Söndagskolumn #139. Om tro, hopp och Aftonbladet.

av Jan Helin

SÖNDAG 29 mars 2015

Det är något visst att vara med i organisationer som känner tro.
Ett av de mest rörande ögonblicken under min tid på Aftonbladet var när Sture Olsson begravdes. Han jobbade på mitt första kvällsskift som reporter och hade varit på Aftonbladet sedan 1971. Sture gick bort för tidigt för fyra år sedan, vid 63-års ålder av cancer. Jag kommer aldrig att glömma den långa raden av medarbetare vid kistan i Matteuskyrkan. Det var Aftonbladare ur alla generationer, många som lämnat för decennier sedan men som nu kommit för att ta farväl.

Jag vet inte hur vanligt det är att gå på begravning för någon man jobbat med för 10 eller 20 år sedan i andra branscher, eller som vi säger ibland ”ute i den vanliga världen”. Men det var en stark upplevelse av den märkvärdiga arbetsplats som är Aftonbladet.
Det kan vara så enkelt att det skapas band mellan människor som sliter mot deadline, eller som i dag med att ständigt vara snabbast ut med samtidens händelser.

Men jag börjar misstänka att det handlar om något mer svårfångat också. Den speciella upplevelse det innebär att få vara med om att förenas kring en idé och tro på en framtid för denna gemensamma idé.

Jag kom att tänka på det i veckan när två mycket olika träffar av nostalgi ägde rum, men som båda handlar om delar av Aftonbladets historia.
Först fick vi besök av Halvmiljonklubben. Ett gäng Aftonbladet veteraner som har det gemensamt att de jobbade på Aftonbladet när pappersupplagan gick över 500 000. Centralfigur i sällskapet är Sigurd Glans som ledde Aftonbladet som andreredaktör genom 1960- och 1970-talet. En del av den perioden var en tid av extrem tillväxt för Aftonbladet. Pappersupplagan dubblerades på några år på grund av en rad grepp och idéer som det här gänget drev. Det var en mycket annorlunda tid. Båda kvällstidningarna, Aftonbladet och Expressen, hade vid denna tid 15 – 20 redaktioner runtom i landet och tillväxten låg i att växa upplagan utanför Stockholm med hjälp av snabb flyg- och bildistribution och journalistik som låg mycket nära läsarna.

Jag berättar för Halvmiljonklubben om utvecklingen av Aftonbladet i dag. Om geostyrda annonser i mobilen, dataanalys av läsarbeteenden, Aftonbladet TV och hur tuff konkurrensen på annonsmarknaden är från amerikanska internetjättar.
Det måste låta konstigt i dessa veteraners öron, tänker jag. De lyssnar artigt och ställer nyfikna frågor.
Men var inte grejen egentligen att träffas för att gemensamt minnas och kanske kunna känna den där tron och kraften från då? Jag vet inte, men tänker så.

Två dagar senare träffas ett annat, betydligt yngre gäng, av samma skäl. För att minnas och återuppleva kraften i tron från en annan Aftonbladet epok. Det är de som var med och startade Aftonbladet Nya Medier vid millennieskiftet då Aftonbladet bröt loss den digitala verksamheten. Då förenade kring idén och tron att framtidens Aftonbladet inte kommer att handla om pappersupplagor utan om digitala utgåvor.

Det viktigaste som skapades under de åren var inte pengar. Det var just en tro på och en lust till digital journalistik och att Aftonbladet ska vara en ledande kraft också i den värld som kommer.

Sådant är oerhört kraftfullt och har varit avgörande för Aftonbladet. Andra tidningsföretag har saknat den där tron och förenandet kring idé om digital journalistik alltför länge. Mediebranschen har snarare förenats kring problematiserande och skepsis till nya affärsmodeller.
Tron har flyttat över till fenomen som Spotify, YouTube och Tesla. Jag tog dem som exempel för att energin i dem så tydligt utgörs av framtidstro. Ingen av de tre är lönsamma ekonomiskt, men de vet att de kommer att få rätt.

Som av en händelse intervjuas Gunnar Strömblad på radion också denna vecka, i P1 Medierna. Han var som vd med och drev en avgörande utveckling på 1990-talet när Aftonbladet gick om Expressen, senare hade han en rad ledande uppdrag för Aftonbladets ägare Schibsted.
Nu tror han på en tämligen massiv tidningsdöd i Sverige de kommande 10 – 15 åren. Aftonbladet, kanske Expressen och någon till tror han överlever och klarar omställningen till digitalt, inte så mycket mer.
Han tror hemligheten i Aftonbladet och Schibsteds framgångar ligger i att man inte varit nostalgisk, utan tämligen osentimental i omställningen till digitala medier.
Jag skulle tillägga att man också tidigt trodde på en framtid digitalt och byggde en kultur kring det. Jag lyssnar samtidigt som jag går igenom färska siffror över Aftonbladets räckvidd i februari från Sifo.

Totalräckvidden har stabiliserat sig på över 3,4 miljoner dagliga läsare. Aftonbladet har aldrig i sin långa historia haft så många läsare.

Den fördelar sig på 1,9 miljoner dagliga läsare i mobilen, 1,7 miljoner dagliga läsare på desktop dator och 662 000 dagliga papperstidningsläsare. Aftonbladet har fortsatt tillväxt i antalet läsare.

På kvällen äter jag middag med tre av mina närmsta medarbetare. De har samtliga just fyllt 40 under samma vecka. Vi pratar om Aftonbladet, vänskapen, framtiden och den historiska tid vi just nu går igenom med vår tidning. Vi får feeling och enas om att denna middag bör bli återkommande vart femte år tills vi lämnar jordelivet. 40-åringar är känsliga på den punkten eftersom de just insett att någon gång ska vi alla vandra Stures väg.
Kanske var det starten till en framtida 3,4 miljoners klubb.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #138. Om den sköna nya världen i Austin, Texas.

av Jan Helin

SÖNDAG 22 mars 2015.

AUSTIN, TEXAS. Det faktum att man nu kan skriva ut ett fungerande öra på en printer i 3-D är naturligtvis en sak, liksom att digital teknik byggs in i material som tyg för kläder och papper på ett sätt som får science fiction filmer att se ut som dokumentärer.
Men det mest påtagliga är en nästan nyandlig känsla av tro, hopp och kärlek till en revolutionär teknisk utveckling.
Jag var i veckan på världens största seminarium och festival för digital utveckling i Austin, Texas. Tusentals seminarier och tiotusentals besökare från hela världen kommer samman över vision, analys och kreativitet där algoritmen är den heliga gralen.

Först ett enkelt exempel. Vi tar oss runt i denna gigantiska festival med taxitjänsten Uber. Det är en app där du direkt ser hur många minuter det är tills det finns en bil hos dig, du har kopplat dina kontouppgifter direkt till appen så du anger adress dit du ska, beställer bilen med ett enkelt klick. Sedan ser du på en interaktiv karta var bilen du beställt befinner sig. När den kommer kliver du in, blir avlämnad på den adress du beställt och kliver ur. Inget trassel med betalningar.
Så långt inte så märkvärdigt egentligen. Taxi Stockholm har i dag en snarlik tjänst. Här är skillnaden:
Uber var först och tänkte globalt direkt. De var en liten start-up i San Francisco 2009, i dag finns de i över 200 städer i 53 länder (Stockholm och Göteborg i Sverige).

