SÖNDAG 1 december 2013.

De har varit borta en vecka nu.
Jag tittar på porträttbilden av Niclas Hammarström som vi publicerat i samband med att hans föräldrar berättat om sin oro. Han har samma band till sitt passerkort in till Aftonbladet som många av oss har. Ett rött som det står Aftonbladet på.
Senast jag såg Niclas och bytte några ord var här på redaktionen. Niclas hoppade in vid desken som bildredaktör.

Tidigare har vi pratat om hans bilder från Utöya. Några var internationella prisvinnare, andra så vedervärdiga att de var komplett opublicerbara. Så långt vanliga utgivarbeslut, men polisutredningen behövde nu hjälp med att kartlägga några oklarheter av förloppet. Vi diskuterade hur vi kunde hjälpa utredningen och samtidigt bevara integriteten för källmaterialet. Niclas hade tillsammans med reportern Mattias Carlsson varit allra först på plats den där fruktansvärda dagen.
Mattias var då anställd på Aftonbladet, i dag är han spjutspetsreporter på Dagens Nyheter med en rad uppmärksammade avslöjanden. Niclas Hammarström hade sommaren då Norge drabbades av terrorism tagit ett vik, tidigare har han varit anställd i många år.

Magnus Falkehed minns jag från i somras på en trottoar vid en uteservering på en bar i Paris. Det var en fantastisk kväll där baren befolkades i huvudsak av kollegor från Sverige boendes lite utspritt över Europa. Olof Brundin, tidigare redaktör på Aftonbladet nu informationsdirektör på Schibsted, gifte sig med cellisten Mimmi. Vänner och kollegor strömmade till för att fira.
Magnus är i dag stringer för Dagens Nyheter i Paris. Han hade varit det i många år för Aftonbladet tidigare. Jag minns inte att vi pratade om det där och då på trottoaren, men det fanns en tid då Magnus och jag hördes i stort sett dagligen. Jag var nyhetschef, Magnus ringde från Paris för att berätta vad han hade på gång och kunde göra för jobb.
En stringer har den relationen med en redaktion. Ett kontrakt med tidningen i botten, men säljer ovanpå det in jobb likt en frilansare. I gengäld är hen fri att bo och jobba var, när och hur som fungerar bäst. Mindre styrning, mer frihet i det journalistiska arbetet.

Om ni bortser från det uppenbara som står mellan raderna här – att vi alla är personligt berörda, det är två vänner och kollegor som saknas – så är det på sätt och vis en bild över svensk mediebransch.
Det är en liten värld. Och en liten värld i stor förändring.

Det finns ännu ett romantiskt skimmer över ordet utrikeskorrespondent som jag tycker om. Men det finns också en kvalitet i de bästa korrespondenternas arbete.
Om ni lyssnar på Cecilia Uddén i Sveriges Radio så får ni ett exempel på denna kvalitet. Ett personligt berättande kombinerat med stort kunnande om platsen som endast kan byggas av närvaro över tid.
I dag är det många debattörer av media som menar att denna kvalitet är hotad. Ofta beskrivs det som en konsekvens av mediers kommersialisering och nedskärningar av redaktioner till följd av en teknikdriven strukturomvandling. Det sista ordet i den meningen betyder egentligen att läsarna inte längre betalar för nyheter och att annonsörer är måttligt intresserade av journalistik om sönderskjutna barn i Syrien som inramning till annonsen.

Det är i stora stycken en sann beskrivning av problemet. Men det är inte hela sanningen. En annan bit sanning är att kvalificerad utrikesjournalistik sägs vara viktigt av nästan alla läsare. Inte lika många läser det till vardags. Det vet vi idag på ett helt annat sätt än förr eftersom mätbarheten av skillnaden mellan vad vi säger att vi läser och vad vi faktiskt läser har blivit utmanande exakt. Det är ett för lite debatterat problem. I synnerhet i små språkområden som vårt.

Min egen uppfattning, och därmed mindre vedertagen sanning, är att romantiken kring utrikeskorrespondenten delvis stått i vägen för utvecklingen av utrikesjournalistiken. Världsmetropolerna är i dag så höggradigt digitaliserade att informationen från politiska och ekonomiska maktcentra rör sig blixtsnabbt och globalt. Kring globala makthavare finns en kontroll av informationen som i dag är så professionaliserad att det krävs ytterst avancerade nätverk för att en journalist ska komma åt att skildra maktspelet. Få om någon svensk journalist kan stoltsera med det. Betydelsen av fysisk närvaro här kan diskuteras. Ändå har varje mediebolag med självaktning en korrespondent eller stringer i Washington D.C, New York, Paris och London.

Jag kan stilla undra varför. Besluten om hur vår värld förändras tas förvisso i stor utsträckning i de här städerna. Men resultatet av besluten, historierna om hur vår värld förändras syns inte bäst i dessa metropoler. Här syns i huvudsak människor som lever som vi, rör sig i samma varumärkesvärld som vi, ser samma filmer och lyssnar på samma musik som vi och äter på samma typ av restauranger som vi.
De stora rörelserna vet vi ju syns bättre på andra ställen. Vår vardag revolutioneras bokstavligen utifrån vad som sker hos teknikbolagen i norra Kalifornien. I arabvärlden syns allra tydligast effekterna av världspolitiken. Den kanske allra mest omvälvande historien för hur världsordningen ändras handlar om hur Kina köper upp Afrika. Den historien rapporteras knappt alls på daglig basis.

Så varför finns inte nutidens utrikeskorrespondenter i Palo Alto, Mountain View, Kairo (Uddén undantaget), Damaskus, Wuhan, Shanghai, Abuja och Luanda?

Jag borde med mitt uppdrag ha ett bättre svar på den frågan än vad jag har.
Niclas Hammarström och Magnus Falkehed skulle kanske uttrycka sig annorlunda. Men det är viljan till den stora och relevanta storyn som drivit dem till att ta risker i Syrien.

