Söndagskolumn #130. Om öl, kulturjournalistik och branded content.

av Jan Helin

SÖNDAG 1 februari 2015.

Det var en varm och vänlig kväll med upplivande samtal och krispiga prisutdelningar framför ett standar som minner om Aftonbladets röda 1970-tal. Standaret är gjort av konstnären Peter Johansson och består av en broderad soluppgång mot djuprött med Aftonbladets klassiska och tidlösa logotype sydd ovanpå och försedd med en typ av guldgula tofsar som Maria Montazami garanterad betalat dollars för.
Jag tycker om den mycket, men är för hårt rotad i en ironisk tradition för att inte se den milda humorn i att använda den. Jag är inte alls säker på att den mycket verserade och bildade församlingen här på Konstnärsbarens festvåning uppfattar den som jag.

Ursprungligen användes den för länge sedan i Aftonbladet Kulturs monter på bokmässan. Dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson förklarade för den besökande kulturministern Marita Ulvskog:

”Det här är en blandning av bordell och arbetarloge.”
”Precis som Aftonbladet”, replikerade kulturministern.

Vi befinner oss på Aftonbladet Kulturs årliga fest som ägde rum i tisdagskväll. Unga författaren Ida Linde prisas för sin roman ”Norrut åker man för att dö”. Liberale skribenten Svend Dahl tilldelas årets hummerkniv från Aftonbladets kultrurredaktion för att han är en äkta liberal i tider där liberaler anses ha svårt att hålla en liberal linje.

Här tror jag den vänligt sinnade ironin är tydligare för publiken. Jan Guillou har på sedvanligt artigt och bestämt manér meddelat att hummerkniv är ett begrepp som inte existerar i den gastronomiska världen. Där finns bara skaldjurskniv och fiskkniv.

Åsa Linderborg replikerar naturligtvis blixtsnabbt och säger att det är möjligt att ifrågasätta existensen av en hummerkniv på samma sätt som det är rimligt att ifrågasätta existensen av äkta liberaler, varför priset hummerkniven är ett utmärkt sätt att hedra äkta liberaler.

Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström prisas med Axel Liffner-stipendiet för sin heta debatt med tidningens ägare Peter Hjörne.
En debatt som handlade om hur villkoren för journalistik är hårt pressad av söndervittrande affärsmodeller när läsarna inte längre betalar för innehållet och hur det enda som inte tycks ändras är vinstkraven.

Åsa Linderborg påminner i sin motivering om Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedts klassiska formulering om hur siffror och bokstäver måste dansa i ett mediehus.
Han skrev det i en tid där pappersupplagorna var skyhöga och affärsmodellen för journalistik därför var mycket stabil. Det var som dans betraktat rena wienervalsen på den tiden. Mjukt och elegant, svårt för ett otränat öga att se vem som egentligen för och vem som följer.
I dag utförs den där dansen på nya sätt. Enligt goda skribenter som Åsa Linderborg och Gabriel Byström för siffrorna dansen i dag så hårt att bokstäverna krampaktigt tvingas följa. Ekonomerna har enligt dem fått ett osunt inflytande över journalistiken.

Jag är inte lika säker. Jag vill nog hävda att ekonomerna säger det de alltid sagt i denna fråga. Att det är viktigt med sunda finanser. Det är snarare teknologerna och redaktörerna som behöver bjuda upp varandra i dag.

Det är datan och bokstäverna som måste dansa i ett modernt mediehus så att nya affärsmodeller uppstår. Traditionella mediehus har inte riktigt fått kläm på den nya dansen ännu. Takten är svår, stegen ännu svårare och det är lätt att snubbla.
Om vi lämnar bildspråket för ett ögonblick så vill kommersiella krafter nu närmre innehållet. Annonsering måste som alltid röra hjärta och sinnen för att skapa begär och åstadkomma affär. Det räcker inte med rak utbudsannonsering kombinerat med tv-reklam för att väcka känslan. Människor tittar mindre på traditionell tv och läser i mindre utsträckning papperstidningar. De digitala annonsformaten är ännu inte tillräckligt utvecklade för att ta hand om en annonsörs hela behov.

Därför vill i dag kommersiella aktörer närmre den typ av innehåll som redaktörer är bäst på. Förmågan att berätta en historia som engagerar och berör. Det kan man betrakta som ett hot, eller en möjlighet.
Några av världens mest respekterade varumärken i den publicistiska världen har valt att se det som en möjlighet. New York Times, Washington Post, The Guardian har alla inrättat partnerstudios där redaktörer tillsammans med kommersiella partners, skiljt från nyhetsredaktionens planering och beslut, skapar ett högkvalitativt innehåll. För läsarna är det viktigt att detta innehåll är tydligt uppmärkt så att det går att skilja på en redaktions oberoende material och partnerstudions innehåll.

Aftonbladet bygger just nu upp en partnerstudio som en del i vår strävan att fortsätta utveckla digitala medier så att den tillgodoser våra partners behov och ytterst ger möjlighet att finansiera den typ av fri, oberoende journalistik som hyllas denna kväll.

Jag tar en klunk till av den utmärkt goda ölen, specialtillverkad för kvällen. Det är en Liffner Pale Ale, försedd med unik etikett av Aftonbladets skicklige redigerare Lars Sjöstedt, gjord som en hyllning till Axel Liffner, framträdande poet på 1940-talet och därefter redaktör på Aftonbladets Kulturredaktion till sin pensionering 1984. Ölet är bryggt av entreprenören Peter Pikulik som nu berättar att han ska expandera sin verksamhet ur villakällaren i Enskede till ett litet bryggeri i Tyresö.

Jag säger inget i detta formuleringskunniga sällskap, men tänker att denna pilsner är ett utmärkt exempel på det som vi i brist på svenskt ord kallar för branded content.

Framtidens kulturredaktion kan mycket väl rymma ett mikrobryggeri för finansiering av sin engagerande och kunniga journalistik. Det är på många sätt ett mer sunt beroende av öl än vi sett genom gångna tider för skriftställare av alla typer.

