Söndagskolumn #148. Om vem som vinner – redaktören eller algoritmen?

av Jan Helin

 SÖNDAG 7 juni 2015.

Vem är bäst – redaktören eller algoritmen?
Frågan ställdes till en början lite skämtsam i mediebranschen. Nu ställs den på allvar.
En del ställer den med oblyg förhoppning om att vi nu äntligen ska bli av med irrationella redaktörer. Det har alltid funnits en viss typ som önskar att journalistik ska vara fritt från subjekt. Alltså någon som förhåller sig till det som ska berättas. Ibland formuleras det som att ”bra journalistik ska vara objektiv”. Det är den inte och har aldrig varit och bör aldrig bli.

Här är problemet för er som eventuellt bär på en önskan om att algoritmen ska ersätta redaktören:
En algoritm är långt ifrån objektiv.

Den är byggd av någon för att utföra en beräkning på ett visst sätt. Förvisso utför den sin uppgift exakt likadant hela tiden. Den kan variera utfallet på så många sätt att resultatet kan te sig förvillande likt en mänsklig handling.
Men den är byggd av någon.

Just nu testas om robotar, alltså algoritmer, kan ta över en del av journalistens uppgifter. Det går ganska bra inom områden som handlar om att rapportera sportresultat, börslistor eller väderrapporter.
De som går längst tror att också trafikolyckor snart kan rapporteras av en algoritm. Ni vet sådana där notiser som egentligen berättar om en mänsklig katastrof:

”Två bilar kolliderade på E4:an två mil söder om Sundsvall. En man i 40-årsåldern omkom. En 35-årig kvinna fördes med allvarliga skador till sjukhus. Tillståndet rapporteras vara kritiskt med stabilt.”

Ni har alla läst dem. Det är en typ av händelse som tyvärr inträffar så ofta att språket blir repetitivt. Datan i en sådan text är lätt att strukturera och hantera via en algoritm.
Men vad berättar den utöver själva händelserapporteringen? Naturligtvis ingenting. Att skildra de mänskliga konsekvenserna av trafikolyckor eller ställa dem till svars som underlåtit underhållet på en vägsträcka kommer att förbli en uppgift för journalister.

Det är ett konkret sätt att beskriva hur algoritmer hänger ihop med redaktörer. Rapportering av händelser som repeterar sig, såsom väderrapporter och sportresultat har egentligen aldrig varit journalistik. Det har varit en manuell, sammanställning av fakta som journalister utfört. Sådant gör algoritmer bättre och bör göra i ökande utsträckning.
Journalistik har alltid varit fokuserad på det avvikande. Ett enkelt sätt att beskriva det är att det är en nyhet när tåget spårar ur, inte när det kommer fram. Den liknelsen gäller hela vägen till avancerad journalistik. Rutinerade reportrar vet att det alltid handlar om att fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Det är där storyn finns.

Journalistikens idé kan inte vara repetitivt arbete, där flera journalister dessutom rapporterar samma sak. Det fiktiva exemplet med bilolyckan skulle i dag sannolikt flera redaktioner i ett första läge rapportera på ungefär samma sätt. Det är onödigt och bygger inget värde för läsaren.

Journalistiken bör ta vid där algoritmen slutar.

Den mer intressanta diskussionen med algoritmens hantering av innehåll är att vi delvis är på väg mot medier som presenterar innehåll för dig beroende på av du är intresserad av.
Den enes Facebookflöde är inte den andras likt. En del ser det som en befrielse. Ett tekniskt lager mellan dig och innehållet som gör att du slipper beskäftiga redaktörer som styr vad som ska publiceras till dig.

Det är ett ogenomtänkt journalistförakt. Någon har byggt algoritmen som är mellan dig och ditt Facebookflöde. Skillnaden är att du inte vet vem det är, eller hur hen har tänkt.

Det kommer snart en tid där ingenjörer behöver kliva fram i ljuset och stå för sina algoritmer likt ansvariga utgivare.

Ännu så länge lever medier styrda av algoritmer en behaglig tillvaro bakom en snårskog av kod. Så kommer det i en god värld inte alltid att vara.
För ett fritt ord i en öppen demokrati kommer det alltid att vara viktigt att veta vem som publicerar vad och varför.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #147. Om när åklagare och polis inte respekterar källskyddet.

av Jan Helin

 SÖNDAG 31 maj 2015.

Söndagen den 24 maj sker ett obehagligt rån i Kista galleria utanför Stockholm. Det skjuts flera skott och delar av gallerian fylls av rök.

Aftonbladet rapporterar snabbt om händelsen. Vi skickar ut en så kallad geostyrd pushnotis över Kista. Det betyder att bara personer i det området som har Aftonbladets app får notisen.
I den står: Rån i Kista Galleria. Vet du mer? Har du bilder?

En person som sitter i sin bil utanför gallerian får pushnotisen. Hen ser två personer köra underligt och snabbt från stället på en motorcykel. Hen ska nu komma att bli tipsare, en källa. Hen tar upp sin mobil och tar ett par bilder på den anmärkningsvärt våldsamt körande motorcykeln.

Därefter går hen in i Aftonbladet appen och använder vår tipsa funktion för att skicka bilderna och en del uppgifter om vad hen sett.
Aftonbladets nyhetsredaktör ser bilderna i flödet av tips från Kista. De har utan tvekan ett nyhetsvärde.

Bilderna publiceras snabbt. Vi maskerar ansiktet på personerna på motorcykeln. Orsaken är grundläggande pressetik. Vi kan i detta läge inte veta om personerna på bilderna är gärningsmännen. Bara att de beter sig som flyende gärningsmän.

Så här långt är detta en skildring av ett normalt, modernt och väl fungerande nyhetsarbete.
Men det är nu det kommer att krångla till sig, helt i onödan.

Polisen blir av uppenbara skäl intresserade av bilderna som Aftonbladet publicerat. Personen som tagit dem har begärt att få vara anonym. Det är inte så konstigt. Källan vill inte att hens namn blir känt för de brottslingar som genomförde rånet.

Jag är som ansvarig utgivare skyldig att enligt svensk grundlag skydda källan. Det är en god ordning. Att få vara anonym uppgiftslämnare till media är ett fundament för det fria ordet.
Polisens intresse av att se bilderna omaskerade hade kunnat klaras av mycket enkelt. Det hade räckt med ett samtal till mig som ansvarig utgivare. Jag hade då kunnat kontakta källan och frågat om det är okej att bilderna lämnas vidare till polisen, självklart i så fall på ett sätt så att källskyddet förblir intakt. I det läget hade jag kunnat ta ut en papperskopia till polisen, eller visat bilden omaskerad på en dator, även om jag inte har någon skyldighet att agera så.