Det råder oro och förstämning på redaktionen.
Niclas Hammarström och Magnus Falkehed är båda mångåriga medarbetare till Aftonbladet.
De har gjort otaliga starka reportage för oss genom åren.
Sedan en tid arbetar de båda som frilansare och har haft uppdrag åt flera svenska dagstidningar. I förra veckan vann Niclas Hammarström pris tillsammans med Staffan Heimerson för årets reportage enligt Sveriges tidskrifter. Det var publicerat i tidningen Café och handlade om Syrien. Magnus Falkehed är till vardags stringer åt Dagens Nyheter i Paris.

Men denna gång var de båda såvitt känt i Syrien utan någon uppdragsgivare.
Vad de gör där råder dock ingen som helst tvekan om. De befinner sig i Syrien på grund av sina egna starka engagemang och för att utföra det viktigaste jobb journalister kan göra:

Att genom nära skildringar på plats göra det vidriga kriget och världspolitiken mer begriplig för oss här hemma.

Det gör det till en angelägenhet för Aftonbladet att göra vad vi kan för att hjälpa till i denna situation. Det vi akut kan göra är att söka information om vad som hänt och berätta om det.
Erfarenheten säger att det är viktigt att det inte är tyst nu.
Oavsett vilken grupp som ligger bakom bortförandet är offentligheten kring försvinnandet viktigt för att aktivera kontakter som kan ha, eller kan skaffa, information. Och oavsett vilka som fört bort Niclas Hammarström och Magnus Falkehed ska de veta att det finns en omvärld som engagerar sig i fallet.
Viktigt är också att UD nu agerar snabbt i fallet. Ett direkt agerande från UD vet vi har betydelse, även om vi också vet att det kan vara viktigt att det inte blir känt exakt vad som görs från myndigheten i detta nu.

Syrien är utan överord ett helvete för journalister att verka i. Både regimen och rebellgrupperingarna är fientligt inställda till fria medier.

Journalister har mördats och fängslats av både regimen och rebellerna. Enligt en helt färsk rapport från Reportrar utan gränser är Syrien nu världens farligaste land för journalister. Enligt rapporten har 110 journalister mördats sedan 2011 när de utfört sitt jobb och fler än 60 journalister hålls fängslade eller saknas.
Att bedöma säkerhetsläget för journalister i Syrien är i det närmaste omöjligt. Det är en situation som bokstavligen kan förändras timme för timme och från en kilometer till en annan.
Både Niclas Hammarström och Magnus Falkehed är mycket rutinerade och riskmedvetna.
Ändå är de försvunna nu.
Våra tankar går i denna stund till Niclas Hammarströms och Magnus Falkeheds oroliga och väntande anhöriga.
Många kollegor och vänner här på Aftonbladet delar denna oro. Vi låter vår mest krigsrutinerade kollega Staffan Heimersons ord till Aftonbladet TV tidigare i kväll sammanfatta vad vi känner just nu:

”Min första tanke när jag hörde det här var jävlar, jävlar, jävlar. Min andra tanke var att Niclas är den som klarar ut en så pressande situation. Om det är någon som ska göra det är det han.”

SÖNDAG 24 november 2013.

Det går en röd tråd genom nomineringarna till årets Stora journalistpris. Den var säkert inte avsiktlig, men den säger något.
Låt oss vara storsinta och börja tråden i vinnarnas ände. Josefin Hökerberg och Roger Turesson på Dagens Nyheter vann priset för årets berättelse för sitt reportage om livsödena bakom tiggarna på Stockholms gator. En briljant genomförd berättelse som börjar i en bild alla som varit i Stockholm känner igen, men ofta låter blicken vika ifrån. På sin väg mot Rumänien beskriver reportaget mycket konkret situationen för romerna i Europa.

I klassen årets förnyare var Aftonbladets Natalia Kazmierska, Kenan Habul och Stefan Mattsson nominerade för reportageserien #välkommen. En omtumlande journalistik som med en rad nya grepp och utnyttjande av tv, sociala medier, text och bild inledde en rak diskussion med läsarna om integration och mångkultur bortom de vanliga tröttsamma klyschorna.

I kategorin årets avslöjande återfanns kanske allra tydligast den röda tråden. Expressens Christian Holmén och David Baas var nominerade för sitt genialt publicerade jobb som avslöjade Sverigedemokraterna som ett parti med riksdagsledamöter som griper till järnrör, skriker rasistiska och sexistiska tillmälen till medborgare en natt på Kungsgatan och därefter ljuger om saken.
Dagens Nyheters Niklas Orrenius var nominerad för att ha grävt fram ett hemligt register över romer hos polismyndigheten i Skåne som med imponerande precision belyste en människosyn vi trodde hörde till ett mörkt förflutet.

Ni ser tråden nu. Alla dessa jobb har fått stort genomslag och startat debatter och diskussioner om mångkultur och integration.

Den som följt nyhetsrapporteringen den senaste tiden har kunnat göra samma reflektion. Dessa frågor är i dag ständigt närvarande i de stora nyhetsmedierna på olika sätt. Ändå drivs fortfarande tesen om att medierna inte ”vågar ta debatten”.
Eller att medier har problem med att förhålla sig till ett riksdagsparti som så sent som 2003 fortfarande använde namnet från sitt ursprung i den nynazistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt som sin slogan.

Varför skulle medier ha ett normalt eller avspänt förhållande till ett sådant parti?
Vilken del av det journalistiska adelsmärket opartiskhet är det som inte tål att stå upp för en värdegrund som handlar om mångfald och alla människors lika värde?

Denna helg funderar Sverigedemokraterna på sina landsdagar om de ska ansluta sig till den bruna nationalistiska politiska strömningen som växer sig allt starkare i Europa. De har fått en inbjudan av franska Nationella Fronten att bilda en särskild grupp i EU-parlamentet.
Ett alternativ Sverigedemokraterna möjligen hellre skulle vilja se är att ingå i den högerpopulistiska partigrupp som bildats av Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. De har mycket gemensamt i sin politiska praktik och retorik, men en sak skiljer dem åt. Sverigedemokraternas rötter i rasistiska och nynazistiska rörelser. Enligt Dagens Nyheter är Sverigedemokraterna inte välkomna i den gruppen på grund av detta.
Inte ens så öppet främlingsfientliga organisationer har alltså ett avspänt förhållande till Sverigedemokraterna.

Så vad är det partiets anhängare påstår när de säger att media tiger om sanningen kring invandring och mångkultur? Vad är det de menar att medier inte vågar ta upp? Vad är det som saknas i medier om mångkultur, trots all gedigen journalistik och efterföljande debatt som till exempel syntes i årets nomineringar till Stora journalistpriset?

Dessa högljudda mediekritiker menar ofta att medier är partiska, vänstervridna och drivs av att vara så politiskt korrekta att de inte ser den objektiva sanningen.
Och den objektiva sanningen skulle i så fall vara:
Medier som definierar mångfald som något osvenskt. Medier som förklarar orsaken till brott med etnisk tillhörighet. Medier som anser att människor från andra kulturer spär ut det svenska i Sverige tills nationen går under.

Det är sant att medier inte vågar skildra verkligheten så. Och det är bra.

SÖNDAG 17 november 2013.

Kanske ser skiljelinjen ut så här:
En del tänker att först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, därefter ingenting, sedan kommer Hitler.
Andra tänker att först kommer en rörelse som säger att alla människor inte är lika mycket värda, sedan kommer en undanmanöver i form av politisk mognad, därefter en beskrivning av en samhällsförändring som en undergång, sedan utpekandet av vissa folkgrupper som orsaken, sedan öppnar sig avgrunden.
De olika synsätten skulle kunna vara en förklaring till de upprörda känslor som vädras så fort den basala frågan om alla människors lika värde ska ges uttryck i journalistik. Av rädsla att framstå som partisk ställs det ena istället mot det andra. Låt mig ta ett exempel:

När nazister i veckan tågade genom Stockholm på 75-årsdagen av Kristallnatten för att visa sitt stöd för fascistiska partiet Gyllene gryning i Grekland finns ingen rimlig neutral rapportering att göra. I en välmenande ansats slog Expressens livesändning över i en absurd rapportering.
Kristallnatten beskrevs som en natt då ”några juvelerarbutiker förstördes” och att det nu pågick en ”högerextrem demonstration” som fick svar av en ”vänsterextrem demonstration”.
Å ena sidan, å andra sidan. Opartiskt och neutralt ordval.

Men vi pratar om att nazister marscherar på gatorna i Sveriges huvudstad 75 år efter det definierande ögonblick i västerländsk historia som kallas Kristallnatten.

Hundratals judar misshandlades till döds, tvingades begå självmord och judiska butiker slogs systematiskt sönder så att glassplitter täckte gatorna (därav namnet Kristallnatten).
Det var upptakten till avgrunden.
Expressen, en tidning som startade 1944 som motkraft mot nazismen, insåg sitt misstag och bad snabbt om ursäkt.

Det var en intressant relief till ett betydligt lugnare samtal jag deltog i på publicistklubben i veckan. Debatten handlade om ifall det finns en politisering av journalistiken i dag.
Enligt mitt förmenande finns ingen tydlig trend av en politisering av arbetet på de stora nyhetsredaktionerna. Men jag kan se en ny, hoppfull ung längtan till ett engagemang via journalistiken som av mer klassiskt skolade redaktörer kan tolkas som en politisering.
Det är en spännande utveckling som ännu får uttryck i huvudsak via sociala medier.

Aftonbladets Ehsan Fadakar är en journalist som är skolad i den världen. I veckan skrev han sitt hjärtas mening i en kolumn om Norges självbild och den blinda fläcken mellan Anders Bering Breivik och Fremskrittspartiet.
Fast han skrev det inte riktigt så där snirkligt som jag gjorde nu, utan mer som en anhängare av Fremskrittspartiet kan uttrycka sig om människor som heter Fadakar. Generaliserande och känslofyllt. Det var ett retoriskt grepp för att vända ett språkbruk åt motsatt håll.
Det finns ett problem med att brutala formuleringar är det som får bäst genomslag i media. Det skapar en polariserad, hård debatt.

Ehsans text nådde avgjort ut långt mycket längre än vad min snirkliga mening här ovan någonsin kommer att göra. Norska medier gick bananas. Professorer, före detta statsministern, nuvarande politiker och självaste Skavlan engagerade sig i Ehsans kolumn.

Det slutade med att Aftonbladets söndagskolumnist Jan Guillou och hans goda väninna, förre norske justitieministern Anne Holt, drabbade samman hos Skavlan på bästa sändningstid i både Sverige och Norge om den enda fråga där de sägs vara oense:
Fremskrittspartiet som ett främlingsfientligt parti eller inte.

Ehsan själv, mer kunnig i viral medielogik än de flesta, betraktade krutröken, konstaterade att jobbet var gjort och avböjde medverkan till i stort sett samtliga Norges stora medier och svensk public service och drog sig tillbaka till twitter med en träffande mediekritisk motivering:

”Ni kommer att vilja ställa mig mot Åsne Seierstad och diskutera mina formuleringar. Det är ointressant. Diskutera Norges självbild istället.”

Ett annat exempel på en utveckling av opinionsjournalistiken som vill fånga ett ungt engagemang är Politism som Aftonbladet utvecklar med finansiellt stöd av LO. Politism har inga partipolitiska förtecken, men deklarerar öppet en politisk hemvist åt vänster och tar ställning i frågor om rasism och jämlikhet, inte sällan i form av mediekritik.
Politism ger oblygt lektioner till Aftonbladets Herman Lindqvist och SVT:s Joakim Lamotte om hur man skiljer på bomber och blattar, eftersom de båda beskrivit den ökande invandringen som ”en tickande bomb”.

De vänder också på diskussonen om riskerna med en politisering av nyheter och beskriver vilka publicistiska haverier som kan komma som följd av en ”neutralitetssjuka”.
Eric Rosén, chefredaktör på Politism, skrev träffande om den olyckliga liverapporteringen i Expressen om demonstrationerna kring minnet av Kristallnatten:

”Och mer än ett slumpartat haveri (som just denne reporter aldrig lär göra om) är jag återigen rädd för att det handlar om missuppfattningen att journalistiken inte ska värdera uppgifter alls, att den då tappar sin trovärdighet och relevans. När det självklart är precis tvärtom. Medier som inte förmår ta ställning till uppgifter alls är medier som kan ersättas av nyhetsrobotar.”

Det tror jag oavsett din politik är ett mycket gott råd att reflektera kring när det gäller journalistik.
Annars ansluter du dig till de som tänker att å ena sidan kommer först ingenting, sedan kommer å andra sidan ingenting och därefter…

SÖNDAG 10 november 2013.

Förr i tiden var journalistik som att skriva i sand i strandkanten. Tidens gång sköljde likt vågorna bort det skrivna ur det kollektiva minnet.
På den tiden mindes vi få saker ur historien med hjälp av själva journalistiken. Vissa saker stannade kvar i det kollektiva minnet som begrepp.
Haibyaffären. Watergate. IB-affären. Geijeraffären.
Men väldigt få kunde annat än mycket övergripande redogöra för vad dessa egentligen handlat om, eller vad som egentligen skrivits om exakt vem.
Inte sällan var böcker och filmer som dramatiserat, och i olika grad fiktionaliserat, sådan journalistik mer beständigt i vårt kollektiva minne och offentliga debatt.

I dag kan alla med tillgång till en smart telefon på några sekunder kontakta ursprungskällan för att tillföra detaljskärpa i vilken historia som helst.

Det har ett enormt värde. Det berikar – i lagom doser – vilket middagssamtal som helst och kommer i tjusigare ordalag att göra vårt kollektiva minne skarpare och därmed vår möjlighet att lära av historien större.
Digitaliseringen av information och journalistik är det största bildningsprojekt mänskligheten upplevt sedan skapelsen av biblioteket. Innan tanken svindlar iväg och hamnar i omloppsbana kan vi här sansa oss och mer handfast konstatera att denna utveckling kommer att stärka journalistiken genom att göra den mer transparent, lättare att granska och ifrågasätta.
I veckan kom ett beslut av Högsta domstolen som hotar denna utveckling.

Kort bakgrund:
En företagare anser sig förtalad av Dagens Nyheter på grund av artiklar som publicerades i tidningen 2006. Denna uppfattning hos företagaren uppstod 2012 eftersom artiklarna fortfarande var tillgängliga för alla och envar via DN.se.

Problemet:
År 2006, när beslutet togs att publicera artiklarna, var Jan Wifstrand chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter. 2012 var Gunilla Herlitz chefredaktör och ansvarig utgivare för Dagens Nyheter.

Frågan:
Kan Gunilla Herlitz anses ansvarig för artiklar som hon aldrig tagit beslut om att publicera eftersom hon tillhandahåller dem via ett digitalt arkiv?

Svaret:
Ja. Högsta domstolen uttrycker det så här:
”Utgivaren av en databas ansvarar enligt 6 kap. 1§ yttrandefrihetsgrundlagen för yttrandefrihetsbrott i databasen när det gäller information som tillhandahålls allmänheten under den tid han var utgivare, och att detta gäller även information som hade lagts in i databasen innan utgivaren utsågs.”

Det betyder att alla tidningar som nu gör sina arkiv tillgängliga digitalt gör den ansvariga utgivaren ansvarig för allt som tidningen någonsin publicerat historiskt.
Det är komplett orimligt.

Sverige har en unik princip om ensamt utgivaransvar. Det är en god ordning. Det skapar djärva reportrar och redaktörer och en ansvarig utgivare vars uppgift det är att hålla huvudet kallt och ge tidningen en linje. I det dagliga ställs befogade krav på utgivaren att kunna förklara varför hen valt att publicera det ena men inte det andra.
Det i sig skapar en vital och vardaglig debatt om yttrandefrihet i Sverige. En debatt som skärpts och stärkts av det faktum att alla i dag kan agera sina egna utgivare digitalt.

I praktiken betyder utgivarskapet att jag är ensamt ansvarig för allt som Aftonbladet publicerar. Varje artikel, notis, bildtext, bild, annons och sparad liverapportering. Det är svårt nog i det dagliga. Aftonbladet publicerar varje dygn mellan 200 och 300 texter.
Systemet havererar om ansvariga utgivaren nu ska göras ansvarig för allt tidningen någonsin publicerat. Det är av uppenbara skäl en omöjlig uppgift.

Dagens Nyheter jobbar just nu med att digitalisera hela sin historia för att göra den tillgänglig. Det är ett viktigt arbete. Aftonbladet har via ett projekt på Kungliga Biblioteket redan digitaliserat allt som tidningen någonsin publicerat sedan Lars Johan Hierta startade tidningen 1830. Vi har i ett eget projekt digitaliserat hela vårt historiska bildarkiv. Det kommer snart att vara sökbart och tillgängligt för dig som läsare. Det är en skatt, en unik historisk dokumentation.

Men jag och mina framtida efterträdare kan rimligen inte ta ansvar för allt tidningen publicerat genom historien. Ska det därför undanhållas dig som läsare?

Ska du i framtiden sitta och gissa vad Aftonbladet faktiskt skrev om Littorinaffären, alternativt be om en paus i samtalet för att kvista förbi Kungliga biblioteket i Stockholm och plocka fram artiklarna på analog mikrofilm?

Enligt den fåtaliga, men mycket kunniga, expertis jag talat med förefaller Högsta domstolens beslut om Gunilla Herlitz ansvar vara korrekt. Det är således lagen som är problemet.
Den uppfattningen får stöd av justitierådet Göran Lambertz som i en bilaga till Högsta domstolens yttrande ger något så ovanligt i dessa sammanhang som ett enkelt förslag till lösning:

Skriv om lagen så att en preskriptionstid införs från det datum då artikeln ursprungligen publicerades.

Seså lagstiftare – fixa fort.

SÖNDAG 3 November 2013.

Återvänder likt en hetsätare till nyhetsflödet. (För förklaring se förra söndagens kolumn.)
USA:s heta debatt om introduktionen av sjukvårdsförsäkringen dominerar världens medier, men inte svenska.
SVT:s Uppdrag granskning har åter gjort ett avslöjande som hela Sverige talar om. Det handlar om att friskolor väljer starka elever framför svaga. Det var bra och angelägen journalistik. Men sådär distanserad som man blir av många timmar i stratosfären på flygplan undrar jag stilla vad upprördheten handlar om.

Var det någon som ärligt talat trodde att friskolor handlat om annat än att skapa ostörda reservat för privilegierade, motiverade och begåvade elever?

Skolan kan antingen användas såsom förr i Sverige – att vara en utjämnare, ett verktyg för att skapa ett jämlikt samhälle. Nackdelen är att det inte är en ideal miljö för de mest begåvade och till delar en hård och stökig miljö för barn från privilegierade förhållanden. På pluskontot för ett sådant system kan läggas att Sverige var historiskt framgångsrikt i världen då vi hade ett sådant skolsystem. Det gjorde att söner från gruvorter kunde bli ledare för landets viktigaste bolag eller finansmän. Dock var det en annan tid och en annan värld.
Alternativet är att skolan används för att skapa miljöer som sorterar ut begåvningar och sorterar bort andra. Ett sådant system kommer alltid att prioritera skötsamma flickor som flyttar hem från Schweiz och försöka undvika ansvar för stökiga pojkar från trassliga familjer.

I båda skolsystem finns ett pris att betala. Det vore önskvärt med två tydliga politiska alternativ som debatterade just detta. Istället sker i dag en hård segregering av den svenska skolan parallellt med en politisk debatt som tycks tro att den svenska jämlikhetstanken är något slags skandinaviskt DNA som inte påverkas av reformer i skolan. Det är naivt.

* * *

Noterar också nyheter och debatt om att människor söker terapi för sitt beteende med mobilen. Efter att ha levt åtta dagar utanför gridden där inga mobiltelefoner fungerar kan jag meddela att abstinensen släpper efter bara 48 timmar. Sedan tar egna tankar över från det ständiga kunskapssökandet och uppdateringen. Det är inte alltid bättre, men avkopplande.

* * *

Den nyhet som berör mig mest i återvändandet till nyhetsflödet är dock Lou Reeds död. Den känslan kan säkert kritiseras på något sätt. Men den är uppriktig.Mycket i Reeds livsföring talade för att han skulle komma att ingå i 27 club. En tragisk samling rockikoner som alla dött vid 27-års ålder. Brian Jones från Rolling Stones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Men Lou överlevde och kom att byta liv radikalt under 1980-talet. Han släppte alkohol och droger, började köra motorcykel och blev besatt av gitarrljud trots sina egna mediokra insatser som instrumentalist. Hans geni låg i komposition och text.
Få saker har levt med mig så länge och påverkat mitt sätt att begripa världen som den musik han skapade på 1960- och 1970-talet. Detta trots att jag antingen inte var född, eller bara barn när Lou Reed ritade om kartan för västerländsk populärkultur tillsammans med sitt band Velvet Underground och konstnären Andy Warhol.

Inget av det han gjorde ursprungligen blev vad vi i dag skulle kalla hits. Men ingen som lyssnade på det undgick att påverkas. I vart fall inte om de var vita män med ambitioner att skapa musik.

En sådan var David Bowie som tackade sin förebild genom att hjälpa honom till det närmsta legendaren Reed någonsin skulle komma hits i och med inspelningen av albumet Transformer i London 1972.
Uppföljaren, det becksvarta konceptalbumet Berlin, var kliniskt rent från hits men tillhör det mest episka rockhistorien presterat. Reeds besatthet av udda existenser vävs ihop till en långsam, smärtsam och vacker berättelse om missbruk, destruktiv kärlek, hustrumisshandel, omhändertagande av barn och självmord.
Berlin har en udda mediavinkel. Albumet totalsågades i första recensionen av det på den tiden inflytelserika musikmagasinet New Musical Express. Efter en tid återvände tidningen till albumet, gjorde upp med sin egna recension och konstaterade att de missförstått ett mästerverk.

Under 1980-talet hittade Reed ny energi i samarbetet med gitarristen Robert Quine. Det var ingen slump. Quine har berättat hur han som ung från hålan Akron i Ohio var besatt av hur New York City lät. Eller kunde låta. Han spelade som ungt fan in Velvet Undergrounds konserter på sin kassettbandspelare. The Quine tapes kom senare att bli en av de viktigaste dokumentationerna av världens mest mytomspunna rockbands konserter.
Robert Quine jobbade under en tid i samma videobutik som två andra inflytelserika gitarrister som skulle komma att ge New York ett soundtrack, Tom Verlaine och Richard Hell (bandet Television).
Inspelningarna med Robert Quine stadfäste bilden av Lou Reed, född i Brooklyn, som en inkarnation av New York.

Jag minns en sådan sinnebild, en taxiresa en tidig morgon från Manhattan ut mot Coney Island. Ett kraftigt motljus gav en filmisk effekt på de förbiflimrande gatubilderna. Ur radion strömmade Reeds tidiga låt Rock & Roll.

”One fine mornin´ she puts on a New York station and she couldn´t believe what she heard at all. She started dancing to that fine, fine music – oh, her life was saved by rock´n´roll.”

Jag minns att jag tänkte att exakt så här ska det låta just här. Och känslan av Reeds närvaro var stark. Någonstans längs Canal Street nära Broadway där hans arbetsrum ligger.
Nu är han inte där längre. Han dog enligt dödsrunan, skriven av hans hustru, performanceartisten Laurie Anderson, i lokaltidningen The East Hampton Star i parets hem på Long Island.

”He died on Sunday morning looking at the trees and doing the famous 21 form of thai chi with just his musician hands moving through the air.”

SÖNDAG  27 oktober 2013.

Jag har avsiktligt varit helt avskuren från nyheter denna vecka. Jag har inte läst något, inte sett något, inte hört något av svenska nyheter.
Den vanliga söndagskolumnen om medier eller betraktelse om någon nyhet måste således utebli.
Det enkla sättet att beskriva hur det kommit att bli så är semester. Det är vad jag är på. Men jag semestrar på ett sätt som gör mig tveksam till hur jag ska berätta om det. Om jag bör berätta det alls.
Dels för att det vore förmätet att tro att det intresserar någon. Dels för att det är kontroversiellt. Men jag gör ett försök ändå.

Först ska jag berätta om hur jag är på väg att skjuta en Wapitihjort. Sedan ska jag berätta om hur det lett till att jag spenderar denna vecka i ett tält i snön i bergen i Idaho, USA.

Wapiti är indianernas namn på ett av de största hjortdjuren på jorden. Det finns bara i västra nordamerika och i delar av Asien. Hur det blivit så har jag inte lyckats få något bra svar på. Det enda som är klart är att Wapitin, sin porträttlikhet till trots, inte är släkt med vår mindre europeiska Kronhjort.
Wapiti är ett pampigt namn. Jag har alltid tänkt att det har något att göra med Siouxindianernas fixering vid Wapitin som väsen och djur. I uråldrig indiankultur har hjorten symboliserat styrka, sexualitet, andlig vägledning och andra saker män har känt att de behöver lite hjälp med. Kvinnor har gjort klänningar broderade med dess tänder.
Lite besviken på mystiken kring Siouxindianerna blev jag när jag förstod att deras ord på denna magnifika hjort rakt översatt betyder tämligen exakt vit rumpa.

Men jag kan inte ha några synpunkter på det. Det är de som levt med den, ätit och jagat den sedan urminnes tider som gett hjorten namnet. Jag vill bara skjuta en och just dessa veckor är det läge. De rör sig just nu från höglandet ner mot skyddade lågland i Idaho, Montana och Wyoming. Det är storslaget på ett sätt som får vanliga bekymmer och tankar att vika ner sig. Bara namnen flyttar tanken till andra sfärer. Mer konkret handlar hjortstammens förflyttning om att få skydd för vinterns snöstormar och bark att äta när marken fryser.

Nu till det kontroversiella.
Det har inte med själva jakten att göra. Jag har jagat i olika former sedan jag var barn. Efter en tids vacklande i sena tonår kring ätandet av kött kom jag fram till att jag tänker äta kött. Eventuella betänkligheter kring anskaffandet av kött rör sedan dess etiken i industrin kring tamdjur.

Att falla för en omsorgsfull jägare tillhör en nåd att stilla bedja om för en fullvuxen Wapiti. Alternativet är att försvagad av ålder inte orka ner på låglandet, bli för långsam i snön och sliten i stycken av en flock coyote eller av svartbjörn.

Nej, det kontroversiella är att jag egentligen jagar för att kunna prata med mina manliga vänner. Det är ett lite larvigt medelålders problem, det medges. Men det är icke desto mindre sant. Det är därför jag sover i tält i snö i Idaho denna vecka.
Det går snabbare än man tror att hamna i det där tältet. Det må vara en beskäftig varning, men den är i all välmening riktad till er som nu tänker att ni har en betydligt stabilare kontakt med ert känsloliv, förhåller er modernt till saker som relationer, könsroller och sådant och nu tänker ’nej du, gubbe, här blir det inget tält inte’.
Ni är sannolikt yngre. Jag vill bara säga att det inte så säkert att ni klarar er undan tältet i snön för det. Jag hade inte tänkt tält i snö. Det fanns en tid när jag också kunde fika på ett café utan att tråkas till döds.

Lättast vore att bara stänga den här kolumnen här med att bestrida att vi här talar om en ålderskris. Men ålderskris är mycket sannolikt vad vi talar om. Jag är 46 år. Mycket få människor går från 40 till 50 utan ålderskris. Det intressanta är väl snarare varför alla är så pigga på att lustfyllt och lite retsamt påtala när någon hamnar i ålderskris. Vad är det för kul med det? Hade ni tänkt er att det inte skulle drabba er? Tänk igen.
Jag förstår att det finns något provocerande i en ålderskris som tar sig uttryck i en hjortjakt i Idaho. Men att vandra i timmar och dagar över bergskammar för att se om Wapitin är på väg ner från höglandet är bara ytterligare en typ av besvärjelse som inte hjälper mot det oundvikliga.

Det är inte det som skrämmer mig. Det skrämmande är känslan av att inte vilja åka härifrån. Lockelsen i att upphöra att delta.
Det hjälper inte att marken här fått namnet The river of no return.

SÖNDAG 20 oktober 2013. 

Egentligen är det med priser såsom Aftonbladetlegendaren Staffan Heimerson sade när han fick Stora journalistpriset för ”nerv, närhet och nyhetshunger” i sin rapportering från krigen i det forna Jugoslavien:
”Priser ska man skita i. De är inte viktiga. Tills man får dem. Då är de viktiga.”
Således är det nu viktigt att en distingerad jury i veckan kom fram till att Aftonbladet är årets dagstidning i digitala medier i Sverige. Motiveringen:

”Luckan till klungan av utmanare är större än på länge – men vinnaren slår inte av på takten. Ett kraftcentrum för den digitala utvecklingen. Oavsett om det gäller mobilt, betallösningar eller journalistiska grepp. De är imponerande hungriga. Det ska hela mediesverige vara glada för.”

Det är andra året i rad Aftonbladet får priset som Årets dagstidning digitala medier. Aftonbladets fokus på utveckling av digitala utgåvor har en mycket enkel förklaring. Det är där ni läsare valt att läsa oss. Till oss själva har vi sagt att Aftonbladet som första tidning i Sverige ska klara den strukturomvandling era ändrade läsvanor innebär och fullt ut vara ett online bolag år 2017.
Jag är övertygad om att vi fortfarande ger ut pappersutgåvan då. Det är annars en populär fråga i dag: Hur länge ger ni ut papperstidningen?
Svaret är att vi gör det så länge ni läsare vill ha den. Och det är ännu många som föredrar Aftonbladet i pappersform, även om det är betydligt fler som vill läsa Aftonbladet digitalt.

Det betyder att vi nu utvecklar en journalistik som handlar mycket om att bevaka live, när det händer där det händer. Inte minst i TV.

För att allt det där ska bli meningsfullt behövs dock en stark och kreativ redaktion. Aftonbladet rymmer enligt tävlingen Årets dagstidning årets redaktion. Den heter Sportbladet och motiveringen till det fina priset lyder så här:

”Tomas Tranströmer och Lotta Schelin har gjort det i sina genrer. Här är en vinnare som är både poetisk och eftertänksam och målmedvetet supersnabb. Väljer rätt arena för varje publicering och använder redaktionens stora expertkunskap med kirurgisk precision i allt som berättas och granskas. Då är hela publiken med – också de som trodde sig vara ointresserade.”

Det är säkert möjligt att vara sportintresserad i dag och inte läsa Sportbladet. Men det är en riktigt dum idé. Den journalistik som Sportbladet utvecklat sätter tonen för modern sportjournalistik. Den ökar upplevelsen och fördjupar förståelsen av din sport och ditt lag.

Engagemang och kampanj är två honnörsord för Aftonbladet i vår strävan att bli en alltmer social nyhetskälla. I sju år har vi manifesterat det genom vårt projekt Svenska Hjältar. I fjol fick vår medarbetare i Svenska Hjältar Mark Levengood en briljant idé:
Historierna som våra vardagshjältar berättar borde kunna utvecklas till ett utmärkt undervisningsmaterial i skolorna för att diskutera de stora frågorna om rätt och fel och etik och moral. Vår projektledare Liisa Aus jobbade tillsammans med ett team pedagoger fram filmer och en lärarhandledning till fem gripande historier som alla ställer frågor om civilkurage och visar prov på hur direkt livsavgörande en enskild människas handlingar kan vara. De landar ner i en brännande fråga:

Hur skulle du ha gjort?

I våras tog vi Marks idé och Liisas projekt ut på en turné i Sveriges skolor för att träffa niondeklassare och berätta hjältarnas historier om hjältedåd i vardagen. Det blev många spännande möten och diskussioner med niondeklassare runtom i landet.
Juryn för årets dagstidning uttrycker saken så här när de belönade Aftonbladets Svenska Hjältars kampanj i skolorna så här:

”Dagstidningens tuffaste uppgift är att fortsätta att vara relevant för sina läsare. Genom att uppdatera tidningens traditionella verktygslåda med nytänkande och mod har årets vinnare engagerar en svårflörtad målgrupp på lokal nivå, mycket starkt av en nationell kvällstidning”.

Om bara två veckor startar vi åter en resa genom Sveriges skolor för att prata om de stora frågorna tillsammans med våra hjältar.
Grattis säger vi också till Uppsala Nya Tidning som vann helhetspriset för årets dagstidning. De är en av landets mest utvecklingsdrivna lokaltidningar som verkligen tagit sig an den digitala utvecklingen på ett sätt som inspirerar alla.

Till dig som läser säger jag tack för att du är en av de tre miljoner människor som varje dag gör Aftonbladet till Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

SÖNDAG 13 oktober 2013.

Stämningen mot mig som ansvarig utgivare och Aftonbladet för förtal som jag beskrev i förra veckan avgjordes av juryn i onsdags.
Vi vann. Friad på samtliga punkter.
Det är tillåtet enligt svensk yttrandefrihet att kalla mäklare som, avsiktligt eller oavsiktligt,  undanhållit viktiga detaljer för sin kund för bluffare.

Det var kärnan i målet; att Aftonbladet tagit kundens perspektiv och med stöd av utfall i allmänna reklamationsnämnden listat dem under rubriken ”Mäklarna som fälldes för sina bluffar.”

Mäklarna hävdade naturligtvis att det var orätt. Få människor som blir kallade för bluffare eller lögnare tycker att det är en korrekt beskrivning. Det finns alltid en annan förklaring.
Ett bra sätt att definiera en lögn, som en åskådare till rättegången diskuterade med mig i en paus, är att utgå från den sanningsförsäkran som vittnen lämnar inför rätten.
Där förbinder sig vittnet att ”intet förtiga, tillägga eller förändra”.

Till vardags definierar vi ofta en lögn som att någon lagt till något oriktigt eller förändrat en väsentlig del av historien. Oftast med en avsikt. Men om delar av historien förtigs uppstår också en lögn enligt definitionen i svenska domstolar.
En halv sanning är också en lögn, för att låna en het formulering från mediedebatten denna höst.

Om exakt det handlade brännpunkten i mäklarmålet. Mäklarna hade förtigit viktiga uppgifter inför sina kunder och därför fällts av Allmänna reklamationsnämnden.

Exempel:
• Kunden hade frågat om det fanns försäkringar. Ja, sade mäklaren. Men det fanns inga försäkringar.
• Kunden var invaggad i falsk trygghet på grund av en otillräcklig inspektion.

I den mån mäklarna alls höll med om att misstag begåtts menade de att det var frågan om misstag. De hade inte undanhållit något avsiktligt i syfte att avsluta affären. Därför var det orätt att kalla deras misstag för bluffar.
Kan en lögn uppstå också om en uppgift undanhålls oavsiktligt? Ja, om ditt jobb är att tillhandahålla dessa uppgifter, vill jag påstå. Kundens upplevelse av förtigandet blir i vart fall då en bluff.

Exempel ur målet igen:
Du har köpt en lägenhet med en utsikt. Att den ska byggas bort har ingen berättat, trots att du frågat. Du upplever en bluff.
Enligt den svenska tryck- och yttrandefriheten får vi också fortsatt efter denna dom ta den svaga partens perspektiv och kalla ett sådant förfarande för just en bluff.

Jag kände naturligtvis en lättnad över det. Domen vad principiellt viktig för yttrandefriheten.
Det hade varit alltför absurt om vi i dag vaknat upp och befunnit oss i ett land där det är olagligt att publicera fällanden i Allmänna reklamationsnämnden och skildra mäklarnas agerande som en bluff.

Men jag kände ingen glädje. Det förvånade mig lite. Först trodde jag att det berodde på advokaten Jan Thörnhammars slutplädering. Han biträdde mäklarna och gjorde en slutplädering som dröp av journalistförakt.
På ett populistiskt sätt, som börjar bli allt vanligare i vissa juristkretsar och bland okunniga politiker, blandade han ihop människors rätt till integritet med makthavares intresse av att kontrollera bilden av sig själva. Han hämtade kraft ända ifrån det kontroversiella målet där Caroline av Monaco av Europadomstolen fick rätt mot den tyska staten när hon påstod att också harmlösa bilder av henne på allmän plats kränkte hennes integritet. Han ångade vidare och kallade publicisten Christina Jutterström för en clown med ett exempel som var så svårbegripligt i sammanhanget att jag inte förmår redogöra för det.
Steget till mäklarna i advokaten Thörnhammars retorik måste begripas som att uppgifter och ordval om dem som inte stämmer överens med deras självbild och marknadsföring av sig själva bör anses som integritetskränkande och göras till olagliga yttranden.
Slutpläderingen hade kort sagt behövt en redaktör. Men bortsett från det kan jag knappt tro att en så bildad människa faktiskt menade vad han sade när advokaten Thörnhammar i detta sammanhang inledde ett avsnitt i sin plädering med ”om vi höjer blicken över detta mål”, och menade att journalistiken nu måste tuktas för att stå i överensstämmelse med europakonventionen om mänskliga rättigheter vad gäller integritet. Det är en populistisk tes populär bland en del jurister och som drivits i delar av Europa de senaste åren, främst av kungahus och stenrika kändisar via deras advokater. Sällan i samband med granskningar av mäklarbranschen. Till nu.
Före denna ogenomtänkta syn på det fria ordet vinner gehör också i vårt land är det hög tid för advokaten Thörnhammar och hans mångordiga gelikar att besinna sig och beakta ett fundament som såväl USA:s konstitution som vår svenska yttrandefrihet vilar på:

Det är inte lagstiftaren eller domstolens sak att avgöra vad för information eller yttranden som har värde för medborgarna. Yttrandefriheten i sig är själva värdet och ska gå först. Undantagen är extremt få och av typen barnpornografi.

Det hade varit lätt att förklara min uteblivna glädje med slutpläderingen, men det hade inte varit riktigt sant. Den uteblivna glädjen över framgången i detta yttrandefrihetsmål beror på att mäklarna var så förkrossade över vårt ordval. De var sårade på djupet.
Det var aldrig vår avsikt. Avsikten var att ur kundens perspektiv rikta uppmärksamhet mot hur det kan gå till när det blir fel i hus- och lägenhetsaffärer. I det perspektivet är ”mäklarnas bluffar” en effektiv rubrik som dessutom har täckning i kundens upplevelse av ett händelseförlopp som sakligt är utrett av Allmänna reklamationsnämnden.

Men det är svårt och onödigt att inte bli berörd när vuxna män, sin kostym till trots, gråter. Och så skedde i flera fall under förhören med mäklarna.
Aftonbladet har blivit kritiserat för den här publiceringen av Pressens opinionsnämnd i ett fall. Det fallet hade i och för sig avstått från att stämma i domstol. Men vi har skäl att diskutera rimligheten i ordval och presentation utifrån ett pressetiskt perspektiv i detta fall. Det är kanske det enda goda som kommer ur denna process.

Att vikten av pressetik blivit ännu tydligare och att yttrandefrihetens ramar är fortsatt vida i svensk lag.

Aftonbladet och jag som ansvarig utgivare friades i dag i ett tryck- och yttrandefrihetsmål som gällde en granskning av ett antal mäklare.
När domen finns tillgänglig i digital form kommer jag att lägga ut den här.
Detta är min kommentar till domen:

Det var en principiellt viktig dom. Juryn och rätten har uttalat att en tidning kan ta den svaga partens perspektiv inom ramen för yttrandefriheten. Det var i grunden vad målet handlade om, som jag ser det.

I vårt journalistiska uppdrag ingår att granska makthavare inom politik och näringsliv, lyfta fram brister och oegentligheter. Med stöd av Allmänna reklamationsnämnden var det i grunden vad vi gjorde i denna granskning av mäklarna.

Motparten försökte i sin slutplädering att rida på ett förakt mot journalistiken och blandade på ett populistiskt sätt ihop värnandet av den personliga integriteten med makthavares och näringsidkares vilja att styra den offentliga bilden av sig själva och sin verksamhet. Jag är mycket glad över att juryn såg ett vidare perspektiv och värnade svensk tryck- och yttrandefrihet.

Jag har tagit intryck av de starka känslor som mäklarna gav uttryck för under huvudförhandlingen. Jag har som ansvarig utgivare skäl att reflektera över vår presentation av denna granskning i ett pressetiskt perspektiv. Domen gör att jag nu kan göra just det tillsammans med min nyhetsledning och slippa diskutera en inskränkning av pressfriheten.