Kategorier Aftonbladet

Minneshögtid i Paris

av Jan Helin

PARIS. I dag hedras offren för terrorattacken mot Charlie Hebdo vid en minneshögtid i svenska kyrkan i Paris. Aftonbladet TV sänder den i sin helhet.
Några minnesord med anledning av minneshögtiden:

Först den isande tomheten. Det kan inte vara sant.
Sedan den heta vreden. Med vilken rätt, i vems namn?
Svaret från terroristerna ekar tomt och förvirrat. Ingen religion rättfärdigar terror. Trots det är historien fylld av exempel på människor som mördat i sin Guds namn. Religion som missbruk för att uppnå mänsklig makt. Att använda en tro som vill vägleda människan inför en outgrundlig existens till att istället föra mänskligheten rakt ut i avgrunden.
Terroristerna hatade mångfald och försökte skjuta det fria ordet till tystnad. Därför var deras brott ytterst riktat mot mänskligheten och drog en blodig gräns mellan vi och dem. Vi som vill leva i mångfald, i ett öppet samhälle som vilar på religionsfrihet och yttrandefrihet. Och de som vill leva i enhetlighet med våld som metod och ett strikt kontrollerat ord.

Så hur kommer vi vidare?
Kanske genom att först inse att frågan mördandet ställer till oss andra inte handlar om vem som bokstavligen är Charlie Hebdo och inte. ”Je suis Charlie” betyder för mig att ställa sig bakom Charlie Hebdos rätt att publicera vad de tycker är viktigt.
Det bör betyda en insikt om att det å ena sidan inte är nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.
Men det där är bara ett försök att förstå. Det verkliga hoppet om att komma vidare fanns i kraften av de hundratusentals människor som fyllde Paris gator. Det allra vackraste av budskap i den stunden såg jag på en ljusskylt. Det var en besvärjelse som kanske inte var helt sann, men fundamentalt viktig. Där stod:
Vi är inte rädda.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #128. Om vänstern, högern och rasismen.

av Jan Helin

SÖNDAG 25 januari 2015.

Är det höger att vara särskilt vaksam gentemot antisemitism och vänster att vara extra tydlig gentemot islamofobi?
Rimligen inte. Ingen av frågorna rymmer i sak något som blir mer begripligt genom att försöka anlägga en traditionell politisk skala från höger till vänster. Såväl antisemitism som islamofobi är rasism. Så länge vi håller oss inom anständighetens gränser på en höger och vänsterskala så omfattar ingen såklart rasism.

Men tankarna dök upp i veckan när vi såg två utmärkta exempel på journalistik som utan politiska förtecken granskade radikala unga muslimers dragning till terroristorganisationen IS i Aftonbladet och antisemitismen i Malmö i SVT. Båda reportagen var befriande rena från höger och vänsteraspekter.
Men i andra sammanhang får jag ofta mail från läsare som ger uttryck för att de upplever att ”vänstern” hårdare angriper rasism mot muslimer  och ”högern” är snabbare att se rasism mot judar.

Anders från Bollmora skriver:
”Hur kommer det sig att man enligt vänstern inte får kritisera islam utan att bli kallad rasist, eller islamofob?”
Inga Lill från Västerås skriver:
”Jag blir så trött på att högern ska bortförklara kritik mot Israel som antisemitism.”
Det är korta utsnitt ur längre läsarmail, men motsvarande uppfattningar går att hitta i stort sett dagligen i olika kommentarsfält.

Ligger det något i detta? Är det så att den som över tid följer svenska höger- och vänsterskribenter ser en skillnad i patos mot antisemitism respektive islamofobi?

Jag har inte gjort någon särskild undersökning av frågan, men det framstår inte som helt gripet ur luften. Även om denna skillnad mellan höger och vänster gentemot antisemitism och islamofobi framstår som svårbegriplig för mig rent intellektuellt.
En föraning om hur politiska mönster kan påverka synen på frågor som egentligen är religiösa eller etniska, fick jag redan som barn. En av mina närmsta kompisar var pingstvän och gav ibland uttryck för en slags inlärd vurm för Israel.
Jag begrep inte riktigt var den kom ifrån då, men kom senare i livet att förstå hur den skandinaviska frikyrkorörelsen med en konservativ bibelsyn alltid legat nära den kristna sionism som präglar USA:s högerkristna.
Det är en kristen fundamentalistisk trosuppfattning som gör gällande att judar har en särskild plikt att flytta till Israel. Det är enligt denna kristna tro en nödvändig pusselbit för Harmageddon, den sista striden mellan ont och gott.

I judiska kretsar förhåller man sig ytterst ambivalent till denna kristna sionism. Det finns de som menar att synen på judar som en kristen pusselbit i sig är uttryck för antisemitism. Andra, främst inom mer radikala judiska grupperingar som bosättarrörelsen, har en mer pragmatisk syn på den kristna sionismen som säger att den må vara en smula förvirrad men eftersom den politiskt stöder israelisk ockupation så bör den uppmuntras.

För en sekulär människa framstår grunden för sådana här resonemang som ungefär lika obegripliga som upprördheten över teckningar av profeten Muhammed.
För en icke troende är religion en tankevärld, för en troende är samma tankar en andlig verklighet.

Det är möjligen en förklaring till olika sätt att förstå världen. Men oavsett så förklarar det inte en eventuell skillnad gentemot antisemitism respektive islamofobi hos en liberal skribent eller vänsterorienterad dito av svenskt tvärsnitt.

En del kollegor som varit med längre vill förklara skillnaden med Per Ahlmark, en stridbar folkpartiledare på 1970-talet, alternativt Jan Myrdal, en tillika stridbar vänsterikon från 1960-talet. De kan prata om högerns historiskt bristande känsla för förtryckare och förtryckta, alternativt vänsterns förmåga att skapa en åsiktshegemoni i svensk offentlighet.
Grundkonflikten är förstås också här Israel och Palestina. Något förenklat går det möjligen att påstå att höger/vänsterskalan fördes in i diskussionen om rasism efter sexdagarskriget 1967 när vänstern gick från att vara israelvänner till att kritisera ockupationen.

Det finns genom historien exempel på argumentation där gränsen mellan israelkritik och antisemitism korsats. Liksom det finns exempel på hur kritik av extremistisk islamism går över gränsen till islamofobi.
Dessa båda gränser är extremt viktiga i tider där rasistiska underströmmar åter flyter i politiken. Oavsett om vi närmar oss dessa gränser från höger eller vänster.
Vi bär alla – oavsett om vi titulerar oss opinionsbildare, läsare, journalister eller medborgare – ett ansvar för vilka föreställningar och tankefigurer som förs vidare.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #127. Om ett monument av självcensur.

av Jan Helin

SÖNDAG 18 januari 2015.

ABU DHABI. Spenderade några dagar i Abu Dhabi på semester i jul- och nyårshelgerna. Skrev dessa rader två dagar före terrorattentatet i Paris:
Abu Dhabi är huvudstaden i Förenade arabemiraten och ett av sju emirat. Enligt tidskriften Forbes också världens rikaste stad. Det är det senare som gör att Abu Dhabi, Dubai och Förenade arabemiraten syns allt som oftast numer i olika offentliga sammanhang i väst.

Just denna helg sker till exempel årsupptakten för den professionella golftouren med de flesta av de största stjärnorna på plats, över julhelgen låg båtarna i Volvo Ocean Race i Abu Dhabi, veckorna före det genomfördes Abu Dhabi Gran Prix, ett av Formel 1 cirkusens mer spektakulära race, just nu är det svenska fotbollslandslaget i Abu Dhabi på träningsläger och Abu Dhabis flygbolag Etihad är sponsor till Manchester City och har döpt om lagets arena från Maine Road till Etihad stadium, precis som grannemiratet Dubai sponsrar Londonlaget Arsenal via sitt flygbolag Emirates och döpt deras nya arena till Emirates stadium.
Detta är den skinande ytan på förbundsstaten Förenade arabemiraten.

Tittar vi under den hittar vi en statsbildning utan politiska partier, inga fackföreningar, inga allmänna val. I dagligt tal allt som kännetecknar en diktatur, mer formellt beskrivet en federation av sju absoluta monarkier där islam är statsreligion och lagstiftning utgår från de islamiska sharialagarna.

Rapporterna om brott mot mänskliga rättigheter i Förenade arabemiraten är bedrövlig läsning.

Piskning förekommer som straff för utomäktenskapligt sex, alkoholkonsumtion, för att kyssa någon offentligt. Våldtäktsoffer kriminaliseras systematiskt och senast i maj 2014 dömdes ett asiatiskt hembiträde till avrättning via stening för otrohet sedan det uppdagats att hon var gravid. Avrättningen är såvitt känt inte genomförd, men död via stening förekommer alltså i straffskalan i Förenade arabemiratens rättssystem.

En tidig morgontur på de stora vägarna in mot Abu Dhabi räcker för att se en annan baksida av de makalösa, futuristiska skyskraporna. Gästarbetare som bussas in i gryningen, genomslitna trashankar med oändligt trötta ögon genom bussfönstren. Vid turiststråken, stränderna och hotellen är dessa gästarbetare nästan osynliga. Men de utgör cirka 80 procent av Förenade arabemiratens befolkning, de flesta från Bangladesh, Indien och Pakistan. De tillåts dock inte bli medborgare i Förenade arabemiraten, bara en femtedel är medborgare, samtliga med rötter i den ursprungliga arabiska befolkningen.

Över en kaffe på ett av lyxhotellen läser jag Abu Dhabis engelskspråkiga tidning The National. Tidningen är, liksom alla medier i Abu Dhabi, statsägd. Den startade 2008 och är ytterligare ett uttryck för Abu Dhabis moderna kosmopolitiska ambitioner.
Abu Dhabis ordförande för media inom informationsdepartementet, Mohamed Khalaf Al Mazrouei, deklarerade stolt att The National föddes ur ”en vision av hur viktig roll en fri, professionell och upplyst press spelar i en nations utvecklingsprocess”.

Hur skulle det gå på en plats där all media är strikt statskontrollerad och där det är straffbart att publicera något som kan skada staten? Den amerikanska tidskriften The New Republic har skildrat det i ett lysande reportage.
Toppredaktörer från Daily Telegraph i London, Wall Street Journal i New York med flera rekryterades på feta lönecheckar till The National i Abu Dhabi. Sturska uttalanden gjordes av dåvarande redaktionschefen Hassan M. Fattah, tidigare mellanösternkorrespondent för New York Times:
”Att vara ägd av staten betyder inte att vara styrd av staten. Det finns inga ministrar på mitt kontor.”

Jag bläddrar i tidningen. Den är välredigerad, i stora stycken välskriven. På ytan ser det ordnat och snyggt ut. Här finns händelsenyheter, sport, livsstil, en underhållande kolumn om västerländska kvinnors oförstående inför att muslimska kvinnor är intresserade av mode och vill bära slöja och en ledartext som andas utvecklingsoptimism om Förenade arabemiraten.

Men jag bläddrar i ett monument av självcensur.

Efter den stolta starten uppstod snart den ena kontroversen efter den andra. Den första kom snabbt. The National skulle inte skriva om kungafamiljen. Det var policy från ägaren staten. Men en morgon befann de sig i en situation där kollegor på amerikanska nyhetsbyrån AP avslöjat en video där brodern till kronprinsen föreföll tortera en före detta affärspartner. The National ignorerade historien av rädsla eller respekt för sin ägare. Giftet  självcensur började sprida sig. Ett initiativ i sociala medier där medborgare i emiratet hyllade bloggare om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ansågs ”för farlig” att skriva om i The National.

Till slut talade ägaren, alltså staten, klarspråk. Det var efter två till synes harmlösa artiklar om en reseguide till Nazareth och en intervju med Israels underrättelsechef.
”Båda artiklar reflekterar enligt mig det faktum att många av dina redaktörer fortfarande fullständigt har missförstått var de i verkligheten lever” skrev Ibrahim Al Abded, chefen för Abu Dhabis nationella medieråd till The Nationals chefredaktör.
De flesta namnkunniga skribenter är i dag borta, men några är kvar och tidningen kämpar vidare.

Jag går via hotellbutiker som säljer Ray Ban solglasögon med bågar i 18 karats guld, iPads med bakstycken av rent guld och en bankomat som erbjuder uttag av guldtackor, ut till det som lockar så många svenskar och västerlänningar till Dubai och Abu Dhabi – solen.
Det är ändå ett märkvärdigt journalistiskt förhållande att de allra flesta artiklar på svenska från detta område är glittrande resereportage, tänker jag.

Det måste ju finnas massor av journalistik att göra härifrån som på ett mer spännande sätt skildrar ett islamiskt samhälle än puckade rondellhundar och intellektuellt döda shoppingguider över Dubai.

Vinklar av typen:
• Kommer den penninghungriga toppfotbollen och dess supportrar någon gång få ett problem med att en del lag spelar i staters namn som ignorerar mänskliga rättigheter och tvättar sina varumärken via deras anrika lag?
• Kommer den brutalt snabba och penningdrivna moderniseringen av dessa samhällen föra med sig yttrandefrihet eller är det möjligt att skapa ett genomcensurerat samhälle som på ytan ser ut som ett nybyggt New York city?
• Är det möjligt att upprätthålla barbariska sharialagar parallellt med en västerländsk konsumtionskultur?

Dessa tankar tänker jag två dagar före terrorismen i Paris.

Förenade arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdallah ben Zayed al-Nahyan var en av de 44 världspolitiker som gick armkrok i Paris i manifestationen för Charlie Hebdo.
Han fördömer terrorism och är emot yttrandefrihet så till den grad att han är redo att fängsla den som bloggar fel.

Kategorier Aftonbladet

När Dagens Nyheter publicerar mot bättre vetande. UPPDATERAD med svar.

av Jan Helin

UPPDATERING. Översättarna som nämns i denna text har inkommit med ett svar. Det publiceras i denna bloggpost, direkt efter min ursprungstext. /jh

En gemen artikel i Dagens Nyheter i går försökte plocka en billig poäng på Aftonbladet med hjälp av två förvirrade översättare.
Låter det konstigt? Det är det också. Här är hela historien:

Aftonbladet tog samma dag som terrordåden i Paris ett initiativ till att återpublicera hela det senaste numret av Charlie Hebdo. Det var tänkt som en manifestation för att hedra terrorns offer. Vi bjöd in flera stora skandinaviska tidningar att delta i publiceringen om den skulle gå att få till stånd.
Det var en bra idé behäftad med en del uppenbara problem.

Det första problemet var rent praktisk. Skulle vi hinna översätta hela numret medan det ännu kändes aktuellt?

Det andra problemet var i huvudsak praktiskt. Vi behövde nå ansvarig utgivare för Charlie Hebdo för att få ett godkännande att återpublicera hela numret. Det är en stor skillnad att återge en hel tidning upphovsrättsligt jämfört med att återpublicera enstaka bilder som faksimiler. Det är inte heller självklart något som skulle uppskattas av Charlie Hebdos utgivare. Det är en tidning som mycket medvetet lagt sig utanför den publicistiska mittfåran av breda nyhetsmedier. Det var långt ifrån säkert att Charlie Hebdo skulle uppskatta en sådan här manifestation.
Inställningen gick att ana när en av medarbetarna uttryckte skepsis inför att världens makthavare plötsligt kramar den lilla provokatören, som om de alltid tyckt att Charlie Hebdo varit yttrandefrihetens klarast lysande stjärna.
Aningen om att Charlie Hebdo inte har en odelat positiv syn på att tidningar återpublicerar hela nummer bekräftades i går. Flera tiotals tidningar över hela världen har sökt Charlie Hebdo för att få översätta och återpublicera den tidning som kom i går.
Charlie Hebdos redaktion har tackat nej till samtliga utom två: den turkiska tidningen Cumhuriyet och italienska Il Fatto Qutidiano. De båda ska enligt uppgift publicera ett urval av senaste numret av Charlie Hebdo efter en överenskommelse med redaktionen.
Det är inte alls säkert att Charlie Hebdo tyckt illa om en bred återpublicering i Skandinavien som manifestation, men saken måste självkart utredas och förankras med dem. Vi har alltså inte lyckats få ett svar.

Det tredje problemet ägde vi helt själva. Oavsett vilket intryck man nu kan få av olika publicisters och politikers helgjutna stöd för Charlie Hebdo var det ganska få som var välbekanta med den lilla vänsterradikala kontroversiella satirtidskriften före terrorattentatet. Gick det att som utgivare ställa sig bakom ett helt nummer?

Själv reagerade jag på två saker när jag läste hela numret översatt. Det ena var en satir om muslimska barn, uttryckt genom en serieteckning där en bebis ligger och viftar med en sabel i barnvagnen och plötsligt råkar skära halsen av någon.
Pappa upp i dagen”, lyder texten till bilden.
Fyndigt eller hets mot folkgrupp med barn som illustration? Fråga värd att fundera på för ansvarig utgivare.

Den andra bilden handlade om en story som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike, där romer förbjudits att begrava ett dött barn i en fransk kommun. Charlie Hebdo skämtar med situationen i en seriestrip som säger att problemet var inte barnen. Problemet är att döda barn drar vuxna romer till sig, illustrerat med en kö av romer till en barngrav.
Jättekul, kan man tycka och argumentera för att satiren är riktad mot franska kommunalpolitiker. Eller så kan man fundera på om detta inte är en framställning som ligger mycket nära det lagstiftaren i Sverige anser vara hets mot folkgrupp.

Övriga publicister vi kontaktade i Skandinavien tackade nej till att vara med på en återpublicering. Jag tänker självklart inte berätta vilka vi tillfrågat. Det vore ett märkligt agerande om jag satte dem i en situation där de tvingades motivera varför de inte var med på en utgivning på Aftonbladets initiativ.
Men motiveringarna spände från att tajmingen var fel till att tidningen i stora stycken var obegriplig utanför en fransk kontext och att några bilder i numret var för grova att publicera.

När samtliga inbjudna tackat nej var min egna inställning att jag kunde tänka mig att återpublicera Charlie Hebdo själv i Aftonbladet. Mindre som manifestation nu eftersom dagarna gått, men som en söndagsspecial för att erbjuda läsarna en djupare förståelse och kunna bilda sig en egen uppfattning om vad Charlie Hebdo är för tidning. En viktig bakgrund till den senaste veckans blodiga dramatik.

Vi diskuterade att återpublicera hela tidningen, som utgivare övervägde jag att ta bort sidorna med satirerna över muslimska barnet och döda romska barnen, men i så fall självklart tydliggöra den redigeringen för läsarna.
Av mer praktiska skäl förekom också en diskussion om att lyfta ytterligare någon sida av utrymmesskäl i print och överskådlighet online. Det innehållet var helt okontroversiellt, men svårbegripligt utanför en krets av franska intellektuella. Det senare var en bisak, inte viktigt. Jag vägde där värdet av att få en känsla för hela publikationen och överskådligheten.

Oavsett var det självklart att vi behövde få klartecken från Charlie Hebdo, vare sig det gällde en publicering av hela numret eller ett omfattande urval, allt översatt till svenska.
Vi gjorde ett genomarbetat jobb där frankrikeexperten och tidigare pariskorrespondenten Chris Forsne tillsammans med kulturredaktören Martin Aagård gick igenom numret och satte de olika artiklarna och teckningarna i ett sammanhang.

Dessvärre lyckades vi inte, av lätt insedda skäl, få ett svar på vår fråga om rättigheterna att återpublicera från Charlie Hebdos redaktion. Publiceringen var därför, enligt mig, inte möjlig att genomföra på rent upphovsrättslig grund.
Att chansa och göra något som kunde vara mot Charlie Hebdos vilja var aldrig aktuellt.

Synd på en bra idé, men sådant som händer. Vi gör dagligen, eller i vart fall varje vecka,  jobb som inte leder till publicering. Det kan bero på att ursprungsidén inte håller eller att det finns utgivarsynpunkter. Det är en styrka att kunna jobba så, förunnat kraftfulla mediehus som Aftonbladet. Inte en svaghet.

Härvid hade saken kunnat bero. Men istället rycker DN ut på grundval av två publicistiskt svårt förvirrade översättare och publicerar en lika illasinnad som undermålig artikel som handlar om att Aftonbladet nu bedriver ”censur”.
Att de två översättarna är okunniga om utgivning må vara dem förlåtet. Att översätta är ett jobb, att vara utgivare är ett annat. Ett gott råd oavsett är dock att inte agera på en kombination av okunskap och egna känslor av besvikelse för att ett jobb man gjort inte publiceras.

Värre är att översättarna handskas så ovarsamt med det allvarliga ordet censur. De borde å sitt yrkes vägnar ha bättre koll på ordet än ett genomsnittligt nättroll.
Generellt kan man tala om censur om något hemlighålls eller nedtystas för att det är misshagligt. Knappast aktuellt i detta fall då ju själva idén var att publicera och tydligt redovisa och förklara om en redigering blivit aktuell av utgivarskäl.
Med censur i publicistiska sammanhang avses ofta självcensur. I detta fall hade det till exempel kunnat innebära att aldrig pröva idén att publicera Charlie Hebdo.
Censur i mer exakt betydelse bedriver en statsmakt som förhandsgranskar innehåll. Aftonbladet är förvisso Sveriges mest lästa nyhetskälla med 3,4 miljoner läsare varje dag. Men vi är inte staten Sverige. Vi är en publicistisk organisation. En publicist kan refusera material och är i övrigt fri att göra vilka publicistiska val hen vill. Det är en bärande idé inom tryck och yttrandefriheten. En publicist kan inte tvingas att publicera något. I svensk lagstiftning blir den principen extra viktig eftersom vi här lever med ett system där ansvarige utgivaren juridiskt är ensamt ansvarig för allt som publiceras under utgivningstillståndet.

Men sådana här små detaljer stör inte översättarna. Nej, här ska minsann dras en lans för det fria ordet genom att anklaga Aftonbladet, som gett dem ett översättningsuppdrag, för censur. Översättarna är till och med ”djupt oroade ur ett rent demokratiskt perspektiv”.
Jag är ledsen, men jag måste använda ett ord som rätt beskriver översättarnas agerande här:
Ogenomtänkt, en bit över gränsen till korkat.

Att DN inte inser detta är intressant. Jag är nämligen övertygad om att man faktiskt inser de uppenbara bristerna i översättarnas anklagelser.
Dagens Nyheter var en av de tillfrågade tidningarna att genomföra en manifesterande sampublicering. Jag kan vara öppen med det eftersom de i den aktuella artikeln berättar det själva.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tackade nej med motiveringen att stora delar var svårbegripligt utanför en fransk kontext och uttryckte tvekan inför att göra sig till utgivare av bilden med de romska barnen.

En helt habil publicistisk hållning, snarlik min egen. Ändå väljer de att göra en artikel som anklagar Aftonbladet för censur. Det hade möjligen varit motiverat om vi faktiskt publicerat ett urval och varit otydliga med det.
Men nu? Anklagelser om censur utifrån en arbetsprocess som DN haft god inblick i, men som aldrig blev något publicerat på grund av att vi inte kunde klarera upphovsrätten? Jag är helt säker på att DN har bättre koll än att kalla det för censur.

Det går inte att frigöra sig från misstanken att DN i märkligast tänkbara läge passade på att utnyttja de förvirrade och upprörda översättarna för att klippa till Aftonbladet, trots att man egentligen visste bättre.

Jag tror att DN i sin självgodhet måste fundera lite på om avskyn och något slags mindervärdeskomplex gentemot Aftonbladet här blivit så stark att det förmörkat det publicistiska omdömet. Det går faktiskt att prata med uppgiftslämnare och säga att deras grej inte håller, att deras kritik är uppenbart irrelevant och inte håller för en artikel. Det är vardagligt arbete på en tidningsredaktion.

Jag kräver inte att denna bloggpost publiceras som genmäle i Dagens Nyheter.
Men om ni känner att det vore på sin plats så gör jag härmed denna text helt fri för återpublicering. Jag förstår att den kan vara för lång och att någon del av den kan bedömas som magstark för DN:s läsare.
Det är därför helt okej att redigera i den – givet att ni kollar med upphovsmannen först. Jag kommer inte att kalla det censur.

 

Svar från översättarna på Jan Helins artikel
angående det inställda numret av Charlie Hebdo 

Den 15 januari 2015
Översättarnas anmärkning

Vi kan bara beklaga att det skulle krävas en artikel i DN för att få ett klart svar på frågan varför somliga översatta sidor ur Charlie Hebdos sista nummer före attentatet mot tidningen skulle plockas bort ur Aftonbladets planerade utgåva. Vi har tidigare förgäves sökt få ett klart svar på varför man tog bort sidorna i fråga och blev förvånade över att man inte ansåg översättarna ett sådant värdiga (men med tanke på den syn på översättarens roll som Helin vädrar på sin blogg är det kanske mindre förvånande – att sedan utgivaren behöver översättaren för att få sidorna förklarade för sig, ja det är väl en annan historia.)

Vi gläds över att dessa svar nu kommer – med lite tur kan de leda till ett öppet samtal kring Aftonbladets och andra svenska tidningars splittrade förhållande till Charlie Hebdo.

Att det inte går att publicera texter utan tillstånd är givet (även om vi har vissa svårigheter att föreställa sig hur Aftonbladet skulle formulera sin förfrågan till Charlie Hebdo: ”Jo hejsan, det här var Aftonbladet i Sverige, ni vet, ett av världens friaste länder. Vi beklagar sorgen. Vi skulle vilja hedra er och det fria ordet genom att ge ut ert senaste nummer, ja det som utkom samma dag som ni förlorade tio av era medarbetare. Men… hur ska vi säga… svenska läsare är så känsliga. Så för att skydda dem från er skadliga humor, tänkte vi klippa lite, ja, ni vet hur det är… jaså inte?)

Nu är det emellertid inte detta som är orsaken till att undertecknade, med Helins ordalag, känner sig ”publicistiskt svårt förvirrade”.

Men låt oss först reda ut ett missförstånd. Översättare är inte en opartisk, homogen skara som saknar relation till de texter de översätter eller omständigheterna kring vilka de publiceras.

För några av oss var beslutet att på mycket kort tid översätta en inte oansenlig textmängd ett ställningstagande: efter att med egna ögon sett och delat den stora sorg som idag förenar Frankrike, tedde sig föresatsen att ge ut hela det senaste numret lika hedervärd som självklar, för att en svensk publik skulle få en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad man i Frankrike kan skratta åt (om man vill), och numera mördas för.
Därför var det heller aldrig någon tvekan om att vi skulle medverka med våra namn, trots att man lät oss förstå att vi kanske inte borde vilja det.
Så återigen måste vi ge Helin rätt, men på vårt sätt: visst agerade vi på både okunskap och egna känslor av besvikelse över att numret inte publiceras. Vi var inte informerade om att Aftonbladet saknade rättigheter, och vi hade aldrig kunnat ana att Aftonbladet skulle få för sig att karva i det sista numret efter tio avrättade journalister med motiveringen att det skulle vara för brutalt för en svensk publik, eller att vissa sidor bröt mot svensk lag, ja rentav gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp, och dessutom var tråkigt.
Kvarstår det faktum att den svenska publiken inte kommer att få dra sina egna slutsatser, eftersom Aftonbladet gjort det åt dem. Vi känner oss, för att använda ett svenskt favoritord, kränkta å Frankrikes vägnar, och även å Sveriges.

Svensk tryckfrihet är en av de starkaste och äldsta i Europa. Den står inskriven i svensk grundlag. Den har emellertid inte varit förskonad från angrepp. 1856 ville Oscar I och regeringen avlägsna tryckfrihetsförordningen ur grundlagen, bland annat med argumentet att den ”undergrävde religionens helgd”. Förslaget röstades lyckligtvis ner av samtliga stånd den gången. Idag tycks det inte längre behövas någon Oscar; Tidningarna gör jobbet själva.

Vårt beslut att gå ut med vår uppfattning grundar sig på att vi anser att de frågor som väckts de senaste dagarna är så pass brännande att en debatt är på sin plats.
Varifrån kommer våra dagstidningars bristande tilltro till läsarnas urskillningsförmåga? På vilket sätt gör sig en tidning skyldig till hets mot folkgrupp genom att referera? Vad skulle hända om man applicerade Aftonbladets beslut på säg film eller litteratur?

Och framförallt, finns det då inga lägen där svensk hänsyn bör stå tillbaka och en tidning i yttrandefrihetens namn kunna publicera något som förvisso annars skulle redigeras bort, för att skicka ett meddelande till de som är beredda att döda sina meningsmotståndare, att vi inte låter oss skrämmas?
Inte för att rättfärdiga bilderna, utan för att stödja rätten att uttrycka sig med livet i behåll.  

Helin påpekar mycket riktigt att det är viktigt att göra skillnad på censur och självcensur. Vi kan bara konstatera att han med sorglig tydlighet demonstrerat skillnaden. Så tack Jan Helin, för att du tog oss ur förvirringen.

Magdalena Sørensen, översättare
Maja Thrane,
översättare

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #126. Om satir och solidaritet.

av Jan Helin

SÖNDAG 11 januari 2015. 

Det var en svart, bedrövlig vecka för det fria ordet och satiren. En vecka där ett blodigt streck mellan vi och dom drogs.
Vi som tror på mångfald, ett öppet samhälle och ett fritt ord. Dom som tror på enhetlighet, våld som metod och ett strikt kontrollerat ord.
Det är lätt att skriva så. De allra flesta kommer betryggande nog att hålla med.

Så hur kommer det sig att en del av de som är vi högljutt och närmast aggressivt kräver att alla medier nu samfällt måste publicera den typ av stereotypa satirbilder som är Charlie Hebdos kännetecken?
Känslomässigt är kravet lätt att förstå. Vreden och ilskan vi känner gentemot terroristerna måste få ta sig uttryck. Att publicera bilderna som 12 personer dog för är ett begripligt sätt att manifestera yttrandefriheten.

Men vi måste också i allvarligast tänkbara läge förmå att urskilja vad som är viktigt att manifestera nu:
Charlie Hebdos ovillkorliga rätt att publicera de satirbilder de vill.

Det finns flera sätt att ställa sig bakom den rätten. Vi kan ha olika uppfattningar om lämpligheten i en typ av satir som framställer människor med en religiös uppfattning som stereotyper. Vi kan diskutera det, men under inga omständigheter ta till våld för att stoppa det. Exakt där, och ingen annanstans, går gränsen mellan vi och dom.

Aftonbladets hållning till Charlie Hebdos bilder är densamma som de flesta nyhetsmedier i världen intog. Vi publicerar en del av dem för att de har ett nyhetsvärde, för att öka förståelsen för vad Charlie Hebdo är för publikation; en vänsterintellektuell tidskrift vars livsluft är att provocera och lägga sig utanför mittfåran. De anknyter till en historisk fransk satirtradition som saknas i Sverige.
Vi manifesterade vårt stöd för Charlie Hebdo och yttrandefriheten genom att byta vår logotype till Je suis Charlie (Jag är Charlie). Uttrycket som snabbt blev det internationella sättet att uttrycka solidaritet med mordoffren och rätten till yttrandefrihet.
En del kritiserade oss för det. ”För lite och för fegt”, vi borde ha slagit upp bilderna större. En kritik som inte ska överdrivas, men som är intressant på flera sätt.
En del av de som säger så argumenterar på känslomässiga grunder; ett uteblivet utlopp för en känsla av vanmakt och ilska mot terroristerna. Den känslan går att förstå. Men i visa fall är drivkraften bakom kritiken direkt obehaglig.

Det handlar om de som vill utnyttja ett blodigt terrorattentat för att dra gränsen mellan vi och dom som en gräns mellan muslimer i största allmänhet och andra.
Krafter som inte vill göra skillnad mellan vedervärdig islamistisk extremism och islam.

Vissa menar till och med att en försiktig hållning till satirbilderna blir ett slags outtalat stöd för terrorism. De förefaller vilja göra återpublicering av Charlie Hebdos bilder till en absurd tävlan mellan världens medier om att fördöma terrorismen mest, trots att alla medier vid sunda vätskor självklart och tydligt förkastar terrorattentatet.
Vad är det de tror? Att journalistik är någon slags krigföring?

Att medier som New York Times, Washington Post, The Associated Press, CNN och så vidare på något sätt sympatiserar med terrorister för att de valt att inte publicera satirteckningar av Muhammed som manifestation?
Det är en urspårad tankegång.
En av världens mest kända journalister och förespråkade för det fria ordet är journalisten Glenn Greenwald som gjorde Edward Snowdens stora avslöjande av NSA:s avlyssning i The Guardian. Hans tweet i veckan är tänkvärd:

”När blev det sant att för att försvara någons rättighet till det fria ordet så måste man återpublicera och till och med ställa sig bakom deras idéer? Ska det gälla i samtliga fall?”

Flera av världens stora medier avstod helt från att återpublicera Charlie Hebdos satirbilder. I en öppet reflekterande artikel i New York Times skriver Margaret Sullivan om chefredaktören Dean Baquets beslut att tidningen inte skulle publicera några av satirbilderna.

Han var på morgonen övertygad om att han skulle återpublicera bilderna på grund av deras ”nyhetsvärde och utifrån en känsla av solidaritet med de mördade journalisterna och rätten till det fria ordet”.
Han spenderade dagen med att tänka igenom frågan och prata med flera av tidningens seniora medarbetare. Till slut landade han i New York Times policy som säger att det är skillnad mellan ”omotiverad förolämpning och satir”.
De flesta av Charlie Hebdos mest kontroversiella bilder menade Dean Baquet var omotiverade förolämpningar och han beslöt därför att inte publicera någon av dem. På frågan om han inte kunde ha valt några av de mindre kontroversiella bilderna svarade Baquet att en sådan hållning sannolikt skulle leda till en kompromiss som skulle göra publiceringen meningslös. New York Times öppnar för att detta beslut kan komma att omprövas mot bakgrund av det extrema nyhetsläget kommande dagar.
Det är möjligt att ett sådant resonemang speglar ett amerikanskt samhälle som på ett annat sätt än det sekulariserade svenska inser spänningen mellan två fundament för ett öppet samhälle – religionsfriheten och yttrandefriheten.

Det är å ena sidan inte nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.

Det illustrerar hur som helst hantverket med ett ansvarigt utgivarskap i verkligheten. Utgivare som gör olika bedömningar och motiverar dem. En helt central funktion för mångfalden av det fria ordet i praktiken.

Skärmavbild 2015-01-10 kl. 11.40.01
Kategorier Aftonbladet

En vidrig attack mot yttrandefriheten

av Jan Helin

Vi vet ännu inte vilka som genomförde det vidriga terrordådet i Paris.
Men vi vet detta:
Attacken mot den franska tidningen Charlie Hebdo är en attack mot mänskligheten och yttrandefriheten. Den kan inte nog tydligt fördömas.

Ord blir små i stunder som dessa. Ändå känns det viktigt att säga dem:
Terror skapar rädsla som skapar självcensur som till slut bara kan skapa tystnad. Därför måste rätten att uttrycka sig, rätten att skämta, ovillkorligen försvaras av det öppna samhället.
De extremister som åberopar religion för att rättfärdiga mord och terror kan aldrig tillåtas stå oemotsagda.

Tystnad är terroristernas mål. Vi har i vinter sett hur terrororganisationen IS gjort barbariska mord på journalister till del av sitt människofientliga budskap.
Tidigare har tidningar som publicerat satirteckningar av profeten Muhammed hotats. För fyra år sedan greps fem personer innan de genomfört ett attentat mot den danska tidningen Jyllandsposten som vi kan befara hade kunnat sluta lika illa som dagens terrormord i Paris.

Ingen religion rättfärdigar terror. Den som mördar i sin Guds namn gör sin religion djup skada.
Gärningsmännen bakom detta vedervärdiga terrorattentat har gjort världen mörkare, kallare och ondare. Det är allt de åstadkommit.

Rätten att uttrycka sig fritt måste i längden stå starkare än terrorism. Det är allas vårt ansvar.

Våra tankar går i denna stund till offren och deras familjer.

Kategorier Aftonbladet

Söndagskolumn #125. Om att hylla legender och sätta rubriker.

av Jan Helin

SÖNDAG 21 december 2014.

Det brukar kallas journalistikens Formel 1. Förmågan att sammanfatta ett innehåll i fem, sex ord som väcker nyfikenhet, fångar en känsla eller rakt på sak förmedlar kärnan i en nyhet.
Vi pratar om rubrikmakandet.
I veckan hade vi här på Aftonbladet vår årliga julpub. En sådan där kväll när vi tackar varandra för året som varit och för en gångs skull i vår värld ägnar en stund åt att blicka bakåt, inte framåt.

Sedan ett par år tillbaka minns vi den här kvällen en av våra medarbetare som lämnade oss för tidigt. Som läsare har du mött hans hantverk många gånger i form av rubriker och omsorgsfullt ritade tidningssidor. Han hette Jan-Rune Helén, kallades för JR och var en mycket uppskattad medarbetare på Aftonbladet i 22 år.
JR:s kunnande om tidningsmakeri spände över dramatiska nyheter till små enkla notiser. Hans omsorg om detaljerna var desamma.

I det komplicerade hade han förmågan att hitta det raka, enkla och ofta humorn i stunden.

I små notiser som finns för att lätta upp läsningen av en sida och ge ett leende kunde han lägga samma engagemang som i en stor nyhet, men med mycket lätt hand.
En liten bild på Kinas fetaste katt fick snabbt rubriken Mjao-Tse Tung. I ett halvår tjatade Jan-Rune på bildredaktören att leta upp en bild på en rekordstor get. Oklart varför. Till slut hittades bilden på den rekordstora geten. JR sken som en sol när han äntligen kunde sätta enspaltsrubriken En jumbo get… Jo, JR hade många mycket större stunder som rubrikmakare, men jag gillar historien för att den illustrerar hans passion för de små detaljerna.

I sorgen efter JR:s för tidiga bortgång beslutade medarbetarna att minnas honom på finast möjliga sätt. Varje år delas JR-priset ut till den som satt den bästa rubriken i JR:s anda.
I år var det en rubrik på tre ord som Sportbladets medarbetare Johanna Frändén kommit upp med. Det var i samband med fotbollshjälten Klas Ingessons bortgång den 29 oktober i år. Tidstypiskt nog twittrade Johanna Frändén först de tre orden:

Working Klas Hero.

Tidningsmakarna Gunnar Hellsing och Fredrik Ihse såg orden och förstod att förvalta dem på det där sättet som bara riktigt bra tidningsmakare förmår. De sökte upp en fantastisk bild på Klas Ingesson från hans fotbollslivs stoltaste ögonblick. I bar överkropp knyter Klas Ingesson näven i luften efter 4-0 segern i bronsmatchen i fotbolls-VM mot Bulgarien på Rose Bowl i Pasadena, USA, den 16:e juni 1994. Bronsmedaljen hänger runt hans hals. Hellsing och Ihse drar bilden över hela ettan och lägger bara till rubriken:

Working Klas Hero. 1968 – 2014.

Det är en etta med bild och rubrik som träffar rakt i hjärtroten hos alla som minns den magiska sommaren 1994 och den urkraft som var Klas Ingesson.

Det var värdiga vinnare av JR-priset. I sitt tacktal, inskickat från Paris där Johanna Frändén befinner sig för att bevaka Zlatan, avslöjar hon hur rubriken kom till. Hon hade inte kommit på den helt själv, utan mindes orden från en bildtext i någon av kvällstidningarna från den där sommaren.
Så är det också med bra rubrikmakare; de äger förmågan att plocka fram ord från något annat sammanhang ur minnet för att tajmingen nu är perfekt.
Mycket förändras i media. Men konsten att sätta samman ord och bild kommer för alltid att bestå.
God Jul.

Skärmavbild 2014-12-19 kl. 16.50.43
Kategorier Aftonbladet

Historiskt stark trafik senaste två veckorna

av Jan Helin

När nyhetsläget är som skarpast – då läser som allra flest Aftonbladet.
De senaste två veckorna har nyhetsläget i landet varit ovanligt för årstiden, som man säger i vädersammanhang. Normalt är detta veckor när nyhetsflödet avtar.

Så icke sedan regeringen meddelade att det blir ett extra val.

För första gången någonsin har Aftonbladet över 2 miljoner unika läsare bara i mobilen – varje dag, under två veckors tid.

Normalt ser vi en viss förskjutning av trafiken från desktop till mobilt, så icke dessa veckor. Desktop överträffar trafiknivåerna med råge jämfört med motsvarande period förra året.

Sett över veckan – det vanligaste måttet ännu – hade Aftonbladet mobil 5 247 523* unika läsare.

Tittar vi på desktop är siffrorna ännu starkare. Aftonbladet.se nådde hela 5 638 314 unika webbläsare senast uppmätta vecka.

Siffrorna är ett styrkebesked som bekräftar att Aftonbladet är Sveriges största nyhetssajt alla kategorier. Det visar också att svenska folket visar Aftonbladet förtroendet som primära nyhetskälla online när nyhetsläget är som allra skarpast.

Det påståendet stärks om vi zoomar in på de tre mest lästa enskilda artiklarna förra veckan:

  1. ”Stormen Alexander byter riktning – tar sydligare väg över Sverige”. 660 000 visningar på en enda artikel.
  2. ”Viktig information till dig som ska rösta i nyvalet”. 622 000 visningar.
  3. Väljarnas förtroende för partiledarna. Undersökning genom Aftonbladet och Inizios samarbete Sverige Tycker: 475 000 visningar.

Så ser det ofta ut. Det är hårda nyheter som väcker det största intresset. Förts på plats nummer fem hittar vi en klassisk kvällstidningsstory de gångna två veckorna.  ”Hon var Carolas omtalade romans” intresserade 466 000 läsare.

* Kia index

Kategorier Aftonbladet
Sida 5 av 50
  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Jennifer Snårbacka och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB