SÖNDAG 16 december 2012.

Jag var 15 år och hon var 17. Vi sprang undan från polisbilen, som i och för sig inte verkade vara så intresserade av oss.
Vi visste att vi gjort rätt. Människorna i Järfälla norr om Stockholm behövde väckas för att fatta vad som var på väg att hända.
Vi var båda klädda i försvarets M59 byxor från överskottslagret och bar skinnjackor vi skrivit olika budskap på. Detta var inte före graffitins tid, men vi var fältbiologer och jobbade inte med sprayfärg på grund av aerosolen som innehåll freoner som bröt ner ozonlagret.
Istället målade vi med stora penslar och målarfärg en stor soluppgång på gångtunnelns grå betongvägg. Vi krönte vår brigadmålning med Rädda Järvafältet!
Jag minns inte riktigt på vilket sätt järvafältet var hotat. Men det var det och jag minns att våra hjärtan bultade.

Världsbankens larmrapport i förra veckan väckte varken kärlek eller uppror. Det som står i den är i och för sig sensationellt. Den säger att jorden står inför katastrofala klimatförändringar redan om 50 år.

Temperaturen på jorden kommer att öka med fyra grader. Det betyder att stora delar av jorden kommer att bli obeboelig. I delar av Asien och kring medelhavet kan det bli så varmt att människor drabbas av ”fysiologisk värmestress”. Det betyder att luften blir så varm att en mänsklig kropp inte klarar att via svettning kyla ner sig till 37 grader. Håll i kepsen ni som har invandrarnoja. Folkomflyttningarna kommer att bli av bibliska mått.

Med världsbankens rapport och ett flertal liknande rapporter från FN går det att med trovärdighet rita upp katastrofscenarior som rimligen borde väcka nyhetsredaktioner, debatter och opinionsbildare.
För tre år sedan var det nära. Världens ledare samlades i Köpenhamn och världens medier hade verkligen dragit på i rapporteringen. Engagemanget fanns såväl hos läsare som på redaktionerna.

Dramatiken kring Köpenhamnsmötet var som en thriller. I vart fall för den som till och med tyckte att exploateringsplaner kring Järvafältet varit spännande.
Min favoritscen är ankomsten av president Obama.

”Copenhagen airspace is cleared. Air Force One approaching.”

Köpenhamn stod stilla när världens mäktigaste man transporterades till mötet. 30 minuter efter landning sitter presidenter, förbundskanslar och premiärministrar i samma rum, bokstavligen med världens öde i sina händer.

De hade nu en fullständigt unik chans med en världsopinion som för första gången var het i en för varje människa existentiell fråga.
Det blev en komplett meningslös kompromiss. Alla åkte hem, inget hände.

I kvällstidningen går livet vidare som inget hänt med löpsedlar om snösmockor, monsterstormar och chockvärme. Vi är här och nu och tycker att vädret är dramatiskt för att trafiken står still i 12 timmar efter att det kommit en halv meter snö. Också i morgontidningarna går livet vidare som inget hänt, de är lika drivna av livsstil som nyheter numer och tuggar på med en journalistik för medelklassen för att stimulera vår konsumtion. Mat, resor, boende, bilar, shopping.

Kanske är allt någon slags mental förberedelse för dagen efter imorgon. Eller så är det bara uttryck för mänsklighetens usla förmåga att agera på något som ännu inte hänt. Dessutom har vi ju hört larmen förut. Inget nytt, inget skäl att agera.
Tankarna på min egna miljöengagerade tid kom tillbaka när jag hörde en ung fältbiolog i Sveriges Radio i veckan. Hon sade att världens ledare visat sig oförmögna, 18 år av klimatförhandlingar och inget händer. Själv ordnade hon luciatåg mot förbifart Stockholm.

Hon har rätt. Hoppas hon får rätt. Hoppas hon orkar mer än jag. Själv har jag på gott och ont slutat måla protester på väggar och ser med stigande ålder sanningens vitöga besvärande klart:

Vi älskar våra bilar, våra resor, våra billiga kläder fraktade från andra sidan jorden och våra globala matvanor och lågpris. Vi älskar det mer än moder jord och våra ofödda barns barn.

SÖNDAG 9 December 2012.

Det började egentligen med en idé om att vi skulle göra en uppdaterad version av en reportagesserie som fyller 20 år i år.
Den skrevs av reportrarna Maria Trägårdh och Magnus Ringman och hette Vi & Dom. Den väckte stor uppmärksamhet på sin tid. Året var 1992 och flyktingströmmarna från kriget på Balkan satte spår i svensk debatt om invandring.
Det populistiska partiet Ny Demokrati var nyligen invalda i Riksdagen på ett program om sänkta skatter, mindre offentlig sektor och minskat flyktingmottagande.

Det var en tidsresa att läsa reportagen på nytt. Förstasidesrubriken löd: Säg som det är.
I huvudsak skildrades integrationsfrågan som ett ungdomsproblem. Initiativ som Fryshuset tog stor plats i serien som den goda punkt som utgjorde mötesplats mellan ungdomar från olika länder.
Interaktionen på den tiden var via telefon. Projektledaren Kalle Jungkvist och reportrarna satt en timme varje kväll i telefon med läsarna och diskuterade frågorna.

De flesta reaktionerna var mycket positiva och handlade om att Aftonbladet äntligen vågade diskutera frågan. Redan då var bilden av att medier och maktelit inte törs diskutera invandring stark i vissa läsargrupper.
Det är mycket tydligt en helt annan tid idag, även om omständigheterna kan te sig lika. Vi ser åter ökande flyktingströmmar från krigets Syrien och en ökad anhöriginvandring. Vi har ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag sedan två år.

Men frågan är så oändligt mycket mer politiserad och ideologiserad i dag än då. Ny demokrati var i huvudsak ett gäng politiska pajasar. Sverigedemokraterna är ett lokalt välförankrat parti som vilar på en fast värdegrund. De är mycket tydligt en del av en europeisk nyfascistisk strömning som bäst beskrivs som ”en folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering”.*

Det skapar en helt annan temperatur i debatten i Sverige i dag än för 20 år sedan. En rädsla för att uttrycka sig så att den bruna underströmmen plötsligt blir huvudfåra i diskussionen.
Ängsligt frågas om en debatt borde tas, eller alls inte tas. Och i rädslans spår förs komplett meningslösa debatter om eventuell rasism hos seriefigurer. Den upplysta övre medelklassen talar med varandra om seriefigurer via sina morgontidningar och finner att de själva inte är rasister.
Rörande. Men det duger faktiskt inte.

Sverige är näst sämst i hela Europa på att integrera nya svenskar. Det kan här ta tio år för en nyinflyttad att få ett jobb, trots att de inget hellre vill än att skaffa jobb.
Om detta ville vi berätta. Vi insåg efter ett tag i diskussionerna på redaktionen, som Maria Trägårdh nu var projektledare för, att det inte handlar om Vi & Dom längre. Vi beslöt oss för att istället ta oss an frågan med en lite ovanlig metod för en kvällstidning i dag. Det klassiska socialreportaget.

Våra reportrar Natalia Kazmierska och Kenan Habul och fotografen Stefan Mattsson började resa genom landet. Borlänge, Södertälje, Landskrona.
Kommuner som hittills tagit ett stort ansvar för våra nya medborgare, samtidigt som andra bara ryckt på axlarna, eller tackat nej till att ta emot flyktingar. Nu säger de plötsligt välkommen – men inte hit. Vi klarar inte fler innevånare.

Medan nyhetsrubrikerna om detta fortsatte att ticka in fortsatte Natalia, Kenan och Stefan att resa och prata med människorna bakom nyheterna.
I flera dagar nu publicerar vi resultatet i form av text- och bildreportage, ljudbildspel och en videovägg av röster. Denna gång kallar vi serien #välkommen. Ett reportage som utan skygglappar skildrar en verklighet i avsikt att väcka engagemang.

Ett engagemang som vilar på en insikt om att ingen debatt är värd att ta som har till syfte att ifrågasätta människors lika värde.
När denna blygrå senhöst, där varslen stått som spöregn över Sverige, nu övergått i vinter är det hög tid för en svårare och långt mycket viktigare debatt. Den växer fram som en röd tråd ur Natalia och Kenans reportage:
Debatten om hur jobb ska skapas.
Jag tror det är hög tid att sluta komplicera frågan om integration och fokusera på dess minsta och helt avgörande beståndsdel:
Jobb. Skapas jobb skapas integration.
Det finns olika politiska uppfattningar om hur jobb skapas. Det är en god start.
Varsågod att börja. Vi går ur startblocken som näst sämst i Europa. Och tror jag, en intensiv längtan efter en gemenskap, ett politiskt projekt som bygger Sverige och alla vi som bor här.

* Citat från DN debatt 15 november. Henrik Arnstad, historier och journalist.

SÖNDAG 2 december 2012.

Lord Justice Leveson i London har tänkt klart. I veckan lade han fram en 2000 sidor lång, skoningslös uppgörelse till rapport om den brittiska pressen.
För alla som lever med uppfattningen att en fri, oberoende press är en grundbult i en demokrati är Levesons slutsats djupt kontroversiell:
Den fria pressen i England är i dag så ansvarslös och hänsynslös att dess verksamhet måste regleras med stöd i lag.
Det betyder ett beroende av staten. Det betyder att England för första gången sedan 1600-talet överväger att koppla den fria pressen till statlig kontroll.
Hur kunde de hamna där?

Frågar ni mig är det resultatet av ett långvarigt och öppet förakt för pressetiska regler av brittiska redaktörer. De har istället byggt en redaktionell kultur där advokater bokstavligen suttit bredvid redaktörer och räknat på skadestånd.
Resultatet har varit att redaktörer ställt sig frågan:
Hur mycket säljer det och vad kostar det?
Det har fört delar av brittisk press långt bort från kärnfrågan för all publicistisk verksamhet:
Varför ska vi publicera det här?

Transparens och digital teknik knäckte denna kultur. Tidningen the Guardian kunde avslöja och visa att flera redaktioner satt i system att olagligen avlyssna telefoner.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när tidningen News of the World avslöjades med att hacka telefonen till den försvunna tonårsflickan Milly Dowler. De kunde inte bara publicera uppgifter om föräldrarnas oroliga meddelanden, utan manipulerade flickans telefon när hennes svarare var full. De raderade helt enkelt meddelanden. Det fick föräldrarna att få hopp om att flickan levde, prata in nya meddelanden och tidningen fick fler storys.
I verkligheten var Milly Dowler mördad. Det är som en helvetesskildring av cynisk media.
Skandalen ledde till att ägaren Rupert Murdoch tvingades stänga Storbritanniens största dagstidning, News of the World.

England har världens bästa tidningar. Och världens värsta. Så långt är nästan alla som funderat på frågan eniga.
Det är i sig inte ovanligt att det någonstans ligger ett brott bakom framtagande av information som leder till stora avslöjanden.
Någon lär ha brutit banksekretessen när reportrarna som fällde Nixon ”följde pengarna” i alla avslöjandens moder: Watergate. Jan Guillous metoder som avslöjade IB ansågs olagliga. Och så vidare hela vägen fram till våra dagars Wikileaks.
Skillnaden är syftet. Dessa metoder utövades för att granska statsmakt och korruption.

De brittiska tabliodernas problem med lagbrottet att avlyssna telefoner var två. Dels var ett brott upphöjt till journalistisk arbetsmetod, dels var syftet i huvudsak att ta reda på vilken kändis som legat med vem.
Dessa kränkta kändisar kunde förvisso stämma brittiska tidningar enligt en av de hårdaste förtalslagstiftningarna i världen. Kändisar i England kan till och med enligt brittisk lag få domstolar att utfärda censur som bokstavligen förbjuder pressen att skriva vissa storys.
Men ser ni paradoxen?
Hårda lagar i kombination med en mjuk pressetik har skapat världens mest hänsynslösa press.

Ändå är en av Englands mest aktade juristers slutsats att det nu behövs mer lagstöd för att reglera pressen. Brian Leveson föreslår förvisso ett självsanerande system, men ett system som lyder under en i lag statskontrollerad myndighet.
Premiärminister David Cameron har nu svår beslutsångest inför att bli historisk genom att tvinga den fria pressen in under lag. Det blir till exempel svårt att hålla hög svansföring mot diktaturer som inte sällan påtalar nödvändigheten av att hålla pressen i statligt koppel.

