juryn i onsdags.
Vi vann. Friad på samtliga punkter.
Det är tillåtet enligt svensk yttrandefrihet att kalla mäklare som, avsiktligt eller oavsiktligt,  undanhållit viktiga detaljer för sin kund för bluffare.

Det var kärnan i målet; att Aftonbladet tagit kundens perspektiv och med stöd av utfall i allmänna reklamationsnämnden listat dem under rubriken ”Mäklarna som fälldes för sina bluffar.”

Mäklarna hävdade naturligtvis att det var orätt. Få människor som blir kallade för bluffare eller lögnare tycker att det är en korrekt beskrivning. Det finns alltid en annan förklaring.
Ett bra sätt att definiera en lögn, som en åskådare till rättegången diskuterade med mig i en paus, är att utgå från den sanningsförsäkran som vittnen lämnar inför rätten.
Där förbinder sig vittnet att ”intet förtiga, tillägga eller förändra”.

Till vardags definierar vi ofta en lögn som att någon lagt till något oriktigt eller förändrat en väsentlig del av historien. Oftast med en avsikt. Men om delar av historien förtigs uppstår också en lögn enligt definitionen i svenska domstolar.
En halv sanning är också en lögn, för att låna en het formulering från mediedebatten denna höst.

Om exakt det handlade brännpunkten i mäklarmålet. Mäklarna hade förtigit viktiga uppgifter inför sina kunder och därför fällts av Allmänna reklamationsnämnden.

Exempel:
• Kunden hade frågat om det fanns försäkringar. Ja, sade mäklaren. Men det fanns inga försäkringar.
• Kunden var invaggad i falsk trygghet på grund av en otillräcklig inspektion.

I den mån mäklarna alls höll med om att misstag begåtts menade de att det var frågan om misstag. De hade inte undanhållit något avsiktligt i syfte att avsluta affären. Därför var det orätt att kalla deras misstag för bluffar.
Kan en lögn uppstå också om en uppgift undanhålls oavsiktligt? Ja, om ditt jobb är att tillhandahålla dessa uppgifter, vill jag påstå. Kundens upplevelse av förtigandet blir i vart fall då en bluff.

Exempel ur målet igen:
Du har köpt en lägenhet med en utsikt. Att den ska byggas bort har ingen berättat, trots att du frågat. Du upplever en bluff.
Enligt den svenska tryck- och yttrandefriheten får vi också fortsatt efter denna dom ta den svaga partens perspektiv och kalla ett sådant förfarande för just en bluff.

Jag kände naturligtvis en lättnad över det. Domen vad principiellt viktig för yttrandefriheten.
Det hade varit alltför absurt om vi i dag vaknat upp och befunnit oss i ett land där det är olagligt att publicera fällanden i Allmänna reklamationsnämnden och skildra mäklarnas agerande som en bluff.

Men jag kände ingen glädje. Det förvånade mig lite. Först trodde jag att det berodde på advokaten Jan Thörnhammars slutplädering. Han biträdde mäklarna och gjorde en slutplädering som dröp av journalistförakt.
På ett populistiskt sätt, som börjar bli allt vanligare i vissa juristkretsar och bland okunniga politiker, blandade han ihop människors rätt till integritet med makthavares intresse av att kontrollera bilden av sig själva. Han hämtade kraft ända ifrån det kontroversiella målet där Caroline av Monaco av Europadomstolen fick rätt mot den tyska staten när hon påstod att också harmlösa bilder av henne på allmän plats kränkte hennes integritet. Han ångade vidare och kallade publicisten Christina Jutterström för en clown med ett exempel som var så svårbegripligt i sammanhanget att jag inte förmår redogöra för det.
Steget till mäklarna i advokaten Thörnhammars retorik måste begripas som att uppgifter och ordval om dem som inte stämmer överens med deras självbild och marknadsföring av sig själva bör anses som integritetskränkande och göras till olagliga yttranden.
Slutpläderingen hade kort sagt behövt en redaktör. Men bortsett från det kan jag knappt tro att en så bildad människa faktiskt menade vad han sade när advokaten Thörnhammar i detta sammanhang inledde ett avsnitt i sin plädering med ”om vi höjer blicken över detta mål”, och menade att journalistiken nu måste tuktas för att stå i överensstämmelse med europakonventionen om mänskliga rättigheter vad gäller integritet. Det är en populistisk tes populär bland en del jurister och som drivits i delar av Europa de senaste åren, främst av kungahus och stenrika kändisar via deras advokater. Sällan i samband med granskningar av mäklarbranschen. Till nu.
Före denna ogenomtänkta syn på det fria ordet vinner gehör också i vårt land är det hög tid för advokaten Thörnhammar och hans mångordiga gelikar att besinna sig och beakta ett fundament som såväl USA:s konstitution som vår svenska yttrandefrihet vilar på:

Det är inte lagstiftaren eller domstolens sak att avgöra vad för information eller yttranden som har värde för medborgarna. Yttrandefriheten i sig är själva värdet och ska gå först. Undantagen är extremt få och av typen barnpornografi.

Det hade varit lätt att förklara min uteblivna glädje med slutpläderingen, men det hade inte varit riktigt sant. Den uteblivna glädjen över framgången i detta yttrandefrihetsmål beror på att mäklarna var så förkrossade över vårt ordval. De var sårade på djupet.
Det var aldrig vår avsikt. Avsikten var att ur kundens perspektiv rikta uppmärksamhet mot hur det kan gå till när det blir fel i hus- och lägenhetsaffärer. I det perspektivet är ”mäklarnas bluffar” en effektiv rubrik som dessutom har täckning i kundens upplevelse av ett händelseförlopp som sakligt är utrett av Allmänna reklamationsnämnden.

Men det är svårt och onödigt att inte bli berörd när vuxna män, sin kostym till trots, gråter. Och så skedde i flera fall under förhören med mäklarna.
Aftonbladet har blivit kritiserat för den här publiceringen av Pressens opinionsnämnd i ett fall. Det fallet hade i och för sig avstått från att stämma i domstol. Men vi har skäl att diskutera rimligheten i ordval och presentation utifrån ett pressetiskt perspektiv i detta fall. Det är kanske det enda goda som kommer ur denna process.

Att vikten av pressetik blivit ännu tydligare och att yttrandefrihetens ramar är fortsatt vida i svensk lag.