SÖNDAG 4 november 2012.

NEW YORK. Det är på sina håll populärt, så här några dagar senare, att påstå att rapporteringen om stormen var överdriven.
För en gångs skull har jag annat än tankar kring det. Jag har en levd erfarenhet av rapporteringen eftersom jag i veckan befann mig mitt i det område på USA:s östkust där stormen skulle ta i land.

Jag var på höstlov och hälsade på min bror som lever i Washington DC. Vår plan var att hänga hos brorsan över helgen och sedan åka upp till New York.
Vi följde därför rapporterna timme för timme. Och visst, det fanns till en början något komiskt över reportrar i regnkläder som upphetsat skrek om monstret ute i Atlanten på väg in, samtidigt som människor joggade eller dansade i regnet bakom dem.

Sedan kom stormen iland.

Ett par dygn senare står det klart att den tagit 56 människors liv, varav flera barn. Tiotusentals människor har förlorat sina hem. Miljoner är utan ström.
Samtidigt i min mobiltelefon via twitter vet svenska mediekritiker att berätta att medierna nu måste sluta leka katastroffilm. Rapporteringen var överdriven. Beviset tycks vara att twitterkompisar på Manhattan minsann kan dricka kaffe trots att det regnar och blåser.

Jag packar in mig själv och familjen i en stor amerikansk bil för att köra upp mot flyget hem från New York via Jerseys stränder.
Här ute bor de som föraktfullt kallas för ”bro- och tunnelfolket” av mer framgångsrika Manhattanbor. Alltså de obildade och oglamorösa. Mycket arbetare, inte så mycket Sex and the City men många poliser, brandmän och sjuksköterskor. De är allra värst drabbade.
En kvinna på Staten Island skriker ut sin vrede över att sådana som hon alltid bott i det bortglömda New York som aldrig räknats. Det fula, tråkiga som nu i stora stycken är söndertrasat och behöver hjälp.

Jag ser milslånga bensinköer och kilometerlånga köer till bussar. Jag plockar upp Washington Posts pappersutgåva som jag fått med mig. De har inte missat köerna. Och litterära ambitioner i skildringen av katastrofen saknas inte. Men skildringar är inte vad jag behöver nu. Den rörliga bildjournalistiken har varit fantastisk på den punkten.
Nu vill jag kort sagt veta det som majoriteten av oss som vistas här vill veta nu:

Vad är det som fungerar? Hur kan jag ta mig fram?
Journalistiken sviker på denna punkt. Twitter levererar.

Vi passerar Asbury Park. Jag vet via bra kulturjournalistik att detta är Bruce Springsteens hemstad. Via Per Bjurmans twitter läser jag om hans konsert kvällen före i Richmond. En manifestation lika mycket som konsert där han bedrövat och argt predikat att ”vi är ett band från the Jersey shores”.
Han spelar ”Atlantic City”, ”Jersey Girl” och ”My city of Ruins” och gör kommentarer om en katastrof som de sista självande dygnen före presidentvalet blottlagt ett avstånd som inga broar och tunnlar till shoppingfesten på Manhattan kan överbrygga.

Stannar på en bensinstation som är belamrad av kranbilar från Georgia. Vi får ansikten på de tusentals som kör i långa karavaner från olika delstater för att komma till undsättning. De dricker kaffe ur halvlitersmuggar och skämtar om New York bor.

Vi kan räkna kranbilarna på New Jersey Turnpike och konstatera hur de rest många timmar för att hjälpa, och kanske också för att leta efter Amerika.

SÖNDAG 28 oktober 2012. 

BUDAPEST. Att vara på plats ger engagemang. I onsdags var jag på den plats där Ungerns folk vann sin frihet för på dagen 56 år sedan.
Om jag inte varit där är sannolikheten stor att jag inte tänkt närmre på saken.
Scenerna med 10 000-tals människor på Budapests gator syntes nästan inte i några nyhetsmedier alls.
Ändå skedde manifestationen i veckan i ett Ungern där demokratin och det fria ordet kanske är mest hotat i Europa just nu. Och i ett Budapest där stöveltrampet från fascister åter hörs mellan de vackra, slitna husfasaderna. En gång hette de Pilkorsare, i dag kallar de sig Jobbik och möter manifestationen för friheten med armbindlar.
En gång tillhörde stadens husfasader centraleuropas pampigaste, i dag är de slitna och stöveltrampet ekar mellan väggar prydda av nakna kvinnor i reklam för sexklubbar.