Aftonbladets syfte är inte att hindra polisens arbete, tvärtom – kan vi vara till hjälp så är vi gärna det.
Men det får aldrig någonsin äventyra källskyddet. Det är svensk grundlag och en helig princip för Aftonbladet liksom för alla seriösa utgivare.

Men polisen kontaktar aldrig mig som ansvarig utgivare. De ringer istället vår reporter. Han svarar helt korrekt att han inte kan ta beslut om att lämna ut källmaterial. Det är en ansvarig utgivarfråga. Jag känner i det läget inte till att dessa samtal ägt rum mellan polis och reporter. Det kanske jag borde gjort och om jag och Aftonbladet har en lärdom att dra ur denna soppa så är det kanske att ha bättre internkommunikation i sådana här frågor. Men vi är en nyhetsorganisation med snabba flöden och mycket att göra. Att internkommunicera kring polismyndighetens oklart framförda behov av hjälp har kort sagt inte varit en självklar prioritering.

Polisen och åklagaren väljer nu att istället för att kontakta mig gå till Solna tingsrätt och begära husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Det är via det beslutet jag görs uppmärksam på situationen.
Det är så dumt att det är komiskt. Men det är också allvarligt, för polisen och åklagaren har nu plötsligt skapat en helt annan situation.

Polisen får tillstånd för husrannsakan av Solna tingsrätt för att klampa in på Aftonbladets redaktion och beslagta ”IT-enhet/IT-enheter”.
Vad betyder det?

Bokstavligt betyder beslutet att polisen kan ta med sig alla datorer på redaktionen och kopiera dem. Nej, jag tror inte att Solna tingsrätt menat att polisen skulle agera så. Men att uttrycka sig så vårdslöst i ett domslut är häpnadsväckande, om jag själv här väljer att uttrycka mig milt.
Betyder ”IT-enhet/IT-enheter” att de  ska hämta Aftonbladets server där alla tips kommer in? Det vore i så fall ett flagrant brott mot källskyddet. Eller betyder en ”IT-enhet” att de kräver att få själva bildfilen såsom den kom in från tipsaren?
I den filen finns i så fall metadata via vårt tipsasystem om tipsarens namn, ålder, kön, personnummer, boendeort och var hen befann sig när bilden togs. Att lämna ut den informationen vore ett katastrofalt brott av källskyddet. Det är fullständigt uteslutet för mig som ansvarig utgivare.

Att begära husrannsakan på en redaktion är en extraordinär åtgärd. Det har förekommit senast mot TV 4 år 2007 när polisen genomförde en husrannsakan för att få tag på kvittot från ett omtalat restaurangbesök som kom att leda till att statssekreteraren Ulrica Schenström avgick och reportern Anders Pihlblad tog en time out.

I det nu aktuella fallet är det en åtgärd från rättsvårdande myndigheter som saknar proportioner och visar en arrogant och respektlös hållning gentemot källskyddet.

Såväl Svenska Journalistförbundet som organisationerna Utgivarna, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna har uttalat kritik mot beslutet.
Aftonbladet överklagade beslutet om husrannsakan. I fredags beslutade Svea Hovrätt att tills vidare ställa in verkställandet av husrannsakan.
Det var ett fall framåt. Ingen har ännu kontaktat mig som ansvarig utgivare.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #146. Om att en annan värld är möjlig.

av Jan Helin

 SÖNDAG 24 maj 2015.

I den pågående historiska omvandlingen av medier och den kamp om användarna som pågår har det sedan en tid varit populärt att använda ett uttryck från Tolkiens Sagan om ringen. Jag har själv lite svårt för den genre som kallas fantasy, men har förstått att det är detta citat som fått också medienördar att gå igång:

”One Ring to rule them all. One Ring to find them. One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.”

Det är någon slags dröm om världsherravälde och utan att folket förstår vad som händer förslava dem (in the darkness bind them).
Tror jag.
Hur som helst så har uttrycket ”One app to rule them all” funnits med ett tag i sammanhang där medier diskuteras.

Det är en dröm om att utveckla en app som löser i stort sett allt du behöver på internet.
Den som lyckas kommer att bli rik bortom fattbarhet.

Det finns goda skäl att förhålla sig civilisationskritiskt till en utveckling där alla vill uppnå världsherravälde. Men så har vi ju levt ett tag nu i andra branscher, att tänkandet också kommer till media borde vi kanske begripit tidigare.
Nyheterna i mediebranschen den senaste tiden börjar nu ge substans åt uttrycket ”one app to rule them all”. Alla stora globala sociala medieplattformar försöker kombinera olika tjänster och behov. Det senaste är behovet av att vara uppdaterad, alltså journalistik.

Youtube har använt journalistik länge, där finns i dag tusentals nyhetskanaler.
• På Instagram, som ägs av Facebook, har vi en tid kunnat se nya globala små mediebolag som experimenterar med kort nyhetsformat. Now This News lägger dagligen upp en handfull nyhetsinslag som är upp till 15 sekunder långa och ofta tämligen genomarbetade.
• Ungdomsplattformen Snapchat, med loggan som ser ut som lilla spöket Laban, har lanserat extremt välpaketerade nyhetsformat från stora internationella mediebolag som CNN, Daily Mail och Vice i sin tjänst Discover.
• I onsdags kväll meddelade vårt svenska hopp bland globala internetjättar, Spotify, att de i den lysande musiktjänsten nu öppnar tjänst för tv. Aftonbladet TV är ombord, liksom BBC News, Vice, NBC, ESPN, ABC tillsammans med 50 aktörer från hela världen.
Facebook lanserade för ett par veckor sedan formatet Instant article som betyder att mediebolag nu kan publicera sitt innehåll direkt på Facebook, inget krångel med länkar som tar lång tid att ladda.

Den här kraftfulla utvecklingen just nu kommer att betyda mycket för hur du konsumerar dina nyheter och stora utmaningar för journalistiken som på något sätt måste finansieras av ditt sätt att få oberoende nyheter till dig.
I det perspektivet är det glädjande att de stora amerikanska medieplattformarna nu investerar enorma summor för att utveckla möjligheter för journalistik hos sig. På det ena eller andra sättet kommer detta att leda till en ny affärsmodell för journalistik. Dock med stor sannolikhet inte som vi känner denna modell i dag.

