SÖNDAG 15 december 2013.

Jag tror det är viktigt att förstå skillnaden mellan yttrandefrihet och den affärsmodell inom medier som vi kallar annonser.
Så här förstår jag det:
En ansvarig utgivare som avstår från att publicera en annons inskränker inte yttrandefriheten.
Omvänt är det så att en ansvarig utgivare som publicerar en annons inte heller vidgar yttrandefriheten.

Orsaken är helt enkelt att medier inte är – och inte ska vara – de som sätter gränserna för yttrandefriheten. Medier ska fritt efter ansvarig utgivares huvud verka inom ramen för yttrandefriheten som i sin tur regleras via demokratiskt beslutad lag. Den lagen bör vara så vid det bara går.

En mångfald av röster inom denna vida lags ramar stärker yttrandefriheten. Därför är det viktigt med flera medier som ger uttryck för olika värderingar i såväl vad de väljer att publicera som vad de väljer att inte publicera.
Jag tror det är få publicister som inte håller med om denna enkla, lite torra inledning. Ändå upplever jag att publicister har märkvärdigt svårt att förhålla sig till politisk annonsering som har till syfte att ställa olika grupper i samhället mot varandra.

Det är som om det plötsligt uppstår någon slags skyldighet att sälja annonsutrymme, även om det strider mot tidningens värdering – i yttrandefrihetens namn.

Ni som följt debatten i veckan om Dagens Nyheters beslut att publicera en annons som av olika debattörer beskrivits som rasistisk, främlingsfientlig eller invandrarkritisk förstår vart jag vill komma.

Men låt mig försöka bära ut stenen ur glashuset genom att först ta två egna exempel:
Jag publicerade tidigare annonser för telefonsex. En läsare ställde upprörda frågor kring dessa annonser. Hon ansåg att de var sexistiska. Jag gick igenom annonserna och kom fram till att hon hade rätt.
Annonserna var utan tvekan lagliga, väl inom ramen för svensk yttrandefrihet. Men jag ansåg det inte förenligt med den värdegrund jag vill att Aftonbladet ska verka utifrån med sexistiska annonser. Jag beslöt därför att ta bort dem.

Jag anser inte att detta påverkade svensk yttrandefrihet alls. Självklart har mitt beslut minskat utbudet av annonser för dem som tycker om att se tecknade kvinnor med beslöjad blick under en rubrik som försöker utgöra en sexuell invit. Men det är fortfarande fullt lagligt och också möjligt att sprida sådana annonser och så sker också i andra medier i dag.
Mitt beslut var i grunden affärsmässigt och moraliskt. Jag tror att det skadat tidningens varumärke att fortsätta och jag vill inte tjäna pengar på sexism.

Jag anser för den sakens skull inte att telefonsex bör vara olagliga yttranden och jag kommer absolut inte att stoppa olika åsikter kring pornografi i Aftonbladets opinionsjournalistik.
På liknande sätt har jag resonerat kring annonser från grupperingar vars politik går ut på att ställa olika etniska grupper i samhället mot varandra.

Jag vill inte tjäna pengar på budskap som ifrågasätter människors lika värde.

Mitt andra exempel är enkelt, kort och tjänar till att illustrera hur annonsering faktiskt kan handla om yttrandefrihet.
Svenska staten vill förbjuda vissa medier att publicera annonser från vissa spelbolag. Unibets budskap är lagliga yttranden i TV3, men bör vara olagliga yttranden i Aftonbladet enligt svenska staten. Expressen vill också publicera dessa annonser, men bör enligt staten stoppas från att göra det. Så ser en inskränkning av yttrandefriheten ut när det kommer till annonser. Det är staten som står för den genom lag och censur.

Inte ens Dagens Nyheter är svenska staten. Det vilar inget särskilt ansvar på DN att publicera allt som går att publicera.
Också DN är fria att publicera vad de vill, refusera vad de vill och sälja annonsutrymmen till vilka de vill. Det är det som är själva friheten i yttrandefriheten.
Men poängen är viljan. DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski har närmast uttryckt en motvilja mot annonsen om boken ”Invandringen och mörkläggningen”.

Han hänvisar till en ”liberal tradition” snarast som ett ok att bära i frågan om publicering eller inte. DN har enligt Wolodarski en så ”dominerande ställlning i debatten” att de liksom måste ta in en annons som går emot DN:s egna ståndpunkt om alla människors lika värde.

Här vill jag mana till utandning på DN. Det vilar ingen särskild skyldighet på Dagens Nyheter att ta in alla annonser som går att ta in. Lika lite som det naturligtvis inte finns någon skyldighet för en bokhandlare att sälja alla böcker som går att sälja.

Det råder ingen tvekan om att annonsen för boken ”Invandringen och mörkläggningen” var laglig. Där fanns heller inga uppgifter som inte dagligen sprids i olika forum i vårt sköna nya medielandskap.
Det tar frågan om att publicera annonsen eller inte bort från yttrandefriheten och in i en enkel fråga om affärsmoral:

Varför vill DN tjäna 115 000 kronor på att marknadsföra litteratur som har till syfte att beskriva en utpekad minoritet som ett hot mot en majoritet?