En ny medielag i Ungern bevakas av ett särskild medieråd som utses direkt av premiärministern. De har rätt att bötfälla medier som rapporterar obalanserat. Nyligen bötfällde de en tv-kanal som rapporterade om högerextremistiskt våld mot romer.

Jag är på plats. Men jag ser inget av detta, utom i de ungerska tv-bilderna som flimrar på hotellets skärm. Jag begriper inte vad journalisten säger och nästan inga andra medier rapporterar. Inte ens BBC och hotellets glasfasad skiljer mig från verkligheten på gatorna.
Jag går istället ner till hotellets konferenshall för att delta i Schibsteds seminarium. Vi är 200 kollegor från 22 länder som samlats här för att utbyta erfarenheter av den globala strukturomvandlingen i mediebranschen.
Det är spännande samtal. Aidan White, företrädare för ett internationellt nätverk för etik och journalistik, håller ett tal om vikten av journalistik i en demokrati. Han gör en viktig poäng om yttrandefrihet. Den är idag tillgänglig för alla med en dator. Journalistik i sig är inte detsamma som yttrandefrihet. Journalistik är en del av denna frihet.
Journalister skriver inte vad som helst bara för att man får. Journalistik är yttranden, granskningar innanför en ram av värderingar och etik. Det är därför den är en viktig del av en demokrati.

Hur ska detta kritiskt granskande uppdrag finansieras?
Frågan ställs i samma rum där vi just sett en bild som visar att om man ställde alla bilar som är till salu i Schibsteds radannonser online så skulle de nå upp till månen. Ja, till och med en bit över.
Förr finansierade sådana annonser journalistik. De som arbetade med att sälja och publicera dem i tidningen var stolta över att vara en förutsättning för den kritiska granskningen, en del av samtalet och den kreativa och energiska miljön på en redaktion.
I dag är sådana annonser en kraftfull och kreativ business på egna ben. De som arbetar med dem är stolta över att deras arbete resulterar i en vinstmarginal på över 50 procent.

Det är inte marknaden för begagnade bilar som behöver journalistiken längre. Det är demokratin. Och marknadens logik hänger inte självklart ihop med demokratins behov av kritisk granskning.

Frågan om hur den ska finansieras förbli hängande i luften.
Jag går upp på mitt rum, läser Aftonbladet i datorn och tar del av yttrandefriheten i några kommentarsfält och ett anonymt hatforum där jag brukar kallas för landsförrädare för att jag som ansvarig utgivare satt en ram kring Aftonbladets innehåll som inte accepterar uttryck som förringar människovärdet hos vissa folkgrupper.
Civilisationens tunna fernissa krackelerar på samma sätt på Budapests gator som på svenska hatsajter. Det är djupt obehagligt. Den del av världen vi lever i är sämst i mänsklighetens historia på att hantera kombinationen av ekonomiska kriser och nationalistiska strömningar.

Läsningen av hatforumen gör luften unken och sinnet dystert. Jag lämnar hotellet för att gå till Budapests berömda synagoga. Väl ute på gatan lockar indiansommaren, kollegor, en öl och en gulash på en uteservering plötsligt mer.
På planet hem somnar jag med näsan i Bengt Jangfeldts fantastiska biografi över alla tiders svenska hjälte Raoul Wallenberg.

SÖNDAG 21 oktober 2012.

I veckan kom dramatiska besked från två av världens mest kända tidningstitlar.
Ledningen för The Guardian i London uppges nu planera för att sluta trycka papperstidningen.
Klassiska Newsweek i USA meddelade i torsdags att deras sista tryckta tidning utkommer den sista december i år. Därefter finns Newsweek bara online.

En snabb blick över det svenska tidningslandskapet denna höst visar dramatiken här hemma.
• Svenska Dagbladet går igenom ett stålbad för att ställa om till en online strategi där de ska ta betalt för delar av sitt innehåll.
• Många lokaltidningar kämpar med nedbemanningar. Bistra nyheter från Dala Demokraten och Dagbladet i Sundsvall kom nyligen. Det kommer dessvärre att komma fler sådana besked.
• Bonnierägda branschtidningen Resumé rapporterade i veckan att Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz fått i uppdrag av koncernchefen Jonas Bonnier att utreda en sammanslagning av tidningarna Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet och Dagens Industri.
Det betyder inte att dessa tidningar kommer att bli en och densamma. Men de kommer att titta på gemensam administration, kanske centraliserad bildproduktion och viss redigering. En gissning är att man bara kommer att försöka behålla skribenter på respektive tidning som gör skillnad för de olika varumärkena. Stora delar av nyhetsarbetet skulle kunna centraliseras.

Det är omtumlande, men långt ifrån oväntat att denna utveckling nu blir konkret. I Sverige befinner sig morgonpressen i olika grader av kris. Den orsakas av två trender som varit tydliga länge:
Läsarna får nya vanor för sin konsumtion av nyheter. Annonsörerna hittar nya vägar till sina målgrupper i ett digitaliserat medielandskap och vill inte längre betala extra för att få sina kommersiella budskap publicerade under morgontidningens välrenommerade varumärke.

Många morgontidningar betalar nu dyrt för att de behandlat sina onlineutgåvor styvmoderligt och lagt stor möda på att intala sig själva att papperstidningen fortsatt är framtiden. Aftonbladets framgång bygger på att vi inte intalat oss det utan istället utvecklat såväl vår journalistik som affär online. Vi ska inte förhäva oss, också vi har stora utmaningar framåt. Men Aftonbladets position inför framtiden är idag unik bland dagstidningar i Sverige.

Den här hösten är ett definierande ögonblick för den svenska dagspressen där alla med full kraft tvingas inse det uppenbara:
Nutidens och framtidens nyheter är online. Det betyder inte att alla papperstidningar försvinner. Men det betyder att de inte längre är volymprodukter, alla kanske inte ens är dagliga så länge till.
Svårare, men lika viktigt att inse är att nyhetsarbetet måste ställas om i grunden. Du är bara ensam om det gamla härliga klassiska scoopet i max tio minuter. Efter det bryr sig ingen, utom vi journalister, längre om var storyn kom ifrån. Bara vem som berättar den bäst, mest engagerat och ger mest spännande perspektiv. Detta bör ske i en publiceringsform där jag kan dela innehållet med flera och få vara med i en diskussion.
Det är en något orättvis världsordning. Men den som fattar den snabbast och utvecklar den bäst kommer att vara framtidens vinnare i nyhetsmedier.

I dag starat Aftonbladet en unik satsning. Under hösten ska vi besöka fem skolor över hela Sverige med Svenska Hjältar.

Svenska Hjältar är ett projekt som handlar om att våga. När är man modig? Varför är medmänsklighet viktigt? Vad är etik och moral?

Svenska hjältar handlar om de stora frågorna, berättade med historier ur vardagen.
Vanliga människor som gjort precis det vi önskar att vi själva gjort om vi hamnat i samma situation. Civilkurage, att våga handla. Att inse att det goda inte är självklart, det måste göras.

Svenska Hjältar började som ett svar på en av den vanligaste kritiken mot medier i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet.
Varför är nyheter alltid negativa?

Svenska Hjältar är resultatet av när hela kraften i en kvällstidnings redaktion bestämmer sig för att berätta positiva nyheter. Historier att engageras och inspireras av.
I år är det sjätte året i rad som Aftonbladet via Svenska Hjältar lyfter fram vardagshjältar. I december gör vi en stor tv-gala tillsammans med TV4 där kändisar är publik och vardagshjältarna glänser på scenen.

Vi vill med detta material ta projektet ett steg till. Vi tror att våra historier är ett spännande underlag för lektioner i skolan. För att göra livets stora frågor om etik och moral konkreta.

Vi satte oss därför ner med en grupp pedagoger från Luleå universitet. De tog fram fem exempel ur Svenska Hjältar och producerade en lärarhandledning.
Vi har gjort fem filmer du kan tanka ner och en lärarhandledning till varje för att använda som lektionsmaterial.

Till varje film finns ett arbetsblad med exempelfrågor och metoder för hur man i klassen kan prata kring svåra ämnen.

Det är ungdomar som pratar om hur de bekämpat mobbning, klarat missbrukande föräldrar, övervunnit tuffa förutsättningar, vågat gå emellan vid övergrepp och misshandel. De har vågat ingripa, hjälpa och agerat när andra varit passiva.

Vi tycker att de är hjältar. De har inspirerat oss och våra läsare. Vi hoppas att ni får nytta av denna lärarhandledning och att våra unga hjältars berättelser kan inspirera er och era elever också.

I dag kör vi – med start på Blombackaskolan i Södertälje. Självklart kan du följa turnén här på Aftonbladet, ladda ner allt skolmaterial, eller bara hänga runt och kolla in vår hjältesajt. (länkar kommer senare.)

Trogna läsare av denna kolumn kan kanske tycka sig se ett mönster av gycklande med jurister kring kungafamiljen. Och det kan väl ligga någonting i det.
Förra veckan var det hovauditören Calissendorff. I dag ska vi titta lite närmre på en annan kär vän till kungafamiljen. Professor emeritus Madeleine Leijonhufvud. Hon är i jämförelse med hovauditören direkt tossig i sitt illa tänkta angrepp på yttrandefriheten.

På riktigt tror hon att författare, konstnärer och medier skriver om kungahuset för att mobbas.
Att hon faktiskt tror på sådana stolligheter bevisas bortom allt rimligt tvivel av en debattartikel i SvD i veckan.

Nu kanske ni tycker att jag mobbas lite med Leijonhufvud här. Det gör jag inte. Jag driver bara lite med en mycket högt uppsatt medborgares osannolika naivitet. Det är rimligt att tåla det i hennes ställning. I vart fall om man skriver en debattartikel med ett tankedjup motsvarande en vattenpöl.

Elisabeth Tarras-Wahlberg, van att staga upp tossigheter kring överklass, kom till diskret och utsökt undsättning i en väsentligt bättre tänkt och formulerad debattartikel i samma SvD.
Mellan raderna hör man nästan ett litet förläget harklande å drottningväninnan Leijonhufvuds vägnar när hon konstaterar att det nog kanske inte är viljan att mobba som driver media, utan snarare viljan att tjäna pengar.

No shit Sherlock.

Mycket talar för att en annan genuin överklassfamilj, likaledes ärevördiga Bonnier, till exempel inte idkar ideell verksamhet när de ger ut en bok skriven av kungens forne älskarinna Camilla Henemark. När förlaget dessutom ger boken exklusivt i förväg till samma familjs tidningar Expressen och Dagens Nyheter för att de ska marknadsföra den, så kan vi nog konstatera att Elisabeth Tarras-Wahlberg slagit huvudet på lilla spiken.
I detta fall kan vi göra det i sammanhanget pikanta lilla tillägget: It´s a family affair.

Här tänker ni möjligen ”surt sa räven om rönnbären” om mig. Och det ligger utan tvekan något i det.
På den här, liksom så många andra punkter, kan ni lita helt på Aftonbladet: finns det en bra och publicerbar story kommer vi att vilja ha den. Och rynka nu lagom på näsan, kära läsare; det vill ni också.
Det är liksom så vi försörjer oss. Och vet ni vad – det är inte ett hot mot demokratin. Tvärtom.
Storys som ingen bryr sig om är ingen dygd. Tvärtom är sådan journalistik nästan undantagslöst inte tillräckligt viktig, eller för dåligt berättad. Det är därför den inte heller är en business.
Journalistiken är på många håll i akut behov av att förstå detta enkla samband och att kommersiella intressen inte per automatik står i strid med ett kritiskt granskande uppdrag.
Att många säger en sak om vad de läser och i verkligheten klickar på något annat kan bara förvåna professor emeritus Leijonhufvud.

SÖNDAG 7 oktober 2012.

Det borde varit en större nyhet. Yttrandefriheten är i den skandinaviska samhällsmodellen ett viktigare fundament än monarkin som statsskick.
I veckan upplevde vi något så ovanligt som två yttranden från vårt kungliga slott där hovet aktivt vill inskränka yttrandefriheten.

Att kungligheter sviktar i tron på värdet av det fria ordet är inte unikt historiskt.
Karl XIV Johan försökte till exempel förbjuda Aftonbladet att finnas till 26 gånger på 1800-talet. Vår grundare Lars Johan Hierta vann den kampen till mångas lycka och andras förtret.

De moderna försöken till inskränkningar av yttrandefriheten är mer sofistikerade och kommer inte sällan från olika potentater via Dagens Nyheters debattsida.
I tisdags slog kungafamiljens egna advokat, hovauditören Axel Calissendorff till. I ilska över att veckotidningen Se&Hör publicerat bilder på hertiginnan Catherine Middletons bröst  menar han att måttet nu är rågat.

Den svenska ordningen, byggd på världens äldsta yttrandefrihetslagstiftning, där ansvariga utgivare bedömer vad som är allmänintresse måste ändras. Lag bör istället stadga vad som är allmänintresse.
Detta, menar Calissendorff, skulle inte drabba någon ”seriös press”.

Här gäller det att se upp en smula. Hovauditörer i all ära, men deras referensramar rymmer inte alltid ett jättebrett samhällsperspektiv. Det något begränsade upptaget av kontakter från olika sociala miljöer, som lätt kan drabba hovauditörer, kan till exempel grumla deras analys av begrepp som ”seriös press”.
Inte sällan definierar herrar som Calissendorff seriös press som harmlös press, eller press som i allt väsentligt delar hans och hans samhällsklass uppfattning om vad som är viktigt och oviktigt här i livet. Resten är oseriöst, kanske rentav obildat. Att låta sådana förtecken färga förslag om lagstiftning om allmänintresse riskerar att inskränka yttrandefriheten.

För egen del håller jag med Calissendorff om att Se&Hör är en oseriös publikation. Men jag försöker inse att den hållningen säger mer om mig än om den funktion en skvallertidning har i samhället.
Ungefär som när personer som är befryndade med Calissendorff känner ett oomkullrunkeligt behov av att med emfas berätta för mig att de inte läser kvällstidningar. Ett tämligen ointressant uttalande som säger väldigt mycket om personen som uttalar det och väldigt lite om en tidning som dagligen når 2,5 miljoner läsare.

Hur som helst delar jag också hovauditör Calissendorffs uppfattning om att det var fel att publicera bilderna på hertiginnan Middletons bröst. Men det var en alldeles för enstaka och obetydlig händelse för att vi på grund av den nu skulle skriva en lag om vad som är allmänintresse. Den frågan avgörs bäst via pressetik. Samtliga övriga av Sveriges ansvariga utgivare har förstått att smygtagna bilder på nakna kungligheter inte kan publiceras med hänvisning till allmänintresse.
Och låt oss hålla proportionerna klara också åt andra hållet. Se&Hörs publicering var huvudlös och säkert irriterande för hertiginnan. Men vi pratar inte om en publicitetsskada som lär sätta några djupare spår i hennes exceptionellt privilegierade liv här.
Principiellt är det viktigt att kunna publicera bilder på kungligheter utanför deras officiella uppdrag. Det tror jag alla som tänkt efter förstår.

Den andra gången denna vecka som slottet agerade mot yttrandefriheten gällde en helt annan bild.
Det är en bild framställd av en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer Elisabeth Ohlson Wallin. Andra får recensera det konstnärliga värdet i bilden. Men enligt min bedömning har den som samtidssatir ett ostridigt allmänintresse.
Det tycker inte hovauditören. Denna gång agerar han i samråd med riksmarskalken Svante Lindqvist som skriver:

”Ingen skall behöva tåla vad som helst. Detta gäller även kungen och drottningen. Bilden är kränkande, sårande och illvillig.”

Hovet har nu kontaktat juridisk expertis för att undersöka om de ska ”vidta åtgärder”.
Några av kungens män har således åter bestämt sig för att försöka få misshagliga bilder att försvinna. Denna gång, till skillnad mot förra gången, med lagens hjälp. Det är en sämre story, men inte mindre allvarlig.

Här kan du läsa mitt chatt med läsarna från den 5 oktober.

Trevlig helg!

SÖNDAG 30 september 2012.

Dramat kring tvåårige Haddile skruvades först in i en bekant mediadramaturgi. Den kalla svenska myndigheten som tänker utvisa en liten flicka ut i osäkra vida världen, trots att hon har fosterföräldrar som älskar henne och har det bra i Sverige.
Inget verkar klokt. Vi engageras känslomässigt. Kräver att hon ska få stanna.
Läsare med invandrarnoja skruvar på sig. De tycker ju också att ungen är söt och ”är inte rasister va, men…” ska det vara så här kan vi ju inte utvisa någon.

En känslopjunkig cirkus går igång. Normalt har jag inga problem med det, känslor är viktiga också i nyhetshistorier. Hey, vi är en kvällstidning. Men problemet med de inledande känslostormarna kring Haddile är att de blåser kring fel fråga. Hon är i huvudsak inte ett utvisningsärende.
Hon och hennes mamma är franska medborgare och har samma fria rörlighet inom EU som alla européer. Att Migrationsverket hanterar delar av ärendet är en formell praktikalitet. Haddile är ett vårdnadsärende. Den som vill granska myndigheternas hantering av fallet bör istället rikta strålkastarljuset mot Socialförvaltningen i Lund.
Det är de som ska avgöra kärnfrågan om Haddile: Ska hon fortsätta att växa upp med sina fosterföräldrar eller ska hon återföras med sina biologiska föräldrar?

Låt oss för en stund titta ovanför de existentiella bråddjup den frågan rymmer och först konstatera en uppenbar brist i svenska myndighetens hantering av frågan.
De har inte pratat med mamman. De säger att de söker henne. Hur lång tid ska det ta?
Det tog Aftonbladets reporter Joachim Kerpner en knapp arbetsdag att spåra den biologiska mamman och intervjua henne.
Intervjun sätter en rad uppgifter i ett sammanhang som borde fått större genomslag i rapporteringen.

En är att Haddiles mamma lämnade henne 20 dagar efter födseln för att ordna jobb och bostad i Algeriet. Hon lämnade den nyfödda till en man som inte är Haddiles pappa.
Fyra månader senare förs Haddile akut till sjukhus, hon har svåra hjärnskador och är kraftigt undernärd.
Mannen som fått Haddile av mamman misstänks först för misshandel, men misstankarna avskrivs. Mamman har aldrig varit misstänkt eftersom hon inte var i Sverige vid tidpunkten. Den biologiska pappan är fortfarande helt osynlig i denna historia.
Men någon har skadat flickan allvarligt. Vem?

Mamman berättar i intervjun att hon nu jobbar som fransklärare i Algeriet och vid upprepade tillfällen kontaktat svenska myndigheter för att få tillbaka Haddile.
Är det sant? Hur har i så fall de kontakterna hanterats?
Varför har man fortfarande inte pratat med mamman?

Senfärdigheten hos svenska myndigheter i detta ärende imponerar inte.
Inte heller utövandet av de plikter ett föräldraskap medför kan imponera på någon i detta fall.
Om försummandet är nog för att förneka den biologiska mamman vårdnaden är en fråga som måste få ett snabbt svar nu. Ett svar som sätter Haddiles bästa i första rummet.
För mitt i allt växer en liten flicka dag för dag.

Om du mot förmodan missat det så är Aftonbladet i år nominerade i hela fem kategorier branschens tävling om Årets Dagstidning.
Det finns en röd tråd genom nomineringarna som handlar om att Aftonbladet är först till framtiden av Sveriges dagstidningar.
Det handlar om att framgångsrikt ta vår journalistik, vårt engagemang och våra affärer ut i en ny digital medievärld, men också vårda vårt arv som papperstidning.
Vi är glada och stolta över detta och jag bjussar därför på alla nomineringarna:

Årets Dagstidning – Helhetspriset:
”Aftonbladet är ständigt innovativ och på ständig jakt efter nya digitala möjligheter. Målgruppens höga krav på en ny journalistik har lockat Aftonbladet att skapa nya sätt att interagera med sina läsare – inte minst via direktrapportering på webb och i mobil. Tidningen har i takt med sin förnyelse på papper och digitalt även lyckats hitta nya intäkter och levererat ett starkt resultat.”
Övriga nominerade är Dagens Nyheter och Helsingborgs Dagblad.

Årets Dagstidning – Digitala medier:
”Tidningsjätten visar på nytt att man inte bara följer med i utvecklingen. Man leder den. Med ett systematiskt arbete, där hela organisationen engageras, skapas inte bara nytänkande produkter, tjänster och journalistik. Det blir också affärer som inger hopp för hela branschen.”
I klassen har även Norrköpings Tidningar och Östersunds-Posten nominerats.

Årets Annonsorganisation:
”Många pratar om ny teknik och annonsmöjligheter, men det är få som verkligen gör det. Aftonbladet har med stor framgång klarat övergången från ren printprodukt till att också jobba på en rad olika digitala plattformar. Vilket resultatet tydligt visar.”
Nominerade i samma kategori är även Corren och Dalarnas Tidningar.

Årets Marknadsinsats – Plus-duscharna:
”Sportbladet var generösa mot sin mest lojala fangrupp och byggde upp lyxduschar för Camp Sweden i Kiev under fotbolls-EM. Sportbladet gillar bevisligen att hänga med sin målgrupp: man till och med duschar med dem. Genom att våga tänka nytt och på ett lekfullt, generöst sätt fyller man sitt varumärke med värme. Resultatet har en stor framtida potential.”
Övriga nominerade är Dagens Nyheter och Hallands Nyheter.

Årets Innovation – Skapa TV:
”Genom att låta läsarna skapa sin egen webb-tv engageras inte bara läsarna i tidningen. Spridningen är också uppenbar. Att välja Rockbjörnen, ett starkt varumärke och ett event som engagerar gjorde medskapandekonceptet ännu starkare.”
Nominerade är även Norran och Svenska Dagbladet.