Sverige då? Vi med världens äldsta tryck- och yttrandefrihetslagsitftning. Vad har vi att lära?
Också här finns starka krafter som vill lagstifta mer kring det fria ordet. Ivrigt påhejade av en skränig nätmobb vars verklighetsuppfattning tycks vara att världen vore en bättre plats utan journalister. Jag tror vi har detta att lära av Leveson rapporten:

• Publicister bör inse vikten av att respektera pressetiken och aktivt verka för att utveckla den i ett nytt medielandskap.
• Lagstiftare kan börja med att lära sig frågan och förstå risken med hårdare lagar kring medier i kombination med mjuk pressetik.
• Medieägare kan begrunda vikten av resurs för det granskande uppdraget i förhållande till en strikt kommersiell syn på medier.

SÖNDAG 25 november 2012.

”Livets mening är extas.”
Så skrev jag i en uppsats en gång när jag gick i gymnasiet och var ung och odödlig. I dag är jag inte lika säker på den saken. Passioner och extaser är slitsamma tillstånd. Långvariga relationer måste hitta ett djup bortom dem för att överleva.
Den som ägnar sig åt att spela musik på stora arenor behöver inte grubbla på sådant. Där är utan tvekan själva verksamhetens mening att åstadkomma extas.

I veckan kom Sveriges genom tiderna största musikfenomen vid sidan av Abba hem. Swedish House Mafia jackade in sina USB-minnen och drev under tre kvällar svårfattbara 100 000 betalande fans in i extas.
Även om ni inte tillhörde de över 100 000 svenskar som köpte dyra biljetter till de tre konserterna kan ni inte ha missat saken. Vi rapporterade genom alla våra kanaler före, efter och under spelningarna. Vågorna från den nya nationalarenan gick som gräsbränder genom sociala medier.

Bara under torsdagens konsert följde 86 000 läsare Swedish House Mafia på Aftonbladets sajt och 88 000 läsare följde liverapporteringen via Aftonbladets mobilsajt.
Det är mer än dubbelt så många som samtidigt såg konserten. Dock var nöjesredaktionens gage för att dra in den publiken tämligen blygsam jämfört med vad de tre dj´erna gick hem med.

Den okunnige skulle här raljerande kunna säga något i stil med:
”Och allt detta för tre killar som spelar skivor”.
För det är på ytan så det är. Swedish House Mafia spelar inga instrument, samplar andras musik och jada jada. De som är upptagna av sådana resonemang, och det är ganska många, har inte fattat. En musikupplevelse har aldrig handlat om att någon faktiskt just nu spelar gitarr, eller har skrivit låten själv. En musikupplevelse handlar i olika grader om extas, alltså en bortryckning, så att hjärnan blir lite mindre tillgänglig för yttervärlden.

Det har Swedish House Mafia förstått bättre än nästan alla just nu och jobbat på att utveckla just exakt det i kolossalformat. En följd av det är naturligtvis en utveckling av housemusiken, men det är just en följd av fokus på musikens funktion.

Lite snurrigt för en söndagskolumn om medier så här långt kan ni kanske tycka. Men nej då. Det finns en parallell:
Just nu samplas journalistik i större omfattning än någonsin. Inte så mycket i Sverige, men i USA. Det kallas för aggregatorer och heter saker som Huffington Post, Gawker, Buzzfeed eller Google News. Det är digitala nyhetskällor som på teknisk väg samlar upp nyheter från en rad olika källor. Redaktörer sammanställer sedan andras material och publicerar i egen ny form. Ibland med en egen analys ovanpå, ibland inte. Resultatet är några av de bästa online nyhetskällorna i världen. Huffington Post är i år större än New York Times.

På samma sätt som artister förr i tiden blev arga när någon samplade deras alster blir i dag journalister arga på detta. De menar att dessa nya aktörer stjäl deras material. Aggregatorernas svar är förödande för nyhetsbranschen:
”Hallå, vi stjäl ingenting. Vi hjälper er att nå ut. Vi utgår ifrån att du vill ha ditt material spritt så mycket som möjligt om du lägger ut det gratis. Självklart samplar vi inget innehåll som ni tar betalt för utan att betala er.”

Svaret är ungefär lika populärt som en smäll på käften för digitalt underutvecklade tidningar.
Men precis som samplande musiker utvecklat musiken utvecklas journalistiken av detta just nu. Inte så mycket i Sverige, men i USA där de nya aktörerna får gamla fina institutioner som Washington Post och New York Times att se just mycket gamla och fina ut.

I dag är det bästa som kan hända vilken artist som helst att Jay-Z får för sig att använda något hon eller han skrivit. Musikbranschen har kort sagt bättre koll på stålet.
Gemensamma nämnare är att hålla järnkoll på värdet i det du gör och förstå vad som skapar värde hos lyssnaren eller läsaren.
Swedish House Mafia är sjukt skickliga på det. Nyhetsbranschen imponerar inte. Men vem vet när en Swedish News Mafia vänder upp och ner på den här cirkusen?

SÖNDAG 18 november 2012.

Makt korrumperar.
Sverigedemokraterna är ett parti som växt ur skinheadsrörelsen Bevara Sverige Svenskt. De hade en övertygelse och en tro:
Sverige är inte svenskt om det bor människor födda i andra länder här. Inte ens om det bor människor som har föräldrar från andra länder här.
Invandrare är mindre värda än andra människor eftersom de på grund av sin etnicitet begår brott. Muslimer föder barn i akt och mening att ta över Sverige. Islam är till och med det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget.
Företrädare partiet har framfört och framför dessa åsikter. Sådan är deras tro, människosyn och värdegrund.

Men rasism vinner man inga val på. Därför skurade och skurade en tätt sammansvetsad ledning bort de fula orden. Värdegrunden var dock densamma. Vissa människor måste definieras ut ur svenskheten.
Men nu uttrycktes det i mycket mer slipade ordalag av den skicklige retorikern Jimmie Åkesson. Han manar fram en känsla av att allt är på väg åt skogen, rädsla och förtvivlan över det faktum att Sverige är ett mångkulturellt land. I stort sett varje problem i det svenska samhället beror på att det bor människor som har bakgrund i andra länder här.

Det är framgångsrikt. I vakuumet mellan alliansen och oppositionen får rädslans politik fäste.
Jimmie Åkesson är så skicklig att han lyckas flytta fokus, inte så mycket hos politiker i andra läger som hos publicister. Kolumner skrivs, frågor ställs med undertexten: Han har ju rätt, det kan ju inte vara rasistiskt att debattera invandring, eller hur många invandrare Sverige tål. Eller hur svårt det är att integrera analfabeter från Somalia.
Det är det naturligtvis inte heller. Men fundera på vem som har påstått det. Så ser den städade retoriken från Sverigedemokraterna ut. En retorik avsedd att flytta fokus. Det är självklart inte ett utslag av rasism att diskutera dessa saker. Men det är ju aldrig detta som varit problemet med Sverigedemokraterna.
Det är den ultranationalistiska värdegrunden som är problemet. Och rasismen. En rasism som av framträdande partimedlemmar ges uttryck när de skriver om att Gina Dirawi inte kan leda jul-tv, Loreen inte är en svensk seger och en rasistisk betraktelse över Zlatan Ibrahimovic osvenska kroppsspråk.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg formulerade problemet på pricken i veckan:
”Gina Dirawi är född i Sundsvall. Loreen i Åkersberga. Zlatan i Malmö. De har bott här hela sina liv. Varje defintion av svenskhet som utesluter dem kan inte vara något annat än rasistisk.”

Detta är problemet med Sverigedemokraterna och den människosyn som håller ihop partiet.
Berusad av framgången blir nu Jimmie Åkesson så korrumperad av sin makt att han gör sitt livs politiska misstag. Han deklarerar sturskt att nu gäller ”nolltolerans mot rasism och extremism i partiet”. Han bygger med detta dekret en magnifik fälla åt sig själv och visar hur långt ifrån sina gräsrötter han hamnat.
Det är ju i kampen mot politiskt korrekta media som ”censurerar” dessa uttryck som gräsrötterna funnit kraft. Sverigedemokraterna är ju på denna punkt yttrandefrihetens försvarare. Nu får de istället en lavett av partiledaren som säger att de inte längre är välkomna i partiet om de uttrycker sina åsikter.
Det är det som gör att fällan slår igen med sådan kraft när Expressen avslöjar hur två toppnamn i partiet uppträder som de skinnskallar som en gång startade partiet.

En granskning i längden lika viktig, men som av naturliga skäl kom bort lite i veckan var Josefin Skölds granskning i Aftonbladet av kopplingen mellan Sverigedemokraterna och den anonyma hatsajten Avpixlat.
När Jimmie Åkessons dekret om nolltolerans går ut publicerar Avpixlat en kommuniké som säger att inte heller de nu accepterar ”våldsromantiska inslag, rasistiska uttryck, genrella nedlåtande invektiv eller för den delen personangrepp och öknamn som tillskrives journalister, ministrar mer flera.”

Det är en komplett parodi. Det Avpixlat nu inte säger sig acceptera är en ganska exakt beskrivning av innehållet i deras läsarkommentarer där Sverigedemokraternas mest trogna väljare uttrycker sig.
Avpixlats kommuniké är så verklighetsfrånvänd att de till och med blir utskrattade av sina egna anhängare. Detta är Jimmie Åkessons stora problem framåt.

SÖNDAG 11 november 2012.

Bevakningen av det amerikanska valet var ett genombrott för vårt nya sätt att arbeta på Aftonbladet. Förr i tiden var det en bevakning som handlade om att planera en tidning och balansera mot en deadline i natten då valresultatet sällan var klart och sedan göra en extraupplaga.
Deadline var ett förtätat ögonblick. När sista sidan var lämnad kunde vi se fram emot fem till tio timmars fördröjning tills Aftonbladets bevakning nådde läsarna. På den tiden var antalet läsare ungefär 1,3 miljoner. De flesta av dem hörde vi aldrig av. Om 40 av dem ringde tyckte vi att vi hade en ”läsarstorm”. Vi hade tydliga uppfattningar om våra läsare, men vi pratade nästan aldrig med dem.

I dag är en valbevakning på Aftonbladet något radikalt annorlunda. Den involverar ungefär lika många medarbetare. Men resultatet av deras jobb går inte att jämföra med Aftonbladet för bara 4 eller 8 år sedan.
Under tidiga valmorgonen i veckan klev jag ur vår tv-studio. Vår debattchef och TV-ankare Karin Magnusson hade ännu tre timmar kvar av en 12 timmar lång livesändning där hon fört infallsrika och spänstiga samtal med en ständig ström av gäster och rapporterat valresultatet i samspel med den briljante analytikern Carl Melin.

Jag går upp på centralredaktionen. Vår projektledare Jonathan Jeppsson koordinerar rapporterna som kommer in från våra medarbetare i New York, Boston, Chicago och Los Angeles. En nyhetstext uppdateras hela tiden för att ge snabbt överblick för de som tittar in på våra onlineutgåvor då och då.
Josefin Karlsson realtidsrapporterar med ständiga snabba poster på sajten i en form där läsarna är med och ställer frågor och diskuterar rapporteringen. En rapportering för de som är så intresserade att många av dem följer utvecklingen i flera timmar.
Ledarredaktionen sitter mitt i nyhetspulsen på redaktionen och skriver kommentarer och analyser som publiceras så snart de är skrivna, liksom Manuel Ferrer och Roland Poirier Martinsson som kommenterar och diskuterar utifrån ett uttalat vänsterperspektiv respektive högerperspektiv.

Samtidigt sitter ett koncentrerat team mitt i realtidspubliceringarna, precis bredvid nyhetsdesken och planerar och redigerar morgonens extraupplaga av papperstidningen. En genomplanerad paketering, ett fryst ögonblick av världshändelsen som ger överblick, fördjupning och analys till dem som vill ha det i lugn och ro framåt eftermiddagen eller kvällen istället för att ta del av det energiska nyhetsflödet. En fantastiskt tät stillbild.

I siffror är Aftonbladets valrapportering överväldigande.
• 1 129 535 unika läsare i mobilen.
• 2 071 064 unika läsare på www.aftonbladet.se
• 435 000 besök i vår realtidsrapportering.
• 1,1 miljoner startade strömmar på live-tv sändningen. En startad ström är inte detsamma som en tittare, men det betyder ungefär 700 000 tittare och då har vi inte räknat in tv-tittningen av sändningen i mobilen som rusar.

Gamla kära papperstidningen då?
Det dröjer längre med exakta siffror i den analoga världen. Men vi vet att drygt 900 000 svenskar läser Aftonbladet på papper varje dag.
Totalt då? Många läser till exempel både i mobilen och papperstidning så vi kan inte bara räkna ihop siffrorna. En kvalificerad beräkning ger att minst 2,7 miljoner tog del av Aftonbladets rapportering denna valdag. Aftonbladet har aldrig i sin 182-åriga historia haft så många läsare som i dag.

Gamla sköna tidningsmurvlar som tycker att allt var bättre på den tiden vi bara gjorde en papperstidning må tycka så. Jag var med på den tiden också. Och jag tror att de skulle känna sig ungefär lika bekväma på en modern nyhetsdesk som en spelare i Svedala Oldboys skulle känna sig i Milans anfallslinje. De skulle känna igen spelet, men herregud vad fort det går. Och lugn. Papperstidningen dör inte av detta. Den blir ett komplement. Papperstidningen kommer att dö ungefär samma dag som vi inte längre är intresserade av stillbilder.

Aftonbladets 12 timmar långa livesändning tog slut för tre timmar sedan.
Ett nytt stjärnpar är fött inom genren valbevakning i TV:
Aftonbladets Karin Magnusson och analytikern Carl Melin.

Med spännande vinklar, exakt analys och sprakande samtal med gäster har de lett oss genom den amerikanska valnatten.

Och som ni har tittat!
Nu på morgonen passerade vår livesändning precis 1 miljon startade strömmar!

Det betyder inte exakt en miljon tittare, eftersom flera säkert startat sändningen flera gånger. Men i avvaktan på mer exakta tittarsiffror kan vi redan nu konstatera att det är rekord för en svensk live-sändning online.

Jag kommer just ur tv-studion där gänget arbetat hela natten med denna livesändning vars kvalitet lämnar mig omtumlad av beundran. Något fundamentalt är på väg att ske med hur vi gör tv av kvällstidningsjournalistik.
Detta samtidigt som extraupplagan rullar ut i butik för att ersätta en förstaupplaga som låg perfekt i ton, rubrikval i svårast tänkbara nyhetsläge.

Och detta samtidigt som realtidsrapporteringen, team på plats, infografik pumpar ut på sajten.

Allt kan alltid bli bättre, men denna gång har vi fått balansen mellan våra moment helt rätt.
Snabb, uppdaterad, sammanfattande nyhetstext överst, en sprakande live-tv sändning och cover-it live bevakningen bredvid. Spännande vinklar och analyser därpå. Och en genomplanerad printutgåva.

Jag är så oerhört stolt över den lagmaskin som är Aftonbladet att jag måste få skryta lite. Detta dygn, i bevakningen av denna världshändelse har redaktionen manifesterat varför vi är Sveriges största och mest engagerande nyhetskälla och mötesplats.

Aftonbladets rörelseresultat före räntor, skatt och avskrivningar under det tredje kvartalet 2012 uppgår till 87 MSEK. Det är en förbättring på 10 MSEK jämfört med motsvarande period i fjol.
Omsättningen uppgick till 536 MSEK jämfört med 552 MSEK motsvarande period i fjol.

När branschen talar om tidningskris är det kul och tillfredställande att kunna leverera ett så unikt starkt resultat på den svenska tidningsmarknaden. Det är ett besked från marknadsledaren Aftonbladet som branschen behöver och förhoppningsvis kan finna inspiration i.

Den viktigaste ekonomiska förklaringen till Aftonbladets starka resultat är tillväxt av intäkter online. Intäkterna från Aftonbladets digitala utgåvor är upp 19 procent jämfört med föregående år.

Den snabbast växande digitala utgåvan av Aftonbladet är mobilen. I det tredje kvartalet har vi annonsintäkter på i snitt sex miljoner varje månad i mobilen och trenden är fortsatt växande.
Under tredje kvartalet slog Aftonbladet ett kraftfullt trafikrekord i mobilen med över 2,2 miljoner unika besökare under en vecka och ett dagsrekord med över en miljon unika besökare på ett dygn.

Det gör att bara Aftonbladets mobilsajt har fler läsare än samtliga övriga svenska dagstidningars nyhetssajter. Det är en exceptionellt stark marknadsledarposition som Aftonbladet intar online under tredje kvartalet.

Och vi kan nu säga det säkert: 
Aftonbladet kommer på helåret 2012 att ha högre annonsintäkter online än i print. Det är vi sannolikt den enda tidning i världen som kan säga.

Detta trots att printannonseringen bara minskar fyra procent hos oss på en dagspressmarknad som minskar med tvåsiffriga tal jämfört med föregående år.

Med detta sagt är det viktigt att konstatera att situationen för papperstidningen fortsatt är utmanande. Alla dagstidningars printupplaga sjunker och Aftonbladet är på denna punkt inget undantag. I september och oktober ser vi en nedgång på annonsmarknaden för print. Det är å ena sidan en naturlig följd av strukturomvandlingen, men är också tecken på en osäkrare konjunktur.
Viktigt framåt är att jobba med optimering av printaffären. Fokus är fortsatt på effektivisering av tryck och distribution liksom en prisstrategi för tidningen. Svenska kvällstidningar är i en internationell jämförelse lågt prissatta.

Kostnadskontroll är fortsatt viktigt. Totalt sänker Aftonbladet kostnaderna under tredje kvartalet jämfört med i fjol.

Lika viktigt fokus framåt är att fortsätta att utveckla betalmodellen för digitalt innehåll.

Antalet digitala prenumeranter av Aftonbladet Plus fortsatte att växa under kvartal tre och är nu uppe i 157 500. Det är en ökning med 26 procent jämfört med motsvarande period i fjol.

Aftonbladets unikt starka ställning bland svenska dagstidningar vilar på en strategi vi kallar först till framtiden. Som ett led i den blir denna vecka Aftonbladet Online Academy verklighet. Det är en unik satsning på utbildning av våra medarbetare för att tillsammans ta oss an utmaningen att leda utvecklingen av onlinejournalistik.

Valet om världens mäktigaste ämbete avgörs i natt. Och du är välkommen till en historisk valbevakning. Aftonbladet sänder direkt i 12 timmar  i sträck!

Aftonbladets debattchef och tv-ankare Karin Magnusson leder en maratonsändning som vi inte stänger förrän klockan 09.00 i morgonbitti.
Just nu sitter Moderaternas chefsstrateg Per Schlingman, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, valexperten Carl Melin och Vita Huset-korrespondenten för radiostationen Talk radio news service Lovisa Frost och för spännande, infallsrika och kunniga samtal om valrörelsen.

På plats i USA rapporterar Carina Bergfeldt, Per Bjurman, Sanne Olsson från New York, Wolfgang Hansson och Magnus Wennman från Boston, Peter Kadhammar, Urban Andersson, Filip Meneses och Malvina Britts från Chicago och Magnus Sundholm från Los Angeles.

Just nu realtidsrapproterar Josefin Karlsson och Marcus Leifby från Aftonbladets redaktion i Stockholm.

Nästan realtid lär Carina Bergfeldt köra i sin blogg i natt. Hon har denna höst gjort en politisk blogg till en av Sveriges fem största. Carina Bergfeldt har slagit sig in bland modetjejerna som normalt lägger beslag på de här topplatserna. Bara det är en spännande medienyhet i sig.

Varken Aftonbladet eller någon annan dagstidning har någonsin i historien haft en liknande valbevakning. Den sker i realtid med nyhetsuppdateringar i samma sekund vi får bekräftad information, analyser, kommentarer och diskussion under hela natten, liksom infografik från AP och nyhetssammanfattningar stat för stat, hela natten till USA har valt en president.
Självklart kan du vara med och diskutera direkt med våra medarbetare i vår cover-it-live.

Hela valoperationen leds online av projektredaktör för USA-valet Jonathan Jeppsson. Vill du se hela vår bevakning samlad kan du kolla in på vår specialsajt för USA-valet här.
Och under tiden allt detta sker sitter printgänget under ledning av nyhetschefen Johan Edgar och planerar morgondagens pappersutgåva. Det är ett lika spännande arbete där det handlar om att ge överblick, fördjupning, visualisera valresultatet och ge läsning och bildjournalistik i den sorterade och redigerade form som gör sig allra bäst i en pappersutgåva.
Förmodligen hamnar vi i ett svårt läge mot deadline. Vi har förlängt deadline med en timme till klockan 04.00 i natt. Det är inte säkert att det räcker. Förmodligen får vi göra första upplagan utan att veta valresultatet, men så fort det finns ett bekräftat resultat gör vi en extraupplaga.

En sådan här natt kan en stolt publisher bara njuta av hur Sveriges bästa nyhetsteam gör Aftonbladet i alla kanaler.

Jag följer det hela från sidlinjen hemifrån under början av kvällen. Men vid stora världshändelser finns ingen mer spännande plats att vara på än på Aftonbladets nyhetsdesk. Någon gång på småtimmarna kommer jag inte att kunna hålla mig borta.
Hoppas du också är vaken och följer oss då. Annars kan du bara kolla in vår sändning när du vaknar.
Du är varmt välkommen till Aftonbladet i den utgåva som passar dig – när det passar dig.