I dag är Uber värderat till över 40 miljarder dollar. Det är i paritet med Sveriges allra högst värderade börsbolag.
För en taxi-app…
Det finns de som talar om en ny bubbla för IT-branschen.

Det finns personer man bör lyssna på och sådana man kan strunta i vad avser sådana spekulationer. Riskkapitalisten Bill Gurley törs jag påstå tillhör kategorin ”bör lyssna på”. Han investerade tidigt i bolag som Uber, Twitter, Snapchat, Opentable, Yelp och kan således på goda grunder påstås ha en av världens mest utvecklade uppfattningar om var världen är på väg.
I ett samtal med författaren Malcolm Gladwell varnar han för att en del kapital nu flyter på sätt som gör att det finns uppenbara tecken på en ny bubbla.

Spenderar en morgon med att lyssna på nya entreprenörer som i en tävling pitchar sina idéer för att få kapital. Här syns den nya fronten tydligast, men är ännu svår att bedöma. De har ännu inga flashiga presentationer eller historier om sina purunga bolag.
Idéerna kommer i råare form med ett språk som du måste vara ordentligt nernördad i utveckling av media eller tjänster för att förstå.
Tjänster som låter dig dela video sömlöst över olika apparater och såklart hittar rätt tittare vid rätt tillfälle för just din streamingtjänst oavsett var hen befinner sig (Flixfindr och Zype heter bolagen om ni vill investera tidigt…), eller scanna dina fötter med hjälp av din mobilkamera och beställ specialgjorda skor av i stort sett vilken modell som helst som kommer till din dörr inom sju dagar (Feetz) eller en taltjänst för banköverföringar över hela jorden (Sapho), eller bara en ihopfällbar drönare som följer ditt kamerajobb på marken för kompletterande sportfotografering (Airdog).

Högre upp i utvecklingskedjan sitter i dag Navid Khonsari. Han kom som flykting till Kanada efter revolutionen i Iran som tioåring. Han drogs till den digitala medievärlden via spel och visade sig ha en extrem talang för det som i dag kallas för interaktivt historieberättande, alltså där du inte passivt tar del av en historia utan deltar i den.
Navid Khonsari är kreatören bakom miljarddollar succén Grand Theft Auto (GTA) och utvecklar nu en ny typ av dokumentära spel som tydligare berättar en historia.

Hans senaste verk heter Revolution 1979 och gör en underhållande, extremt interaktiv berättelse om revolutionen i Iran.

Jag frågar Navid om han valde den storyn för att den passade den avancerade teknik han använder, eller som en redaktör skulle tänka – berätta storyn för att den har relevans?

– Definitivt för att den har relevans och för att jag har levd erfarenhet av den här historien. Detta är historien om framväxten av den första islamistiska staten, den har stor relevans i dag. Jag ville berätta om revolutionen i Iran ur ett känslodrivet perspektiv. Du är barn, du går ner för gatan för att handla bröd och allt ändras plötsligt bokstavligen. Demonstrationståg, tanks. Din bror är i armén, din syster i vänsterrörelsen, säger Navid Khonsari.

Det kanske är mycket sagt att detta är framtidens reportageform. Men vad vet man? Navid berättar hur han ser framtidens interaktiva historieberättande som känslodriven, en ”empatimaskin”.
Som nästa projekt funderar han på hur han skulle vilja skildra Israel Palestina konflikten med samma teknik, ett barns perspektiv, autentiskt när bomberna faller över Gaza.

Pratar vi videogame, reportage eller opinionsjournalistik nu?

Det här genren, kolumnformatet, tillåter hur som helst bara ett axplock. Hinner här bara nämna att nyhetssajtens Buzzfeeds passion för nyheter ökar, enligt vd:n och grundaren Jonah Peretti, men de är fortsatt noga med att tydligt blanda ren underhållning i sina innehållströmmar eftersom nyhetsflödet för många dagar inte är tillräckligt engagerande.
Satsningen på Buzzfeed Motions pictures, en tv-studio kombinerat med ett  kreativt campus i Los Angeles, håller på att rita om kartan för ny, amerikansk tv-underhållning. De är uppvaktade av alla traditionella tv-aktörer som vill att de ska göra tv med dem. Buzzfeeds svar är förödande:

– Varför? Vi får ingen data som helst tillbaka om vi lägger vårt innehåll i vanlig tv. Det är meningslöst för oss.
Om ordet dumburk funnits på amerikanska hade Jonah Peretti använt det om broadcast tv.

På seminariet ”Blow up J-school” (Spräng journalisthögskolan) diskuteras vad framtidens journalister måste kunna. Prefekten Heather Chaplin berättar om en kurs hon planerar:

– Jag vill lära mina unga journaliststudenter att journalister måste sluta ”freak out” varje gång de måste ställa om och lära nytt. Under lång tid framåt kommer journalistiken att söka nya vägar.

Frågan är vem som hittar de nya vägarna och vem som styr på dem. Två av dem som är på god väg är Trei Brundrett, produktchef på Vox Media och David Cohn, en av grundarna av nyhetstjänsten Circa som i dag gått vidare och har en titel som också säger något om de nya tiderna: engagemangs producent för Al Jazeera, ansvarig för den globala tv-jättens innehåll online. De båda pratar om vikten av redaktionell kompetens och förmåga till omställning när framtidens mediehus bygger plattformar. Att framtidens journalister måste förstå tekniken på ett helt annat sätt än i dag. David Cohn är själv ett exempel. Han började som reporter och skrev om tech utveckling. Han blev till slut så intresserad att han lärde sig att bygga grundläggande, enkel kod.

– All kod är politisk. Det är min slutsats. Jag lärde mig lite kod för att kunna prata med utvecklare. Det går i dag inte att skilja på en journalistisk produkt och processen för hur journalistiken blir till, hur öppen eller sluten en plattform ska vara. En redaktion måste ta ägarskap över plattformen tillsammans med utvecklare, sättet att göra det på är att organisera sig så att det är möjligt och organisera om ifall det inte fungerar, säger David Cohn.

Den amerikanske tv-legenden Dan Rather, i dag 85 år,  får avsluta. I en diskussion med president Barack Obamas rådgivare Dan Pfeiffer undrar han hur länge de klassiska presskonferenserna i Vita huset kommer att finnas kvar. Pfeiffer svarar ett tag till, det finns fortfarande äldre som tittar på tv. Men i dag måste presidenten ge intervjuer i medier som Reddit, Buzzfeed, Vox och ha en aktiv strategi för sociala medier för att nå väljarna. Dan Rather hummar och vill bara påminna de unga entusiastiska medieentreprenörerna om vad som är journalistik:

– En nyhet är information som någon med någon form av makt inte vill ska komma ut. Allt annat är information och behöver inte hanteras av journalister.

Jag går ut en sista ljum vårkväll på 6:e gatan. En doft av marijuana och barbecue driver i luften. South by Southwest byter ansikte till musikfestival för artister och musikentreprenörer.
Scrollar några svenska nyhetssajter. Där debatteras ännu rasism. Längtar inte hem.

Kategorier Aftonbladet

Unik granskning av män som mördar kvinnor

av Jan Helin

Det kan vara det längsta granskande projektet i svensk journalistisk historia.
Skälet till det är i i så fall deprimerande – det är en story som inte tar slut:
Det strukturella våldet mot kvinnor.
Det faktum att 16 kvinnor i år kommer att mördas av en man de älskat. Precis som i fjol och alla år före det under 2000-talet.

Aftonbladets reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom inledde denna granskning 2009. Det var en unik genomgång av svensk mordstatistik. De kunde visa att 153 kvinnor dödats av sin man eller ex-man sedan år 2000.

Den siffran var inte tidigare känd, även om fenomenet med mäns våld mot kvinnor naturligtvis var det.
Granskningen av omfattningen och omständigheterna kring detta strukturella, ständigt pågående våld väckte uppmärksamhet på det sätt som bra journalistik ska.

Regeringen kommenterade och agerade som regeringar gör. De tillsatte utredning och satsade en miljard kronor på 41 insatser i 15 olika myndigheter.

Aftonbladet byggde en databas och fortsatte granskningen kontinuerligt ur olika aspekter.

För ett par år sedan granskade de konsekvenserna för de mest utsatta av morden. De mördade mammornas barn som inte sällan sett mordet, eller försökt stoppa det. I dag lever 206 minderåriga barn i Sverige vars mamma mördats av deras pappa eller styvpappa.
Det tillhör de mest gripande reportagen Aftonbladet publicerat i modern tid.

I dag är siffran uppe i 237 mördade kvinnor, fem kvinnomord i denna genre utreds bara i februari i år.
I många fall har myndigheter känt till att kvinnan levt i en potentiellt livshotande situation. I vart fall har hälften av männen som mördat sin kvinna på något sätt varit kända av socialtjänsten, kriminalvården, polisen eller vården.

Denna gång granskar de männen som mördat. Några gemensamma nämnare finns. Även om dessa män finns i flera ålderskategorier och socialgrupper är de personlighetsstörda, lättkränkta och ofta missbrukande i någon form. Några har problem med att förstå hur de själva har ansvar för sina handlingar och skyller konsekvent ifrån sig på yttre faktorer.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har haft kontakt med 18 dömda mördare och gått igenom samtliga 236 fall av mördande män.
Med denna publicering av män som mördar kvinnor och vad samhället egentligen visste om dem når en unik journalistisk granskning sin final. Alla aspekter av detta mörka mänskliga förhållande är genomlysta.

Har det varit meningsfullt? Vi måste tro det. Att kunskapen om ett strukturellt dödligt våld ökar måste kunna leda till något bra, även om morden i verkligheten ännu inte minskat av denna kunskap.

Dessvärre har vi alla skäl att fortsätta registrera den här typen av mord i vår databas och så lägga grunden för nya granskningar.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #137. Om ett annat sätt att berätta om Syrien.

av Jan Helin

SÖNDAG 15 mars 2015. 

Ibland är det bättre att bara gå rakt på hjärtat.
I dag är det fyra år sedan kriget bröt ut i Syrien. Det är självklart viktigt att försöka förstå vad som driver det tröstlösa helvete som ett antal män med en djupt störd uppfattning om vad som gör livet värt att leva slungat sitt land ner i.

Det går att läsa bättre eller sämre analyser av det i all världens media. Och det går att läsa dagliga rapporter om den ena granaten som dödat fler än den andra, en bilbomb här och en bilbomb där och ett gytter av rebellgrupper som rör sig genom den ena staden du aldrig hört talas om efter den andra.

De flitiga läser och läser och försöker förstå och förstå. Men någonstans riskerar den dagliga nyhetsrapporteringen från en utdragen konflikt som den i Syrien att bli så repetitiv att vi slutar att ta in.

Det repetitiva momentet förstärks från Syrien eftersom det helt enkelt är för farligt för journalister att vistas där. Ingen förmår leverera en daglig nyhetsrapportering med den unika känsla och kunnande som långvarig närvaro i ett område ger, såsom till exempel en journalist som Cecilia Uddén på Sveriges Radio förmår göra från Egypten och andra delar av mellanöstern.
Från Syrien riskerar istället de få journalister som vågar ta sig in att själva bli själva storyn. Vi har sett det på nära håll på Aftonbladet när journalisterna Nicklas Hammarström och Magnus Falkehed tillfångatogs av en rebellgrupp. Och bara för några veckor sedan med journalisten Joakim Medin som greps av regimen.

I de vidrigaste av fall blir journalister både av med livet och blir själva storyn när de halshuggs i terroristers propagandafilmer.

Det är hemskt, men i grunden säger bara de historierna vad jag redan vet. Ett antal män med en pervers syn på religion försöker upprätta en skräckregim där den enda gemensamma nämnaren med vår värld är ett manligt skäggmode.

Då och då kommer det inifrån Syrien bilder via sociala medier som är så chockerande att de river en reva genom denna nyhetsutmattning. De exponerar blodiga barn med sönderskjutna lämmar, en vrålande pojke som kastas in i ett baksäte med ena benet borta, en skrikande flicka nedstänkt av en söndersprängd kropp som för en sekund sedan var hennes mamma. Det är autentiska exempel med så hög chockverkan att många människor måste förtränga för att orka.

Någonstans i dessa tankar började ett team på Aftonbladet tänka nytt kring hur vi skulle berätta kring Syrien när fyra år gått. Målet var att tränga igenom dövörat.
Det var nu inte vilket team som helst. Carina Bergfeldt tillhör Sveriges mest drivna och nyskapande berättare i digitala medier, Magnus Wennman får ni väl googla om ni inte tror mig när jag säger att han är Sveriges mest spännande bildjournalist, ledda av Maria Trägårdh en av min bransch mest erfarna redaktörer när det kommer till att kombinera klassiska journalistiska kvaliteter med digitala medier.
Alla tre prisbelönta så att vi skulle kunna bygga ett glittrande skåp enligt en saudisk prins önskemål.
Nu tänkte de varken saudiska önskemål eller skåp. Istället slängde de ut all traditionell journalistisk planering. Bestämde sig för att inte producera reportage ungefär som alla medier kommer att göra kring Syriens svarta fyra årsdag.
Istället får ni i bild möta fyraåringen Ashraf och några kärnfulla meningar av Carina om hur han inget annat vet än krig och om hur ingen kommer att fira honom.

Mohameed, också fyra, som slutat växa och under sin tid här på jorden aldrig pratat. Inte ett ord. Ett annat sätt att berätta om fyra års krig.

Liksom när Carina istället för en nyhetstext skrev en saga från flyktinglägrens lera och tältväggar om barn som i flykt undan kriget inte längre vill höra sagor.

Eller tioåriga Shiar som när familjen beslöt att vila i skydd av mörkret precis före gränsen vaknade och gick upp en stund. Ett steg fel – en mina. Hans bröst, hals och haka uppsliten, vänster hand borta och tre fingrar kvar på högerhanden. Hur han nu fryser i sina skadade kroppsdelar i leran och tälten. Hans trasiga, sammanhållna blick och anklagelsen i den i Magnus Wennmans bild kommer att följa mig länge, länge.

Ibland talar vi om värdet av journalistik. Jag kan konstatera att detta reportage som vi kallade #jagbryrmig var det mest klickade på Sveriges största nyhetskälla online flera dagar i veckan. Och att det drog in över miljonen i svenska kronor till UNHCR Syria från er läsare.

Och att det hänt något spännande med det journalistiska berättandet när serien kulminerar i att Carolina af Ugglas sjunger en ny version av Astrid Lindgrens Vargsången över Magnus Wennmans bilder.

”Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.”

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #136. Om Aftonbladet – Årets dagstidning!

av Jan Helin

 SÖNDAG 8 mars 2015.

Det var en glad vecka för Aftonbladet.
Mediebranschen i form av Tidningsutgivarna och en namnkunnig jury utsåg Aftonbladet till årets dagstidning i Sverige. Dessutom Aftonbladets marknadsorganisation till bäst i Sverige.
Motiveringen:

”Årets vinnare har utvecklat egna idéer, skapat ett bestående helhetsintryck och trafikrekord. Tidningens förmåga att inte bli en fet katt imponerar och inspirerar, vilket även syns i ett starkt resultat. Här är en vinnare som aldrig tittar bakåt eller åt sidorna. Här är det ständigt full fart framåt med full transparens i analys och idéarbete pådrivet av en övertygad företagslednings fasta hand.”

Klart vi blir stolta. Klart vi blir tacksamma till alla er 3,4 miljoner användare som varje dag tar del av det arbete vi gör på Aftonbladet, som varje dag engagerar er, blir förbannade, glada och pratar med oss och andra om journalistiken.

Vår viktigaste nyckel till framgång är att förstå och lära av er som läser, tittar och tycker om oss.

Gladast blir jag för formuleringen om förmågan att inte bli en fet katt. Det beskriver något i hjärtat av Aftonbladets inre kultur som fortfarande fascinerar mig efter ett halvt yrkesliv i detta hus.
Ett febrigt driv att alltid ta nästa steg, om det så handlar om att utveckla ett TV-format, hitta nästa vinkel i en story, utveckla en betalmodell, analysera konverteringsgrad, borra igenom ett excelark för att hitta en förklaring till en röd siffra, göra ett avslöjande som skakar om, knäcka nästa användarupplevelse i mobilen, utveckla ett verktyg för digital livebevakning, hitta nya annonsformat med våra partners, eller idé om nästa fråga att driva opinionsjournalistik kring.
Bara en liten uppräkning som hade sett delvis annorlunda ut för bara fem, sex år sedan.

Medier förändras i historisk takt nu. Aftonbladet älskar det. Det är verkligen så. Det kan finnas olika förklaringar till den där kärleken till möjligheterna i det digitala medielandskapet.

En skulle kunna vara att det byggdes in i Aftonbladets DNA från början. Grundaren Lars Johan Hierta var en sann entreprenör, besatt av snabb distribution, dåtidens nya teknik och tillsammans med sin kärlek Wendela Hebbe passionerad i utvecklingen av engagerande journalistik om samhällets olycksbarn.
Hierta och Hebbe hade garanterat omfamnat dessa digitala tider. Men okej, det där bär drag av efterhandskonstruktion. Jag kan inte säkert veta hur de två tänkte på 1830-talet när Aftonbladet skapades.

Men jag kan säkert veta vad min läromästare Kalle Jungkvist sade på sin 70-årsmiddag i veckan. Han är fortfarande med oss som senior rådgivare, lika engagerad som någonsin. Kalle berättade vad som hållit honom kvar i alla år på Aftonbladet, hur han i alla rimligheters namn borde lämnat för att ta ett erbjudande om att bli chefredaktör för en annan stor svensk tidning vid en tidpunkt i sin karriär. Dagen före det skulle skrivas på sade han plötsligt nej och beslöt sig för att stanna.
Något höll honom kvar, kanske ville han inte skiljas från den svårfångade själ vi brukar kalla för Aftonbladetandan.

Tillsammans med Mats Eriksson bildade han Aftonbladet Nya Medier och satte fullt tryck på Aftonbladets digitala utveckling i en tid vid millennieskiftet när alla andra medier bedövades av bullret från dot.com kraschen och räddhågset backade ur framtiden.
Det var i modern tid den viktigaste utvecklingen av Aftonbladet alla kategorier.

Vi står på deras axlar i dag när vi tar emot pris för Årets dagstidning.
Och tiderna rusar ännu fortare genom medielandskapet.

Företagskulturer har det teoritiserats mycket om. En del intressant, men mycket kan på företagssvenska avskrivas som corporate bullshit.
Jag var nära att trilla i fällan en gång för några år sedan. Jag försökte formulera vad som skulle vara Aftonbladetandan. Flera medarbetare blev förbannade. Som om ledningen var och tafsade på något vi inte hade med att göra. Det var fascinerande och lärorikt. Ett företag består av relationer mellan människor, förenade kring en idé. Det behöver förvisso ledas, men kultur byggs i handling. Ord kan bara beskriva. Det är därför kultur äter strategi till frukost.

Det är någonstans i denna kultur, så fylld av energi och sprakande människor som vill framåt, drivet att förstå läsaren, tittaren och användaren, viljan att nå ut och beröra, någonstans där finns Aftonbladets framgångsformel.

Just nu är vi förenade kring idén att skapa Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade. Vi ska med den idén ta Aftonbladet genom en revolution in i en digital framtid. Sen får någon annan hoppa upp på våra axlar.

Jag tänker så när jag lämnar Göteborg där priset delades ut på mediebranschens årliga mässa där vi träffas för att försöka fatta vad som händer. Jag har ett samtal med journalisten Glenn Greenwald, journalisten bakom det största avslöjandet i vår tid om NSA:s avlyssning. Han fick materialet av visselblåsaren Edward Snowden för att han stod fri från de stora mediebolagen.
Greenwald menar att de tjusiga amerikanska gamla tidningshusen blivit institutionaliserade i sin strävan efter att vara opartiska och neutrala.

Strävan efter erkännande har gjort att de närmat sig samhällets politiska etablissemang i uttryck och beskrivning av världen.

I krigsrapporteringen döps tortyr om till förhörsmetoder. Språket i rapporteringen från senaste kriget i Gaza står i bjärt kontrast till de drabbades egna filmer i sociala medier av döda barn, sönderbombade sjukhus och skolor. En utveckling som gjort de anrika tidningarnas rapportering officiös, tråkig och oengagerande, även om förtroendet för dem stiger i en viss typ av undersökningar.

Jag talar kanske för min sjuka mor, men jag känner inte igen mig i den beskrivningen vad gäller Aftonbladet. Jag tror att det är ytterligare en del av förklaringen till Aftonbladets framgångar.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #135. Om det förtryckta folket och Alexandra Pascalidou.

av Jan Helin

 SÖNDAG 1 mars 2015.

Folket i Sverige är förtryckt.
Det är en populär, självömkande uppfattning som blivit i det närmaste en livsstil i anonyma delar av nätet. Det är en uppfattning som framförs med sådan frenesi att den börjar bli en etablerad sanning också utanför den anonyma skuggvärlden.
Vissa använder ett så uppskruvat tonläge att det är lätt att tro att det handlar om ett regelrätt politiskt förtryck. Alltså att vi skulle ha en regim i Sverige som inskränker folkets mänskliga rättigheter likt diktaturers förtryck av oliktänkande.

Av det självömkande folket på det anonyma nätet får jag själv till exempel ofta höra uppfattningen att jag borde emigrera till Nordkorea eftersom jag säkert skulle trivas där.
Den åsikten var populär efter att Aftonbladet granskat ett antal anonyma personer på forumet Flashback som ansåg sig ha rätten att hota och hata enskilda personer eller ägna sig åt hets mot folkgrupp.
Jag har varit i Nordkorea, blivit arresterad där för att ha fotograferat kvinnor som sålde böngroddar. Jag trivdes inget vidare, men låt oss inte uppehålla oss vid det. Ett längre resonemang kring det här skulle lätt kunna leda till villfarelsen att folket inte bara är förtryckt utan därtill korkat. Det vore ett genuint inskränkt, generaliserande och elitistiskt resonemang.

Har vi istället att göra med ett socialt förtryck? Där vissa normer och uppfattningar är så starka hos en mäktig elit i samhället att de som inte håller med fryses ut, förlöjligas och marginaliseras?                     

Det är en populär uppfattning vad gäller frågan om det mångkulturella samhället, dess styrkor och problem. Ni vet:
”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre.”

I finare, mer etablerade kretsar kallas samma uppfattning för ”åsiktskorridoren”. Inom den ryms acceptabla uppfattningar, utanför den oacceptabla. Lite som det alltid har varit i civiliserade samhällen, skulle man kunna säga.
Men det märkvärdiga med åsiktskorridoren är att de som är arga på dess existens menar sig hysa åsikter som i och för sig ryms inom den, men de är mycket bekymrade å det förtryckta folkets vägnar som hamnat utanför.
Det skulle ju vara en sak om det vore så att utanför åsiktskorridoren stod ett förtryckt folk som stoppas att framföra åsikter om integration, problem med islams politisering, rekrytering av terrorister i svenska förorter. Eller bara åsikter om hur Sverige ska skapa tillväxt och jobb, eftersom utan den förmågan finns naturligtvis ingen integration att prata om, bara en ångestskapande syn där människor blir kostnader.

Men det är här caset blir svagt. Först och främst för att ingen jag hört hittills motsätter sig debatter eller granskningar kring frågor av den typen. Men också för att det är så förtvivlat svårt att höra någon uppriktig vilja till något konstruktivt från detta anonyma förtryckta folk.

De som säger sig vara det förtryckta folket förefaller själva vara så fyllda av ett behov av att hota och hata att de framstår som… förtryckare.

Värst hittills har varit detta förtryckta folks vilja att skuldbelägga den ensamme nioårige flyktingpojken efter ett övergrepp av en vakt. Det är så trasigt och rätt upp och ner rasistiskt att jag måste sluta använda den avsiktligt provocerande formuleringen förtryckta folket, för att få luft. Jag vägrar helt enkelt att tro att det är folket som i mail och olika forum tävlar om att visa minst emapti för ett utländskt barn. Vad vore vi för folk då?

I veckan fick en av Sveriges skarpaste och viktigaste röster kring frågor om mångfald nog. Alexandra Pascalidou tar en time out från vad hon pricksäkert beskriver som en ”malande misantropi”. Det är osäkert om hon orkar återvända till uppdraget som programledare för det folkliga programmet ”Ring P1”. Hon publicerade på sin blogg ett av en oändlig skörd mail:

”Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.”

För 20 års sedan bröt Alexandra Pascalidou ny mark för journalistiken om integration med programmet Mosaik i SVT. Därefter har hon haft en lång rad programledaruppdrag, styrelseuppdrag och skrivit flera böcker, varav den senaste ”Kaos. Ett grekiskt krislexikon.” är det bästa och mest originella jag läst som skrivits om Greklands kris på svenska.

Antirasismen går som en röd tråd genom hela hennes yrkesbana.
Och nu funderar hon på om hon orkar fortsätta.

Mängden mail, kommentarer i olika forum som kallar henne ”zigenar/jude/blattehora, en parasit och en massa andra invektiv” blev till slut för mycket. Att kallas för ”svenskhatare” trots sitt svenska pass, sin svenska sambo, svenska dotter, svenska familj och vänner.

”Att ständigt anklagas för alla oförrätter och brott invandrare eller människor i resten av världen begår är i längden ohållbart.”

B-_b5EfU4AEQEgL

Det är på ren svenska för jävligt. Vilka är det som säger detta till Alexandra Pascalidou?
Är det ett förtryckt folk?
Vad är det i så fall för folk?
Är det ett folk som känner sin yttrandefrihet hotad om de inte får blanda in hot mot Alexandra Pascalidous kropp i sin anonyma argumentation mot mångkultur?
Är det ett folk som känner sig utestängda från en åsiktskorridor för att de inte ostört får påstå galenskaper som att människor som är för mångkultur också är för gruppvåldtäkter?
Är det ett folk som kräver att få sätta likhetstecken mellan muslimer och islamistisk idioti och terrorism?

Jag tror inte att det finns något sådant folk. Jag tror bara att det finns människor som behöver våga fråga sig själva om vem de vill vara och börja ta sig själva och sina ord på allvar.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #133. Om när tidningsdöden kom till Sundsvall.

av Jan Helin

SÖNDAG 22 februari 2015. 

Det var en intensiv period som handlade om att lära yrket journalistik. Min dröm höll på att bli verklighet. Jag kom från Nynäshamns Posten där jag skrivit och redigerat sport och fått ett anställningskontrakt där den allra finaste titeln av alla jobbtitlar stod i en ruta:
Reporter.

Nu, i början av 1990-talet, gick jag på nystartade journalisthögskolan i Sundsvall, jobbade extra på Sundsvalls Tidning under tidningsmän som Nicke Dahlberg och Leif Edbom. De var lysande tidningsmakare av klassiskt snitt, men uppvisade kanske inte på alla punkter vad unga journalister i dag skulle kalla modernt ledarskap. Men vem kan motstå lektioner av den här typen:
Det är morgonmöte, lördagsmorgon på Sundsvalls Tidning. Jag och den numer briljante Aftonbladetskribenten Oisín Cantwell har haft en typ av natt man kan överleva som yngre.

Nicke skäller ut oss efter noter. Konkurrenten Dagbladet har en kanonstory om en rekordvinnare i Ånge. Vi hade tydligen annat för oss än att ta hem den i går kväll…

Kan vi kompensera det här med att avslöja någon av stadens svartklubbar kanske? Vi kisar i det bleka morgonljuset. Säger inget, men tänker att, va fan… någon lottotönt… vad är det för story? Vi är ju här för att göra det stora Avslöjandet.
Det verkar få vänta. Nyhetschefen Nicke lackar ur och drar själv till Ånge. Några timmar senare är han tillbaka. Kallar in mig på sitt rum. Han har såklart hittat rekordvinnaren, gjort intervju. Han säger inte så mycket, men sätter papper i sin skrivmaskin. (Vi andra skriver i någon slags ordbehandlare som flimrar i senapsgult på en brungrå skärm.)
Han tänder en cigarett. Det knattrar i ett svep i cirka tio minuter. Det tystnar. Nicke fimpar och avrundar sin lektion:
– En artikel ska aldrig vara längre än en röd Commerce utan filter.

Jo, jag romantiserar en mansvärld här, i minnena av den tid då det fanns journalistisk konkurrens i Sundsvall. Men den där händelsen kom att bli starten för att jag febrigt varje morgon bläddrade igenom Dagbladet och Sundsvalls Tidning. Vissa dagar blev man glad, vi hade vunnit. Andra frustrerad, de var bättre, hade en grej vi borde ha haft.
Den princip vi hyllar med fler tidningar för att ha en mångfald av röster i ett samhälle handlar i vardagen om just den där konkurrensen, även om det finns mer finstämda exempel.

I veckan tog det slut i Sundsvall. Efter 115 år meddelades att Dagbladet går i graven vid månadsskiftet.

De har sedan den tid jag lärde mig journalistik i Sundsvall försökt allt. Slagit sig ihop med Sundsvalls Tidning och fått samma ägare. Skurit ner och dragit ner tills det inte gick längre. Ett 20-tal medarbetares framtid är nu osäker.
”Dagbladets grundproblem är att upplagan i många år varit uppblåst av rabatter” skriver ägaren Mittmedia i ett pressmeddelande.
Man kan naturligtvis också säga att grundproblemet är att fokus legat på att skapa volym i en pappersprodukt när konsumtionen av nyheter blivit digital. Men låt oss spara på efterklokskaperna en vecka som denna. Medelpad har blivit ett tystare medielandskap.

Vi tänkte kanske inte på det då när vi var unga hungriga reportrar. Men vi var del av en svensk tidningshistoria. Dagbladet startade år 1900 ur ett credo som handlade om rätten att organisera sig i socialistiskt orienterade fackföreningar. Sågverksarbetarna var djupt missnöjda med hur deras situation och intressen skildrades i den befintliga liberala pressen.
Det blev starten för tidningen Nya Samhället som på 1950-talet bytte namn till Dagbladet. Den nutida ledarskribenten Svante Säwén berättar i en av de sista ledartexterna om hur de första numren trycktes på en liberal fackföreningsmans tryckeri och om stuveriarbetare som kallades in som frivilliga för att hantera tryckningen.

Det var en tid då de stora idéerna brottades mot varandra och tidningsägare ägde tidningar för att de hade ett intresse i hur berättelsen om samtiden formulerades.

En bit in i 1900-talet utgjorde en unik tid i pressens historia. Kontrollerad distribution, starka affärsmodeller och analog teknik gjorde nyheter till big business. Tidningsägare kunde bli rika som oligarker.
Sådan ägare fick dock inte tidningar som Dagbladet. Den blev på 1940-talet en del av den socialdemokratiska tidningskoncernen A-pressen, en utdragen olycka av dåligt affärsmannaskap.
De 29 tidningar som ingick i A-pressen var som Dagbladet tidningar som startat med en utpräglat politisk nyhetsvärdering.
Under decenniernas gång minskade politiseringen på nyhetsplats. Men lokaltidningarna inom A-pressen lyckades aldrig få spridning utanför sin socialdemokratiska målgrupp. De förblev andratidningar på sina orter med mindre resurser och mindre upplaga än den liberala förstatidningen.

1992 kraschade A-pressen i en konkurs som berörde 1 400 anställda. Alla utom Värmlands Folkblad, Dala Demokraten och Östa Småland köptes så småningom upp av förstatidningen på orten. I dag är bara Värmlands Folkblad kvar med ägande i arbetarrörelsen av tidningarna i A-pressen. Dagbladet ägdes av Mittmediakoncernen som också äger Sundsvalls Tidning.

En ”s-märkt kolumn” i Sundsvalls Tidning är vad som blir kvar av Dagbladet.
Det var inte den seger vi som lärde oss journalistiken på Sundsvalls Tidning i konkurrens med Dagbladet önskade.

Stora namn som Erik Niva på Aftonbladet och världsfotografen Jens Assur fick sin skolning på Dagbladet. Det finns många fler. Morgondagens stora namn kommer att behöva gå andra vägar.
Det är vad det är. Sorgligt när gammalt dör, men en ny medievärld växer fram, inte ur samma skäl att finnas till som en gång Nya Samhället/Dagbladet. Tiderna är andra.

Fotnot:
Aftonbladet ingick aldrig i A-pressen. Vid den tid då A-pressen bildades ägdes Aftonbladet av familjen Kreuger.
LO köpte Aftonbladet 1956. 40 år senare, 1996, köptes Aftonbladet av den norska mediekoncernen Schibsted. I dag ägs Aftonbladet till 91 procent av Schibsted och 9 procent av LO.
Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #132. Om Flashback, hoten och pelargonerna.

av Jan Helin

SÖNDAG 15 februari 2015.

Det var en vecka med anledning till en del dystra tankar.
Aftonbladets granskning av Flashback väckte i och för sig stor och engagerande debatt. Det var bra och själva avsikten.
Vår granskning hade två mycket tydliga linjer. Den första var att vi granskade personer med offentligt uppdrag som driver dubbla agendor – de säger en sak i sin offentliga roll och en annan anonymt. Det mest klassiska av journalistiska uppdrag.
Det finns de som tycker att detta uppdrag är förfärligt. Men de var vad jag såg ganska få och föreföll ha så mycket annat att ta itu med i sina liv som är viktigare än deras avsky mot journalistik att det vore slöseri med allas tid att avhandla frågan desto mer här.

läkare
En av de personer som förekommer i Aftonbladets avslöjanden är läkaren med specialistkompetens på ett stort svenskt sjukhus. Samtidigt har han skrivit rasistiska inlägg på Flashback där han också berättar detaljer om sina utländska patienter.

Den andra linjen i vår granskning handlade om näthat där människor anonymt förföljer namngivna, utpekade personer. Dag ut, dag in. År ut, år in med vidriga hot om misshandel, mord, hat och sexualiserat våld.
Det är debatten om detta som innehåller en murken kärna som inte lämnar mig någon ro.

Här hävdas av en del vältaligt och på fullt allvar att Aftonbladets granskning av detta hot- och våldsbeteende riskerar yttrandefriheten och kränker människors integritet på ett oacceptabelt sätt.

De mest skruvade menar till och med att granskningen kränker själva hatarna och hotarnas integritet. Vi har alltså inte publicerat deras namn och bild, men sökt upp dem för att söka svar på frågan vad de tror att de håller på med. Det skulle alltså vara oacceptabelt. Ett exempel:
En skogsarbetare har i hundratals inlägg i två år skrivit olika varianter på dödshot mot en namngiven programledare i Sveriges Radio. Han anger noggrant vapentyp och vilka kroppsdelar han avser att använda dessa vapen mot och hur programledaren kan sprängas på olika sätt.
När Aftonbladet ringer på hans dörr och ber honom förklara sig sker nu en ”oacceptabel kränkning” av denna mans integritet, till och med en ”uthängning” fast vi inte publicerar hans namn och dessutom ett ”försök att tysta yttrandefriheten”…

Vad säger man. Herregud? Yttrandefrihet kan vara svår att förstå, visst, men inte så svår att det skulle var omöjligt att förstå att yttrandefrihet inte avser att skydda olaga hot, hets mot folkgrupp och barnporr. Då hamnar den i strid med andra mänskliga fri- och rättigheter.

En mer subtilt förvirrad argumentation handlar om att Aftonbladet i granskningen kränker personers integritet som alls inte hotar och hatar på Flashback. De är på forumet för att anonymt få utbyta sina innersta hemligheter om ett drogmissbruk, psykisk ohälsa eller varför de gillar sex med gummistövlar.
Detta är självklart tankar och trådar som Aftonbladet aldrig skulle granska identiteterna bakom.

Detta är den goda sidan av Flashback, det grundarna av forumet skulle värna om de på riktigt brydde sig om att vidga yttrandefriheten. Det gör de inte. De sätter en ära i att skita i allt, inte svara på frågor och tjäna stålar istället.

De vet att blygare violer kommer att ta hand om försvaret bättre. Debattören Emanuel Karlsten är en av dem. Han menar i en artikel att Aftonbladet kränker människors integritet eftersom vi via Researchgruppens material skulle kunna få reda på vilka som delat vilka hemliga tankar och drömmar på Flashback.
Och det är ju sant. Journalister får ofta reda på en massa saker om människor som inte lämpar sig för publicering. Det är en del av yrket som ställer stora krav på journalister. Men vad är slutsatsen? Att journalistiken därför bör avstå från att granska hat och hot i ett forum som Flashback eftersom vi kan få reda på saker som inte är relevanta?
Bör det i så fall gälla på flera områden? Det är med förlov sagt kort tänkt.

En annan viol i Flashbacks försvar är journalisten Björn Barr som skrev en underhållande artikel i Expressen. Han tycker att Aftonbladets granskning är för ensidigt negativ till Flashback.
På forumet finns ju också fantastiska tips om hur man installerar en diskmaskin till exempel. No shit Sherlock! Emanuel Karlsten framhåller vidare en trevlig tråd om pelargoner och Belinda Olsson har läst något spännande om en katt.
Okej, jag lugnar mig nu. Men är det jag, världen eller dessa kära kollegor som är på väg att bli galen?

Jag får förnimmelser av en skrattspegel i en skräckfilm med Josef Fritzl tema. Här går vi runt i vardagsrummet har trevligt och pratar pelargoner, diskmaskin och katter.
Måste du förstöra allt med att tjata om det där i källaren?

Jag är rädd att jag faktiskt måste det. Trust me, I´m a reporter. Journalistik granskar det som inte är bra. Vi skulle säkert kunnat nämna mer om Flashbacks goda sidor, för de finns såklart. Men vad hade det tillfört just denna vecka?
Är det någon som tycker att Svenska Dagbladets lysande granskning av SCA mest var ett evigt tjat om privatjet, jakt, gubbar och sprit eftersom de helt avstod från att berätta vilka fantastiska cellulosaprodukter SCA faktiskt också gör?

Problemet med Flashback är det totala och programmatiska undvikandet av ansvar för det man publicerar och ger stor spridning åt som på riktigt skadar människor och får dem att må dåligt. Det är en farlig väg för yttrandefriheten eftersom det riskerar att leda till hårdare lagstiftning för yttranden i digitala medier.
En granskning av denna ansvarslöshet kan förhoppningsvis leda till en förändring av Flashback så att det skulle kunna bli ett sådant forum som dess försvarare vill se det som. Men då kan man faktiskt inte titta bort.
Bättre att se sig om i vrede denna vecka och se att…

…artisten Alexander Bard kallar mig ”svin” i branschmedia och gör jämförelser med Aftonbladets granskning och terroristernas attack mot Charlie Hebdo…

…på Sveriges andre vice talmans facebooksida tävlar svenskar i vem som kan visa minst empati för världens ensammaste, räddaste nioåriga pojke.

…rimligheten i att mörda mina barn på grund av veckans granskning diskuteras på Flashback.

…tre nazister grips utanför Expressens redaktion misstänkta för olaga hot mot redaktionen.

Vart är vi på väg?

Kategorier Aftonbladet

Starkt resultat för Aftonbladet 2014

av Jan Helin

Aftonbladet står fortsatt starkast av de svenska dagstidningarna i den historiska strukturomvandlingen på mediemarknaden. I dag redovisar vi åter det starkaste helårsresultatet i tidningsbranschen för 2014. Rörelseresultatet före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar uppgår till 237 MSEK (287).
Resultaträkningen rymmer stora strategiska satsningar under 2014 som Aftonbladet TV och lokal annonsering.

Aftonbladets publik är större än någonsin i historien och vår totalräckvidd ökade med 8 procent under 2014. I december 2014 var Aftonbladets totala dagliga räckvidd 3 384 000 läsare.
Fördelningen per utgåva fördelade sig enligt följande en genomsnittlig dag i december:

Mobilen: 1 881 000 läsare per dag. En ökning med 27 procent.
Desktop: 1 727 000 läsare per dag. En ökning med 5 procent.
Aftonbladet TV: 883 000 startade strömmar per dag. En ökning med 27 procent.
Papperstidningen: 677 000 läsare per dag. En minskning med 13 procent.

Detta gör Aftonbladet till Sveriges största nyhetsmedia i samtliga kanaler – print, online och online TV.*

Den högsta totala dagliga räckvidden i Aftonbladets historia nåddes under September månad med 3 403 000 dagliga läsare. Den viktigaste förklaringen till rekordet var Aftonbladets bevakning av Riksdagsvalet.

Också det viktiga måttet sidvisningar ökar för Aftonbladet. Sidvisningar mäter användarnas engagemang i Aftonbladet och är centralt för annonsaffären eftersom det bygger ett onlinemedias annonslager. Under 2014 ökade antalet sidvisningar per vecka för Aftonbladet på mobil och desktop från cirka 170 miljoner till 190 miljoner.**

Aftonbladets annonsintäkter online visar en tillväxt på helåret på 15,8 procent.

Ökningen drivs främst av annonsintäkter i mobilen, men även desktop visar tillväxt. De digitala användarintäkterna i form av Aftonbladet Plus ökade omsättningen med 33,6 procent under fjärde kvartalet 2014 jämfört med motsvarande period under föregående år.

Aftonbladet Plus nådde under 2014 en kundbas på över 200 000 betalande digitala prenumeranter.

Intäktsökningen online kompenserar inte fullt ut för den resultatminskning vi har i print till följd av minskande printupplaga. Aftonbladet genomförde därför ett besparingsprogram om cirka 40 miljoner kronor under slutet av 2014 som ska få effekt 2015.

Affärsområdet Schibsted publishing rymmer utöver Aftonbladet bolagen TV.nu, Klart.se, Omni, Politism, Bokon, The Youway, Allt om Stockholm och Viktklubb. För helåret 2014 uppgår affärsområdet Schibsted Publishings intäkter till 2 203 MSEK, en minskning med 1,3 procent jämfört med 2013.

Annonsintäkterna online steg med 10,2 procent. EBITDA för det nya affärsområdet för 2014 är 234 MSEK (308). Det resultatet är något lägre än förväntat. Resultatet belastas av nya, strategiska satsningar som ännu inte bidrar resultatässigt.

Bland bolagen i affärsområdet kan det noteras att TV.nu och Klart.se har goda EBITDA-marginaler på helåret och att Klart.se har en stark omsättningstillväxt på 26,3 procent. De nya strategiska satsningarna på startup bolagen Omni och The Youway belastar ännu affärsområdets resultat negativt.

Kostnaderna inom Schibsted Publishing var för helåret enligt plan. De aktiviteter som beslutades och genomfördes för att sänka kostnaderna har gett beräknat och önskat resultat under 2014.

* Källa: SIFO Orvesto Total. ** Källa: KIA Index.
Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #131. Om den fria och beroende journalistiken.

av Jan Helin

SÖNDAG 8 februari 2015.

Den amerikanske journalisten Bill Kovach har skrivit en av de bästa böcker jag läst om journalistik och journalistens roll. Boken heter ”The elements of journalism, What Newspeople should know and the Public should expect”.
Bill Kovach är den gamla stammens publicister, född på 1930-talet av albanska föräldrar i Tennessee. Hans journalistiska bana rymmer uppdrag som redaktionschef för New York Times redaktion i Washington och chefredaktör för Atlanta Journal-Constitution, därefter forskning inom ramen för Nieman Foundation på Harvard universitetet.
Klart som källvatten listar han nio punkter som definierar journalistik och journalistens roll. Låt oss ta tiden och utrymmet att räkna upp dem:

  1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.
  2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.
  3. Journalistens disciplin är verifiering.
  4. Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.
  5. Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.
  6. Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.
  7. Journalistens måste sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.
  8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportioneliga.
  9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

Var och en av dessa punkter rymmer ämnen för ett heldagsseminarium, eller kurser som väl försvarar sin plats på vilken journalistutbildning som helst. Men de ger vid en enkel uppräkning tankar kring journalistikens omistliga roll i en demokrati.

Men låt oss komplicera bilden lite och konstatera en tionde punkt som inte flyger på samma retoriska nivå som Kovachs nio, men icke desto mindre är sann:
Journalistik måste finansieras.

Den punkten utmanar ett enkelt förhållningssätt till Kovachs punkt nummer fyra om friståendet från dem som ska bevakas.
Finansiering av journalistik har i huvudsak skett på tre sätt genom historien. Samtliga står i olika grad i strid med Kovachs punkt nummer fyra. Låt oss ta dem i tur och ordning:

Metod ett: Du betalar som användare för journalistiken.
Problem: Journalistiken blir mycket fokuserad på att producera just sådant det visar sig att många vill betala för. Det är inte alltid uppenbart att journalistik som lockar många att betala är densamma som är omistlig för demokratin.

Metod två: Annonser från kommersiella aktörer finansierar journalistik.
Problem: Den fristående journalistiken måste våga bita den hand som föder. Det kan få kroppen bakom den födande handen att tappa sin flammande låga för demokratin och upphöra att bidra med pengar till journalistik.

Metod tre: Staten beslutar om en skatt, alternativt en avgift från samtliga medborgare för att tillåtas äga en tv- eller radioapparat. En statligt reglerad betalform för journalistik som vi kallar för Public service.
Problem: Den fristående journalistiken blir i något led beroende av politiska beslut. I Sverige har de flesta medborgare högt förtroende för staten och statliga medier och vi är skickliga på att organisera bort direktkopplingarna till politiken. Men i botten finns beroendet där likafullt.

I veckan diskuterades metod nummer två i mediebranschen. Utvecklingen av annonsaffären. Kommersiella aktörer får inte längre ut historien om sina varumärken och känslan de vill förmedla kring sina produkter via tv-reklam. Helt enkelt för att människor tittar mindre på linjär tv som avbryts av reklam. Detta sker samtidigt som alltfler medborgare beslutar sig att för att sluta betala för journalistik i form av papperstidningar. Kombinerat med att det aldrig tidigare i historien varit så många människor som tar del av journalistik i digitala utgåvor skapar det förutsättningar för nyskapande kommersiellt innehåll.

I veckan startade Aftonbladet en partnerstudio efter internationella förlagor som New York Times, The Guardian och Washington Post.

Det är en studio skild från redaktionen som ska producera engagerande innehåll av hög kvalitet tillsammans med kommersiella partners. Det kommer att publiceras tydligt uppmärkt så att läsarna förstår att det inte är ett redaktionellt innehåll.
Svenskt ord för sådant här innehåll saknas ännu, men vi jobbar på det. Betalt innehåll eller sponsrat innehåll ligger närmast och vi kommer närmsta tiden att testa vad ni läsare uppfattar som tydligast. Internationellt kallas det för ”branded content” och är i läsarundersökningar inte sällan lika uppskattat som journalistik. Andra undersökningar visar att hälften av läsarna inte förstår skillnaden, vilket är mer problematiskt och visar på något som måste utvecklas.

I mediebranschen är en del företrädare skeptiska. Publicistklubbens ordförande Björn Häger uttalade i veckan till SVT att ”det finns all anledning till oro”.

Jag påstår inte att denna utveckling av annonsaffären är enkel, men rätt skött är den intressant. Jag tvingas samtidigt lite dystert konstatera att röster som Björn Häger hittills varit lika renons på idéer om hur framtidens journalistik ska finansieras som kritiska till de idéer som nu utvecklas.
Må journalistiken leva och diskussionen fortsätta.

Kategorier Aftonbladet
Sida 4 av 50
  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Frida Westergård och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB