SÖNDAG 18 januari 2015.

ABU DHABI. Spenderade några dagar i Abu Dhabi på semester i jul- och nyårshelgerna. Skrev dessa rader två dagar före terrorattentatet i Paris:
Abu Dhabi är huvudstaden i Förenade arabemiraten och ett av sju emirat. Enligt tidskriften Forbes också världens rikaste stad. Det är det senare som gör att Abu Dhabi, Dubai och Förenade arabemiraten syns allt som oftast numer i olika offentliga sammanhang i väst.

Just denna helg sker till exempel årsupptakten för den professionella golftouren med de flesta av de största stjärnorna på plats, över julhelgen låg båtarna i Volvo Ocean Race i Abu Dhabi, veckorna före det genomfördes Abu Dhabi Gran Prix, ett av Formel 1 cirkusens mer spektakulära race, just nu är det svenska fotbollslandslaget i Abu Dhabi på träningsläger och Abu Dhabis flygbolag Etihad är sponsor till Manchester City och har döpt om lagets arena från Maine Road till Etihad stadium, precis som grannemiratet Dubai sponsrar Londonlaget Arsenal via sitt flygbolag Emirates och döpt deras nya arena till Emirates stadium.
Detta är den skinande ytan på förbundsstaten Förenade arabemiraten.

Tittar vi under den hittar vi en statsbildning utan politiska partier, inga fackföreningar, inga allmänna val. I dagligt tal allt som kännetecknar en diktatur, mer formellt beskrivet en federation av sju absoluta monarkier där islam är statsreligion och lagstiftning utgår från de islamiska sharialagarna.

Rapporterna om brott mot mänskliga rättigheter i Förenade arabemiraten är bedrövlig läsning.

Piskning förekommer som straff för utomäktenskapligt sex, alkoholkonsumtion, för att kyssa någon offentligt. Våldtäktsoffer kriminaliseras systematiskt och senast i maj 2014 dömdes ett asiatiskt hembiträde till avrättning via stening för otrohet sedan det uppdagats att hon var gravid. Avrättningen är såvitt känt inte genomförd, men död via stening förekommer alltså i straffskalan i Förenade arabemiratens rättssystem.

En tidig morgontur på de stora vägarna in mot Abu Dhabi räcker för att se en annan baksida av de makalösa, futuristiska skyskraporna. Gästarbetare som bussas in i gryningen, genomslitna trashankar med oändligt trötta ögon genom bussfönstren. Vid turiststråken, stränderna och hotellen är dessa gästarbetare nästan osynliga. Men de utgör cirka 80 procent av Förenade arabemiratens befolkning, de flesta från Bangladesh, Indien och Pakistan. De tillåts dock inte bli medborgare i Förenade arabemiraten, bara en femtedel är medborgare, samtliga med rötter i den ursprungliga arabiska befolkningen.

Över en kaffe på ett av lyxhotellen läser jag Abu Dhabis engelskspråkiga tidning The National. Tidningen är, liksom alla medier i Abu Dhabi, statsägd. Den startade 2008 och är ytterligare ett uttryck för Abu Dhabis moderna kosmopolitiska ambitioner.
Abu Dhabis ordförande för media inom informationsdepartementet, Mohamed Khalaf Al Mazrouei, deklarerade stolt att The National föddes ur ”en vision av hur viktig roll en fri, professionell och upplyst press spelar i en nations utvecklingsprocess”.

Hur skulle det gå på en plats där all media är strikt statskontrollerad och där det är straffbart att publicera något som kan skada staten? Den amerikanska tidskriften The New Republic har skildrat det i ett lysande reportage.
Toppredaktörer från Daily Telegraph i London, Wall Street Journal i New York med flera rekryterades på feta lönecheckar till The National i Abu Dhabi. Sturska uttalanden gjordes av dåvarande redaktionschefen Hassan M. Fattah, tidigare mellanösternkorrespondent för New York Times:
”Att vara ägd av staten betyder inte att vara styrd av staten. Det finns inga ministrar på mitt kontor.”

Jag bläddrar i tidningen. Den är välredigerad, i stora stycken välskriven. På ytan ser det ordnat och snyggt ut. Här finns händelsenyheter, sport, livsstil, en underhållande kolumn om västerländska kvinnors oförstående inför att muslimska kvinnor är intresserade av mode och vill bära slöja och en ledartext som andas utvecklingsoptimism om Förenade arabemiraten.

Men jag bläddrar i ett monument av självcensur.

Efter den stolta starten uppstod snart den ena kontroversen efter den andra. Den första kom snabbt. The National skulle inte skriva om kungafamiljen. Det var policy från ägaren staten. Men en morgon befann de sig i en situation där kollegor på amerikanska nyhetsbyrån AP avslöjat en video där brodern till kronprinsen föreföll tortera en före detta affärspartner. The National ignorerade historien av rädsla eller respekt för sin ägare. Giftet  självcensur började sprida sig. Ett initiativ i sociala medier där medborgare i emiratet hyllade bloggare om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ansågs ”för farlig” att skriva om i The National.

Till slut talade ägaren, alltså staten, klarspråk. Det var efter två till synes harmlösa artiklar om en reseguide till Nazareth och en intervju med Israels underrättelsechef.
”Båda artiklar reflekterar enligt mig det faktum att många av dina redaktörer fortfarande fullständigt har missförstått var de i verkligheten lever” skrev Ibrahim Al Abded, chefen för Abu Dhabis nationella medieråd till The Nationals chefredaktör.
De flesta namnkunniga skribenter är i dag borta, men några är kvar och tidningen kämpar vidare.

Jag går via hotellbutiker som säljer Ray Ban solglasögon med bågar i 18 karats guld, iPads med bakstycken av rent guld och en bankomat som erbjuder uttag av guldtackor, ut till det som lockar så många svenskar och västerlänningar till Dubai och Abu Dhabi – solen.
Det är ändå ett märkvärdigt journalistiskt förhållande att de allra flesta artiklar på svenska från detta område är glittrande resereportage, tänker jag.

Det måste ju finnas massor av journalistik att göra härifrån som på ett mer spännande sätt skildrar ett islamiskt samhälle än puckade rondellhundar och intellektuellt döda shoppingguider över Dubai.

Vinklar av typen:
• Kommer den penninghungriga toppfotbollen och dess supportrar någon gång få ett problem med att en del lag spelar i staters namn som ignorerar mänskliga rättigheter och tvättar sina varumärken via deras anrika lag?
• Kommer den brutalt snabba och penningdrivna moderniseringen av dessa samhällen föra med sig yttrandefrihet eller är det möjligt att skapa ett genomcensurerat samhälle som på ytan ser ut som ett nybyggt New York city?
• Är det möjligt att upprätthålla barbariska sharialagar parallellt med en västerländsk konsumtionskultur?

Dessa tankar tänker jag två dagar före terrorismen i Paris.

Förenade arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdallah ben Zayed al-Nahyan var en av de 44 världspolitiker som gick armkrok i Paris i manifestationen för Charlie Hebdo.
Han fördömer terrorism och är emot yttrandefrihet så till den grad att han är redo att fängsla den som bloggar fel.