Flera traditionella medieägare världen över är sannolikt lite tagna på sängen över internetjättarnas nu uppflammande intresse för journalistik.

Här har ju världen i huvudsak ägnat sig åt att dödförklara journalistiken och nu investerar plötsligt världens snabbast växande bolag enorma pengar i plattformar för journalistik.
Hur kan det komma sig?
Skälet är att de ser journalistiken som en del i ett ekosystem på internet. De är inte så intresserade av om den enskilda tjänsten för journalistik tjänar pengar. I synnerhet som de inte producerar någon ännu, utan bara distribuerar den och utvecklar teknik för den.

Intresset för journalistik kommer sig istället av att det ökar antalet gånger du som användare kommer in till ekosystemet.
På Facebook kan du nu köpa och sälja varor, interagera med dina vänner, läsa nyheter, se på tv, och skicka meddelanden snabbare än mail och snart utföra betalningar. All data detta lämnar efter sig bygger Facebook sin annonsaffär på.

One app to rule them all.

Hela världen gäller det dock inte, men typ halva. I Kina händer i stor utsträckning exakt samma sak. Fast där heter aktörerna Baidu, Alibaba och Tencent. Deras idé om ekosystemet är snarlikt. Kinas idé om fri journalistik, censur och demokrati är dock en helt annan.
Det visar att en annan värld är möjlig också i digitaliseringens tidevarv.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #145. Om podden Fallet och journalistikens kraft.

av Jan Helin

SÖNDAG 17 maj 2015. 

Grävpodden Fallet börjar nu närma sig upplösningen. Den är en succé. I helgen gick podden över en miljon nedladdningar totalt. Varje avsnitt har en lyssning på en bra bit över 100 000.
Det intressanta med formen är att lyssningen fortsätter att öka fast vi denna vecka kommit till avsnitt sju. I en linjär värld, som traditionella tv-kanalers serier, så minskar tittningen lyssningen alltid över tid. Fallet har blivit ett diskussionsämne under tiden den har pågått.
Fler och fler kommer till, vilket gör att vi nu har en ansenlig lyssnarskara som kommit till avsnitt tre eller fyra.

Projektet initierades av biträdande redaktionschefen Maria Trägårdh och nyhetsredaktören Hanna Olsson, inspirerade av den nyskapande amerikanska podden Serial. Maria Trägårdh samlade ett team på Aftonbladet som började ett idéarbete kring hur detta kunde göras med ett svenskt fall.

De gjorde snabbt en pilot som jag fick höra. Alla som hörde den blev fast direkt. Dels för att den omedelbart hittade en ton och en känsla skapad av vår podproducent Patrik Syk, dels för att storyn som vår kriminalreporter Anders Johansson tagit in i projektet omedelbart fångade intresset.
Själv satt jag förbluffad och lyssnade på piloten av delvis andra skäl. Att Maria Trägårdh tillhör branschens mest kreativa och kunniga redaktörer, att Patrik Syk är en skicklig podproducent och att Anders Johansson kan hitta stories – allt det där visste jag.
Ändå satt jag helt förvånad och glatt förbluffad över vad jag hörde. Det här var något helt nytt.

Podgenren har hittills handlat om att diskutera ett ämne, borra i relationer eller betraktelser av livet buret av formuleringsstarka profilers sätt att uttrycka sig.
Det finns flera fina exempel i den genren där Alex Schulman och Sigge Eklund har varit pionjärer och stilbildare. Fram till Fallet har journalistiken förhållit sig avvaktande till podden och i huvudsak sett det som en distributionsform för den klassiska radiodokumentären.

I mina lurar hörde jag nu istället engagerande journalistik i sin renaste form – undersökningen. Lyssnaren tas med in i journalistiken på en detaljnivå som i andra berättarformer aldrig syns.

Att hitta en skolkatalog från 1986 för att jämföra en bild och finna att skolan är nedlagd, men istället hitta den på statsarkivet. Eller hur de lyckas hitta allt bevismaterial i fallet som mot förmodan ännu fanns arkiverat med hjälp av en pensionerad kriminalare blir till en levande och spännande gestaltning av journalistikens metod.

Jag har jobbat med Anders och Maria så länge jag varit på Aftonbladet. Det är länge. Maria har under den tiden utvecklat sin närmast medfödda förmåga att hitta relevans i den skrivna journalistiken till att se och förstå hur den kan paketeras i ny digital form.
Anders har utvecklats till att bli djupt kunnig i journalistikens hantverk som att hantera källor och nått den där nivån av granskning av dokument att han kan se storyns nästa steg i det som myndigheten inte noterat.
Nu hörde jag Anders normalt nedtonade sätt att uttrycka sig i tal förvandlad till en suggestiv berättarröst, omöjlig att sluta lyssna på.

Maria kopplade in Ronnie Sandahl för att hjälpa med dramaturgin. Ronnie är tidigare reporter och nu mångårig kolumnist i Aftonbladet som för flera år sedan började söka nya uttryck för sitt berättande i filmen och nu lyckats med sin internationellt mångfaldigt prisade debut Svenskjävlar.
Och fram kom Fallet. Storyn är i sin ansats en genomlysning av ett 30 år gammalt mordfall där pusselbit efter pusselbit pekar mot att den som dömdes inte är gärningsmannen.

Men den lyckas också med det som bara riktigt bra kriminalhistorier lyckas med – det blir lika mycket ett socialreportage från en tillvaro främmande för de flesta.

Jag skrev i första meningen att Fallet nu närmar sig ”upplösningen”. En del belackare kommer att hänga upp sig på det. Att Fallet gör underhållning av ett allvarligt mordfall. De menar att journalistik har en skyldighet att berätta allt man vet på en gång, annars är det inte seriöst.

Det är en syn på journalistik som att den blott och bart handlar om information som bör struktureras systematiskt och sakligt. Det låter vederhäftigt, men det skulle ta död på journalistiken, alternativt ersätta journalisten med en robot. En del älskar tanken på hur det publicistiska credot skulle kunna rationaliseras bort.

Jag hävdar tvärtom att det bestående värdet i journalistiken är förmågan att berätta så att det berör och engagerar, väcker tanke, rör känslor och förmår göra en stringent analys.
Att strukturera undersökande journalistik som en följetång är inte konstigare än att en bok måste ha en början och ett slut och någon form av kapitelindelning däremellan. Varför skulle samma sak vara något fult om journalistiken kommer i talad form?

Jag tror det här är skälen till varför jag personligen är så glad för Fallet.
Den står som exempel på hur kreativa människor kommer att bevisa värdet av den journalistiska berättelsen i en ny tid. På det ena eller andra sättet.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #144. Om verklig censur och beslagtagna minneskort.

av Jan Helin

 SÖNDAG 10 maj 2015.

Fasaden på Säkerhetspolisens huvudkontor i Solna syns för allmänheten. Det är svårt att göra  något åt eftersom man valt att placera kontoret på Bolstomtavägen 2 i Solna. Det är ingen hemlighet.
Ändå hävdar nu kammaråklagaren Lucas Eriksson att utseendet på denna fasad är så hemligt att han driver ett åtal mot två Aftonbladetjournalister för att de fotograferat denna husfasad.

Det är ett myndighetsingripande som är både komiskt och allvarligt.

Komiken består i att du enkelt kunde gå in och se fasadbilder av detta hus på Google. Hur det  är nu är något oklart, men du hittar enkelt huset utmärkt på Google maps och någon bild finns ännu kvar för den som bildgooglar.
Såvitt känt drivs inget åtal mot Google för detta flagranta brott mot skyddslagen för att värna rikets säkerhet. Aftonbladets medarbetare hade googlat på adressen och sett bilderna innan de åkte till platsen.

Det allvarliga är att åklagaren beslagtagit redaktionellt arbetsmaterial som tillhör Aftonbladet i form av ett minneskort i en kamera.
Det är ett allvarligt ingrepp mot det dagliga arbetet med det fria ordet.

Det här är bakgrunden:
På kvällen fredagen den 27 februari åker en reporter och fotograf från Aftonbladets redaktion ut på ett rutinjobb. De ska ta klippbilder till ett tv-inslag som en annan kollega arbetar med hemma på redaktionen. De ska ta en exteriörbild på fasaden till Säkerhetspolisens huvudkontor och sedan vidare till Rinkeby.

Framme på Bolstomtavägen i Solna parkerar de bilen på parkeringen och tar fram en kamera och ett trebensstativ och tar bilder i tre, fyra olika vinklar.
Efter några minuter kommer en vakt ut från entrén och undrar vad de håller på med. Teamet presenterar sig korrekt med namn och att de är journalister på Aftonbladet.

Vakten säger att absolut inte får ta några bilder på huset på allmän plats eftersom det är ett skyddsobjekt. Reportern säger att de trodde att det handlade om insidan av huset och ber artigt om ursäkt och erbjuder sig att radera bilderna de just tagit. Så viktiga var de inte för reportaget.

Det räcker inte. Vakten tillkallar förstärkning i form av två uniformerade poliser och ytterligare en styrka som kommer i en van. Journalisterna informeras om att det är nationella insatsstyrkan.

Polisen kontaktar sitt befäl som beordrar dem att beslagta kameran. Poliserna gör så. Därefter tar de varsin av Aftonbladetjournalisterna åt sidan. De kräver legitimation, delger dem misstanke om brott mot skyddslagen och genomför två separata förhör. De tillfrågas om händelseförloppet, vad de var ute i för ärende, vad de har för årsinkomst och hur länge de varit anställda på Aftonbadet.

Aftonbladets policy är att respektera fotoförbud kring skyddsobjekt. Men i detta fall är det rimligt att ifrågasätta om en husfasad i Solna som dessutom låg synlig på internet verkligen ska vara förbjuden att fotografera för andra medier än Google. Men låt oss inte raljera vidare över rättsväsendets nattståndna förståelse av omvärlden utan gå vidare på den allvarliga delen av denna historia.

Polisen och åklagarmyndigheten är nu i besittning av ett minneskort som är Aftonbladets redaktionella arbetsmaterial.

På minneskortet kan teoretiskt ligga källskyddat känsligt material från jobb gjorda tidigare under dagen. Man kan förstås säga att journalister alltid måste byta minneskort i sina kameror mellan olika jobb och radera allt material i sin telefon och dator mellan jobben i den händelse polisen skulle få för sig att beslagta arbetsredskapen.
Man kan säga mycket. Men få journalister i Sverige lever med den bilden av polismakten och de har hittills – tack och lov – haft mycket liten anledning till att göra det.

Nu finns två anledningar. Dels det fall jag här redogjort för. Dels ett helt parallellt fall där Dagens Nyheter blivit utsatta för samma ingrepp. I det fallet handlar det om ett minneskort som är beslagtaget i samband med ubåtsjakten i höstas där en fotograf tagit bilder från en båt innanför en skyddsobjektsgräns vid Muskö örlogsbas. Också denna anläggning går utmärkt att studera via Google.

Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har i olika processer krävt att dessa beslag ska hävas. Tingsrätten har i två olika beslut gett tidningarna rätt. Hovrätten har i två olika beslut, men med i huvudsak samma domare, beslutat tvärtom – beslaget ska bestå. Både Dagens Nyheters och Aftonbladets fall ska nu prövas av Högsta domstolen.

Publicistiskt handlar detta om en mycket viktig princip:
Myndigheters ingripande mot medier bör ske först efter att publicering skett.

Motsatsen kallas censur. Och nu pratar vi censur i ordets verkliga mening; myndigheter som förhandsgranskar medier. Det är något annat än när ett nättroll är förbannad för att ett media inte publicerat ett inlägg som redaktören av någon anledning funnit olämpligt. Det kallas för att bli refuserad och har drabbat alla skrivande människor.

Principen om att myndigheter ska hålla tassarna borta före publicering slås fast i grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet. Hovrätten anser att grundlagen inte avser fall som dessa, med ett något märkligt argument:
Syftet med skyddslagen är att skydda samhällsviktiga anläggningar, inte att hindra ”en framställnings kända eller förväntade innehåll”.

Problemet är alltså inte begränsningarna i grundlagarna i sig, menar hovrätten, utan problemet är… ja, vad?

Själva fotograferandet kanske. Men vad i hela världen ska de med minneskorten till om inte för att hindra journalisternas inhämtning av information och förhandsgranska publicistiskt material? Att fotograferande skett är ju ostridigt såväl från fotograferna själva som från trovärdiga vittnen.

Högsta domstolen får reda ut det juridiskt. Det är en god princip att varken stifta eller tolka lagar utifrån en enskild persons åsikt.
Men frågar ni mig ändå är problemet enkelt:
Skyddslagen om fotoförbud av exteriör på hus och anläggningar är obsolet i vår tid. Den riskerar bara att myndigheter som här, snärjer in sig i löjeväckande argument om hur deras beslag och granskning av journalisters arbetsmaterial inte skulle vara censur.
Det är varken bra för rättsvårdande myndigheter eller det fria ordet.

Kategorier Aftonbladet

Aftonbladet ökar tillväxten i Q1.

av Jan Helin

För ett par år sedan satte vi upp en djärv vision för Aftonbladet. Vi sade att Aftonbladet ska nå varannan svensk varje dag.
Mer precist var det ett mål som handlade om att dagligen nå 50 procent av den population i Sverige mellan 16 och 80 år som Sifo mäter medievanor hos.

Efter det första kvartalet i år kan vi konstatera att vi är nära målet. Aftonbladet fortsätter att stärka positionen som Sveriges primära nyhetskälla online och når enligt Sifo/Orvesto hela 48 procent av Sveriges nyhetskonsumerande befolkning en genomsnittlig dag.

I mars 2015 var Aftonbladets totala dagliga räckvidd 3 582 000 läsare per dag. Det är all time high. Räckvidden fördelas på 2 170 000 i mobilen, 1 689 000 på desktop sajten och 653 000 papperstidningsläsare.
Det är en tillväxt av den dagliga publiken på åtta procent jämfört med motsvarande mätperiod för ett år sedan och gör Aftonbladet till Sveriges i särklass största nyhetskälla.

Aftonbladet redovisar under det första kvartalet ett resultat på 34 MSEK (45) EBITDA. Resultatet rymmer strategiska satsningar på online TV och bygge av Schibsted Media Platform. Mot bakgrund av det är det ett stabilt resultat. Det är av yttersta vikt att i en så kraftig strukturomvandling som media går igenom att satsa på utveckling och tillväxt vad gäller användare och onlineintäkter.

Aftonbladet onlineintäkter växer med 4,1 procent mot föregående år.

Sett till hela affärsområdet Schibsted Publishing är onlineintäkterna i nivå med föregående år och i nivå med förväntan. Omsättningen minskar till 501 miljoner från 540 föregående år i huvudsak förklarat av den strukturella nedgången av printintäkter. Ökande onlineintäkter kompenserar inte fullt ut för nedgången i print, varför fortsatt fokus på optimering av printaffären är centralt.
I linje med den strategin har produktionen av Aftonbladets magasin lagts ut till Bonnier Tidskrifter. Detta har dock ingen resultatpåverkan under Q1.

Affärsområdet rymmer flera tillväxtsatsningar såsom Lifestyle Online, Klart.se, Omni, Politism, Viktklubb, Tv.nu och Allt om Stockholm.
Schibsted Publishing redovisar EBITDA på 30 MSEK (45).

Tv.nu tappar annonsintäkter i första kvartalet, åtgärder har där vidtagits.
Viktklubb har fortsatt starkt utveckling av sin kundbas, vilket ger ett starkt resultat i första kvartalet.
Omni levererar under första kvartalet annonsintäkter enligt plan och har en god tillväxt av användare.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #143. Om den smarta klockan, rumpor och rynkor.

av Jan Helin

 SÖNDAG 3 maj 2015.

Den är het den här veckan eftersom den inte kommit till Sverige ännu. En hel medievärld undrar om den ska ändra vårt sätt att konsumera nyheter. En annan del av världen undrar möjligen vad i hela världen de ska med en dator ständigt på armen till. Där har man ju självklart bara en klocka. Läsa nyheter i en klocka? Trams.
Det är samma människor som med emfas slog fast att en telefon har man för att ringa. Se dig omkring i dag. De som inte har en smartphone är lite konstiga, i ekonomiskt trångmål eller mycket gamla.

Men nu pratar vi så klart om Apple Watch, smartklockan eller vad den nu kommer att kallas. Vår tids Picasso, Steve Jobs, är död. Ska hans bolag klara att förändra världen igen?
Jag fingrar på Apple Watchen på armen – jodå, jag har en. Plötsligt säger klockan till mig att ställa mig upp i en minut. Det är hälsoprogrammet. Det antas vara det största användningsområdet för klockan, att hålla koll på sin hälsa. Det är fascinerande och lite skrämmande hur mycket som går att mäta med ett par sensorer på handleden.

Läsupplevelsen i klockan tillhör inte det som imponerar, jämfört med hur bra det är att läsa text i telefonen.
Att läsa klocka är en plockig och grötig upplevelse med obekväm handledsvridning för annat än korta meddelanden.

Men var lugn för att det finns de som kommer att säga att de älskar att läsa romaner i klockan…
Det enda jag riktigt gillar hittills med klockan är nyhetsflasharna. Men det är möjligt att fler behov skapas och fylls över tid. Det är så Apple jobbat hittills. Inget ”lära känna användaren”, inget ”kundfokus”, inga fokusundersökningar där kunden ska säga vad de vill ha. Allt sådant som duktiga, men mediokra bolag är upptagna av.

Jobs och hjärntrusten i hans bolag var likt artister besatta av att gå in i sig själva, lita på att där fanns genialitet och göra saker som slog publiken med häpnad istället för igenkänning. Coolare naturligtvis, men oändligt mycket svårare. Alla som försöker använda Jobs i sina liknelser om sitt eget företagande bör ha minst en Tesla som produkt i ryggen, om ni fattar vad jag menar.
Vi vanliga dödliga får harva vidare med dataanalyser för att försöka räkna fram hur användarna beter sig och vad de därmed säger om sig själva och sina behov.

Jag vet inte ännu om journalistiken alls hör hemma i klockan, bortsett från nyhetsflashar. Men jag tror att det är viktigt att undersöka hur journalistiken kan nyttja en interaktiv klocka.
Därför finns såklart Aftonbladet redan i Apple Watch i en tidig version.

Ett motsatt förhållningssätt riskerar att göra journalistik till ett uttryck som upphör att vara relevant i samtiden. Ungefär som jazz- och gitarrbaserad rockmusik eller oljemålningar. Trevliga uttryck, i varierande grad kommersiellt gångbara på nischmarknader men inget som på något djupare sätt engagerar eller påverkar samtiden längre.
Dagens mest relevanta artister, i meningen att de gör det varje kreativ människa med ambitioner drömmer om; bryter ny mark och påverkar sin samtid på djupet, de bygger i dag kod, eller har visioner om vad de vill ha utfört i form av kod.

Skriver detta på Viking Line på väg till Åland. En miljö som ofta hånas där jag lever nu, men som jag känner djupt för eftersom den varit en del av mitt liv så länge jag minns. Det är en djupfolklig miljö, ren från poser och inlärda manér som vi känner från mer urbana sammanhang.

Det är här på Viking Line smartklockan måste slå för att bli stor på samma sätt som smartphonen.

Alla – jag menar bokstavligen – sitter och fingrar på sin smartphone här. Från männen som luktar ensamhet till det unga paret som kysser varandra innerligt till tonerna av ett dansbands version av Thomas Ledins Snart tystnar musiken.

Vi är långt från hipsterland. Jag går förbi tax-free butikens tidningshylla. Det är en nostaligtripp. Alla magasin ser likadana ut. Vita kvinnor med ännu vitare tänder och hud utslätad av smink och photoshop, huvudet lite vridet, blicken rakt ut mot köparen. Det är samma rumpor som ska upp, rynkor som ska ut och magar som ska bli platta och drömresor som ska göras.
Det är journalistik som lämnat nyskapandet och stannat i hantverk om drömmar om att bli någon annan. Det kunde ha varit ur dessa magasin som Apple watchens hälsoapplikationer utvecklades, men det var det inte.

De som bygger kod börjar istället fundera på hur mycket journalistik som egentligen kan göras av robotar. Jag skojar inte, men det är en annan mediespaning.

Jag flyr in i hörlurar. Gammal Daft Punk. Human after all. Musiken fyller i mig samma gamla osympatiska behov av distans till denna påträngande folklighet. Det låter ingen skillnad via den smarta klockan.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #142. Om björnen och människan.

av Jan Helin

VANCOUVER ISLAND. Den långa fjorden ur Tahsis är djupblå och så klar att de få isvita moln som långsamt svävar över himlen och glider över vattenspegeln ser ut att komma ur havsdjupen.
Reven under ytan är så rika på fisk och djurliv att de inte står ett tropiskt korallrev efter. Landskapet är öde och vidsträckt, paradisiskt och ensamt. Det påverkar sinnet.

Vi befinner oss på norra delen av Vancouver Island på väg ut mot stilla havskusten, världens mest björnrika vildmark. Svartbjörnen, eller baribalen som den kallades förr, är just ur vinterns ide och kommer under året att följa laxens väg ur oceanen upp genom Vancouver Islands floder.
Det är ett mäktigt skådespel. I den här vildmarken kan den som kan sin väg se upp till 20 björnar per dag. Med en bra kikare går det att komma björnen så nära att du kan se hur den äter laxen. Först hjärnan och ryggen, de mest energirika delarna. Resten lämnar björnen om det finns mycket lax. Andra djur äter efter björnen. En ordning utmejslad efter den halva miljonen år som svartbjörn levt i Nordamerika.

Samtliga björnar vid Stilla havets kustlinje i väntan på laxen är nu hanbjörnar. Honorna är också ur ide, nu med ungar som föddes i januari eller februari. De håller sig undan de näringsrika stränderna som torrläggs när tidvattnet är lågt. Orsaken är ett av vildmarkens mer svårbegripliga fenomen. Hanbjörnar dödar de björnungar de kommer åt, om det inte är deras egna. Det är den vanligaste dödsorsaken för björn.
Forskningens kallt vetenskapliga svar för att hitta något rationellt i denna grymhet är att de gör det för att öka möjligheterna för sin egen avkomma och för att honan ska komma i brunst igen. Inga honor dödar andra honors ungar. De parar sig i stället med flera hanar för att öka förvirringen hos hanbjörnen om vems avkomman är och minska infanticiden.

Jämfört med andra vilda djur har människan haft ett nära förhållande till björnen i alla tider. Från våra tiders nalle i barnsängen till totem- och symboldjur i alla ursprungsfolks kulturer där björn finns.
Det kan bero på flera saker. Utseendet är ett. En björn är både gullig med sin hundlika uppsyn och det mest människolika av djur, apan inkluderad, när den ställer sig på bakbenen. Enligt Forest service i British Columbia är det vad som förklarar att Svartbjörnen är det vilddjur som skadar och dödar flest människor av däggdjuren.
Människans olyckliga projektion på svartbjörnen som något som kan bemästras och lära känna. Den vanligaste dödsorsaken i relationen mellan människa och björn är att människan fått för sig att mata björnen för att komma nära, trots att en av de mest kända farorna i vildmarken är att närma sig en björn med föda.

En björn som ställer sig på bakbenen gör det för att se bättre, för att den blivit nyfiken. Att den då ser ut som en drumlig tonåring ger ett riskabelt intryck av känslomässig kontakt med människan.

Bäst beskrivet är detta i filmen Grizzly man av den tyska regissören Werner Herzog. Den handlar om hur Timothy Treadwells fått för sig att han kunde få kontakt och respekt från en annan typ av björn – Grizzlybjörnen. Han levde med dem i 13 år, cirka hundra mil norr från där vi är nu, i Katmai nationalpark i Alaska. Dårskapen slutade med att han, och hans flickvän Amie Huguenard fick plikta med sina liv för tron att det går att umgås och behärska relationen med dessa magnifika djur.

I boken ”The art of hunting Big Game in North America” beskriver Jack O´Connor hur relationen människa björn blivit komplicerad i modern tid. Hans bok är en jaktbibel för alla som jagat och jagar i Amerika och har fått insiktsfulla jägare att förstå hur grövre kalibrar än .270 Winchester är en avslöjande besvärjelse gentemot bristfälliga skjutkunskaper.

Hur som helst så menar Jack O´Connor att problemen mellan människa och björn börjar med den vita mannens befängda idé om att bemästra björnen.
Det var inte det att björnen inte sett människor förut. Grizzlys och Svartbjörnar vid Stillahavskusten har avfärdat människor ungefär som de avfärdar Tjockhornsfår; en stillsam varelse, långsam i sin miljö och dåliga på att jaga. Inget hot.
Indianerna har aldrig haft problem med björnen. Enligt Jack O´Connor för att indianerna ur björnperspektiv luktade illa, bodde i stora samlingar mitt i vildmarken och omgavs av hundar och eld.

Den indianska folkloren om björnarna kring Vancouver har förutom fantastiskt vacker, grafisk konst formulerats i ett ordstäv som är timid och exakt. Den säger så här:

”När en fjäril flyger genom skogen kommer hjorten att se den, älgen att höra den och björnen känna dess doft.”

Det var som så ofta i historien vita män med gevär som gjorde relationen ansträngd, i kombination med idén om att vilja mata en av denna jords skickligaste jägare.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #141. Om Facebook och statens medier.

av Jan Helin

SÖNDAG 19 april 2015

Mediahus gör i dag journalistik i alla former av media. Text, bild, rörlig bild och ljud.
Till dig som läsare, tittare och lyssnare kommer vår journalistik i den form du själv väljer.
Vad gäller Aftonbladet kan du köpa en tidning, lyssna på vår kriminalreporter Anders Johanssons grävande i ett mordfall genom podden Fallet, titta på vår morgon-tv i din mobil, ta del av våra nyhetspushar i en klocka och så vidare.
Så långt inga konstigheter.

Men det är under ytan som det stora slaget om mediernas framtid står just nu. Och det är här det blir mer komplicerat. Det handlar om de tekniska plattformarna. De befintliga mediehusen kämpar med detta och har ännu så länge inte varit tillräckligt bra. Det beror på olika saker.
Många redaktioner är inte så förändringsbenägna, många medieägare har ännu en liten tid en god avkastning och tvekar inför de stora investeringar som krävs och undrar om deras affär kanske egentligen är en annan än att producera journalistik.
Döende affärer är lätthanterliga affärer eftersom de ofta dör på grund av ett förändrat beteende som efter några år sker tämligen linjärt och därför är lätt att räkna på. Alla slutar inte att läsa papperstidning samtidigt, om ni fattar vad jag menar.

Facebooks utveckling just nu tillhör det medievärlden måste förstå i grunden för att ha en chans.

Google likaså, men just nu rör sig Facebook mycket snabbare mot journalistiskt innehåll, varför det är mer akut. Är detta ett hot mot journalistiken i Sverige? Låt mig svara på den frågan konkret:

Den svenska annonsmarknaden omsätter cirka 32 miljarder kronor per år. Facebook och Googles del av detta har på bara några år rusat från noll till 6 – 7 miljarder kronor, utan att kakan har växt. Inte heller i år väntas den totala annonsmarknaden öka i Sverige, men omfördelningen väntas ske så att investeringarna flyttar från papperstidning och linjär-tv till digitala medier motsvarande ungefär 1,5 miljarder kronor.

Av denna digitala tillväxt kommer Facebook och Google ta ungefär – rubbet.

(Okej, Aftonbladet kommer att ta en del av det också. Vi är unika på det sättet, men det här handlar inte om att skryta om Aftonbladet. Resten av de svenska mediebolagen kommer i bästa fall att täcka en del av de tappade analoga annonsintäkterna med nya digitala. I bästa fall.)

Facebook har sedan en tid ändrat sina algoritmer så att journalistiskt innehåll kommer högre upp i feederna.
Nu går de ännu längre och mycket snabbare. För ett par veckor sedan blev det känt att New York Times, Buzzfeed och National Geographic kommer att lägga sitt innehåll direkt på Facebooks plattform. Affärsuppgörelsen är inte känd. Men Facebooks mål är klart – att bli den enda app du behöver i mobilen.

Inom ramen för sin plattform för direktmeddelanden bygger de nu betallösningar och i veckan lämnade de in en patentansökan som går ännu längre. Den har rubriken ”Social networking data exchange” och går något förenklat beskrivet ut på att publicistens innehåll matchas med enorma mängder data från flera källor för att med ruskig precision kunna presentera alla typer av innehåll för dig – kommersiellt innehåll, dina vänners innehåll, video och journalistik.
Denna teknik och förmågan att hantera datan är det guld som den nya medieaffären byggs av.
Kunnandet om hur Facebook jobbar är förfärande lågt i många svenska mediehus att döma av en del kommentarer i veckan på min förra söndagskolumn.

En förvirrad debatt utbryter istället om att det skulle vara ett problem att Public service stärker sin lokaljournalistik. Det är det inte.
Men det är ett stort problem att de lägger ut sitt innehåll på kommersiella amerikanska plattformar och integrerar Facebook i sina egna produkter.

Ett enkelt exempel:
SVT:s Nyhetsapp har dela-knappar från Facebook i sin app. Jag pratade i veckan med en normalt mycket kunnig SVT-medarbetare som på riktigt inte förstod att det betyder att Facebook därigenom tankar deras data. Användaren behöver inte ens använda knappen, bara det faktum att den är installerad gör att det går data till Facebook varje gång varje användare laddar en sida. Detsamma gäller like knappar.
Det är mycket sannolikt att Facebook vet betydligt mer om SVT:s användare av nyhetsappen än SVT själva. Det är inget att skämmas för, det gäller många mediabolag. Men det är något att tänka på.

En företrädare för Public service försvarade detta med att det är så lite data i det stora hela. Hrm… Med det breda innehåll och den breda publik Public service har i Sverige är det vad som krävs av data från en publisher för att Facebook effektivt ska kunna konkurrera med Aftonbladet som primär nyhetskälla och sedan kombinera det med sin övriga data för att bygga sin annonsaffär.
Mediamarknaden är tuff som den är ändå. Att slåss mot en amerikansk gigant i kombination med den sammanlagda kraften av flera skickliga public-service redaktioner som är förfinansierade av en statlig licens kan bli väl tufft också för en hårding som Aftonbladet.
För att inte tala om vad det skulle betyda för resten av mediekören i Sverige.

Så av alla diskussioner om att nya tjänster från Public service ska förhandsprövas fast det aldrig görs, så tycker jag att ägaren staten ska börja med att pröva att offentligt svara på följande fråga:

Varför ska innehåll som är finansierat av en statlig licens överhuvudtaget finnas på kommersiella amerikanska medieplattformar som Facebook och Youtube?

(PS. Svaret kan inte vara det slentrianmässiga ”vi måste vara där användarna är”. Det är ett svar förbehållet kommersiella mediebolag. Public service bolagen är de enda mediebolag som har förmånen att i lugn och ro bygga egna plattformar och dra publiken dit. Det är extremt viktigt för mångfalden att SVT, SR och UR fortsätter att vara bra på det och slutar göra ogenomtänkta allianser med amerikanska kommersiella medier.)
Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #140. Om en oförsiktig rörelse av SVT.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 april 2015.

Statens television startar en helt ny digital plattform för unga talanger där de kan blogga, göra video, uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor och diskutera populärkultur.
Kan det bli bättre?
Är det inte exakt vad en krisande mediebransch behöver just nu för att inte tappa en hel generation talanger som mediehusen inte kommer att kunna anställa i tider av ständiga nedskärningar?

Det låter inte så på reaktionerna i mediebranschen på SVT:s nya satsning Edit. (Namnet på satsningen ska inte uttalas som kvinnonamnet Edit, utan som det engelska ordet för redigera, eller vara redaktör för.)
Det låter precis tvärtom i kommentarerna om Edit både från vänster och höger.
Det är om inte annat underhållande. Det normala i debatter om Public service är att de som ser tillvaron från vänster försvarar det mesta som de statliga medierna tar sig för, de som har motsvarande utsikt fast från höger, är djupt kritiska till statens intervention på den fria mediemarknaden på områden där kapitalet borde kunna göra jobbet.

Melodifestivalen och stora sportsändningar brukar vara paradexempel där vänstern gillar statlig underhållning, högern menar att kapitalet skulle göra ett lika bra jobb och Public service själva säger att ingen vill betala licensen om de bara ska ägna sig åt att sända produktioner av Norrlandsoperan.

I veckan stod dock högern och vänstern sida vid sida och hjälptes åt i kritiken mot Edit.

Vänstern var upprörd över att Edit är en oblyg kopia av befintliga initiativ på mediemarknaden som Politism och Nöjesguiden.
Politism ägs och drivs av Schibsted och LO.  Nöjesguiden ägs av PSI Spelinvest, ett bolag som driver online gaming och media. Edit är delvis uppbyggt av personer rekryterade från Politism och Nöjesguiden.

Ägandet i dessa två förlagor till Edit är således en intressant mix av mediekoncern, fackföreningsrörelse och entreprenörsbolag.
Det är små kämpande verksamheter, men som från varsina håll plockat upp trenden med samhällsengagemang, viljan att ta ställning och nya uttryck för populärkultur bland unga online.

Är det verkligen på det lilla området som Public service ska klampa in med mångdubbelt större och statligt beslutade resurser utan krav på sig att hitta en affär? undrar vänstern.

Högern är upprörd över att Edit har en så stark vänsterprofil, vilket de för övrigt menar att hela Public service lider av. Och här är vänstern och högern osedvanligt eniga i sin kritik – det som presenterats hittills i form av profiler och frågor om Edit tyder på en vänsterprofil.
Hur ska det förenas med Public service krav på saklighet och opartiskhet?

Och varför har satsningen på den nya plattformen inte anmälts för förhandsprövning såsom villkoren för anslag till Public service föreskriver, för att utreda ”marknadspåverkan och allmänna värde”?
SVT har förvisso aldrig anmält någon satsning till förhandsprövning, men i detta fall kunde det varit klädsamt mot bakgrund av situationen på mediemarknaden.

SVT har med en satsning som sannolikt inte kommer att bli särskilt stor lyckats leka med elden på den krutdurk som är mediemarknaden just nu. Det är mindre sannolikt att det blir en stor publik debatt om Edit, men det kan vara gnistan som tänder den stora debatten om Public service roll i ett nytt medielandskap.

Så sett har SVT rört sig oförsiktigt i lanseringen av Edit när de först beskyller kritikerna för att yra i nattmössan eftersom de inte begriper vad som krävs för att göra tv, trots att Edit inte i förstone presenterades som ett tv-projekt, utan mer som nyskapande digital plattform.
Dagen efter kom SVT på att berätta att de förresten visst ska göra tv av Edit. Alltså ”riktig tv” som i linjär tv. Fast i höst.

SVT har här lyckats göra några av sina bästa vänner till fiender i denna fråga och samtidigt lyckats ge sina programmatiska fiender så mycket vatten på sin kvarn att malandet går på övervarv.

Och då har ändå ingen ännu tagit upp det verkliga problemet med Edit för mediebranschen. Det kan formuleras med följande fråga:
Hur ska Edit hitta till sin unga målgrupp?

SVT har på grund av eftersatt utveckling av nyheter online ingen egen trafikmotor. Få går direkt in på SVT.se för uppdatera sig, ännu färre unga. SVT kommer därför att driva trafik till Edit via de kraftfullast växande kommersiella aktörerna på den svenska mediemarknaden just nu. De heter Facebook och Google. Deras handelsvara är data som de är skickligast i världen på att omvandla till annonsprodukter och affär.

Edit kommer att bidra med mycket värdefull data om unga progressiva målgrupper till de globala internetjättarna.

De tankar av datan, analyserar och paketerar den och når målgruppen effektivt med kommersiella budskap när denna rör sig i andra delar av deras online universum. Var den meningen svår att förstå? Läs på. Det är exakt detta utvecklingen av mediers affärsmodell handlar om just nu.
Kanske kommer Edit och annat SVT innehåll på sikt till och med att läggas direkt på de amerikanska giganternas plattformar. Public service blir med sitt breda innehåll i så fall en guldgruva för annonsaffärens nya råvara – data. Så ser det mer djupgående och komplexa problemet med kraftfulla statliga satsningar som Edit ut för mediebranschen.

I väntan på att den frågan börjar debatteras kan vi tills vidare reflektera över vad som sker när ett Public service bolag tänker marknadsmässigt mot målgrupper istället för att ställa sig den långsiktigt mycket svårare och publicistiskt viktigare frågan:

Vad ska Public service vara för unga mediekonsumenter?

Om svaret är innehåll av typen Chloé och Nicole kan vi konstatera att SVT tolkat sitt uppdrag som att det handlar om att konkurrera med innehåll som inte direkt är en bristvara i det kommersiella territoriet av unga människors medievärld. Om svaret är plattformssatsningar som Edit istället för broadcast tv har SVT väsentligt vidgat tolkningen av sitt sändningstillstånd.

Kategorier Aftonbladet
Sida 3 av 50
  • Tjänstgörande redaktörer: Emma Lindström, Mikael Hedmark och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB