En tvillingsjäl som också gillar musikaler tipsade om nya albumet med ”A little night music” från Broadway. Angela Lansbury och Catherine Zeta-Jones är de mest kända namnen. Stephen Sondheims musikal bygger på ”Sommarnattens leende” och den mest kända sången är ”Send in the clowns”.

Den finns i två versioner, som duett och som solonummer för Catherine Zeta-Jones. 

Hon gör den finfint.

Finns på iTunes för den som snabbt vill lyssna.

The Rolling Stones är ett duktigt storföretag och de vårdar skickligt sitt varumärke. När de nu släpper sitt gamla fina album Exile on Main street med extra låtar finns det gott om alternativ för den som har mycket pengar. Man kan köpa den bara som cd för normalt pris och i lyxutgåva med en liten trycksak för drygt normalt pris. Det finns också en box med cd, dvd och vinyl som kostar ca 1200 kronor.

Men shoppingen har bara börjat.

Via Rolling Stones fan club, som säljer miljontals lyxprylar med bandets logga, kan man köpa Exile on Main street i ytterligare tolv boxar med begränsad upplaga. I en, den kostar cirka 22 000 kronor, får man tre litografier signerade av någon bandmedlem. Det finns också en förpackning som väger sju kilooch ser ut som en turnéväska, fylld med nytryckta souvenirer från bandets turné 1972. 

Man kan också köpa spelkort och marker i lyxig utgåva.

Man kan också låta bli.

I dag släpps en box med Björn Skifs.

Den är bra.

På tre dvd berättas hans liv och karriär. Mycket genomarbetet och innehållsrikt. Skifs är intervjuad och berättar själv och så visas massvis med filmklipp. Först från barndomen och popbandet Slamcreepers på 1960-talet. Sedan alla andra framgångar.

Och en del töntigheter.

Skifs bjuder generöst på allt.

Att följa honom genom 1970-talets tv-produktioner är en härlig nostalgifest. Just det. Så där var det ju. Så där såg tv-programmen ut. Shower med svenska jazzeliten. Sketcher av Lasse Hallström. Melodifestivaler. Filminspelnigar. Ett märkligt program som hyllar stenkakor där Skifs vandrar runt på en fiskebåt och sjunger Gamla Nordsjön och sånt.

En video som borde bli en YouTube-favorit är när Björn Skifs och Sten Nilsson vandrar runt i en skog och sjunger ”Flickorna i Småland”.

En tidsresa.

I dag är det skivrecensioner i Stockholms morgontidningar. I Dagens Nyheter får nya albumet med Midlake högsta betyg. 5.

I Svenska Dagbladet får den dock bara 3 av 6 möjliga.

Vem ska man lita på?

Dagens Nyheters Nils Hanssons skriver berömmande: ”Som om Nick Drake blivit sångare i Fairport Convention. Men märkligt nog inte alls som The Decembertrists från Portland, Oregon.”

Där tappade Nils mig. Nick Drake och Fairport Convention kan jag, men jag måste ha varit ledig den dagen det var lektion om The Decembertrists.

Skivrecensioner är alltför ofta som en telefonkatalog av (obegripliga) referenser.

I Svenska Dagbladet skriver Andres Lokko att Midlake nu låter som ”ett sakta strilande regn och en murrig brittisk folkton insvept i en vattentätt munkkåpa…Ett skickligt försök att tonsätta valfri medeltidsvecka.”

Det förstår jag bättre.

Midlake är kanske inte så lockande, trots allt.

Neil Young har fått sin första amerikanska Grammy.

Hur konstigt är inte det? Att en av de största under de senaste 40 åren aldrig befunnits värdig ett pris för sina skivor eller låtar? Trots att de har en miljard olika kategorier.

Men att han fick en för Archives är helt rätt. Det är en fantastisk utgåva. På Blu-ray har den sensationellt ljud och som bonus får man lite saker att se på tv medan låtarna spelas. Det gick också att ladda ner en del bonus-filmer till Blu-Rayspelaren.

Gammalt material. Lyft med den allra senaste tekniken.

Neil Young är en intressant pionjär.

Dagens sång: Concrete and clay  med Unit 4 Plus 2.

Här kan vi tala om one hit wonders.

Det här brittiska bandet hade sin enda hit 1965, men den var gigantisk.

I Sverige blev det till och med en översättning som gav Lill Lindfors en Svensktoppsframgång. ”Du för mig” hette den då.

Men jag tycker verkligen om soundet på engelska originalet. Sången fick nytt liv när den hamnade på soundtracket till Rushmore.

Finns på Spotify för den som vill provlyssna. Man kan också köpa den på iTunes för 9 kronor.

Fyndpris.

Angélique Kidjos förra cd ”Djin djin” har spelats mycket här hemma. På den gör hon bland annat en rivig cover av Rolling Stones ”Gimme shelter”, men det är hennes original som lyser starkast. Färska albumet Õÿö har flera covers, låtar som inspirerade henne udner uppväxten i Benin. Santanas gamla fina instrumentala tryckare ”Sampa pa ti” har fått text, och hon gör Curtis Mayfields ”Move on up” och Aretha Franklins ”Baby I love you”. Men också temat ur ”Mitt Afrika” och Miriam Makeba. Mycket bra.

Det skrivs många sånger om städer. Alla storstäder har sina hyllningar, och många av dem har blivit evigt gröna klassiker som ”Sakta gå hem genom stan” eller ”New York, New York”.

Los Angeles är annorlunda. Jo, det finns många sånger om stan.

Men de flesta handlar om att resa därifrån.

Los Angeles leder överlägset i klassen ”nu har jag gett upp mina drömmar och vill hem igen”.

Det har resulterat i många starka låtar. 

I ”By the time I get to Phoenix” berättar sångaren sin resrutt längre och längre från Kalifornien. I ”Midnight train to Georgia” sjunger Gladys Knight om mannen som krossats i Los Angeles och vill hem. ”LA proved too much for the man”. ”Do you know the way to San José?” är en annan geografilektion om folk med stjärndrömmar som de får ge upp.

”It never rains in Southern California” handlar också om myten, om drömmarna och solskenet som inte är så värmande som alla hoppas.

”LA freeway” är Guy Clarkes underbara bidrag till genren. Ray Davis i Kinks skrev om brustna drömmar i ”Celluloid heroes” och stjärnorna i trottoaren på Hollywood boulevard.

The Eagles sjunger om ”Life in the fast lane” och det där hotellet där man kan checka in men aldrig komma ifrån. Red Hot Chili Peppers sågade den här delen av världen i ”Californication”, och Cypress Hill kallade det för Killafornia.

Bruce Springsteen skrev om ”57 channels and nothing on”. ”Jackson Browne sjöng om ”Shaky town”.

Randy Newman har skrivit en låt som faktiskt heter ”I love LA”, men den är ironisk. Han skriker glatt ut namnen på de stora trafiklederna.

Frank Sinatra har visserligen hyllat stan, i ”La is my lady” som kom till OS 1984. Men Sinatra är otrogen, och har hyllat väldigt många städer. Inte bara New York och Chgicago, utan även Paris, London och Rio.

Jag tror inte att LA var hans enda lady.

Neil Young skrev om allt det här i ”Heart of gold”. Och sammanfatade det många verkar tycka i en av sina tidiga Los Angeles-skildringar:

Everybody knows this is nowhere.

Två tungviktare tävlar mot varandra om Golden globe vid nattens gala.

Det gäller bästa sång.

U2 med ”Winter” och Paul McCartney med ”I want to come home”. Jag gillar båda, och de är typiska för sina upphovsmän.

Så här är McCartneys låt, till filmen ”Everybodys fine” med Robert De Niro.

Det är en amerikansk version av italienska ”Stanno tutti bene” där Marcello Mastroianni reste runt och besökte sina vuxna barn.

U2 har gjort ”Winter” till filmen ”Brothers”. Som är en amerikansk version av den danska ”Bröder”, som Susanne Bier gjorde.

Här är U2:

Det är märkligt hur barn kan ärva röster.

Harper Simon har en pappa som heter Paul.

Nu har Harper Simon som är 37 år gjort sitt första album. Han sjunger mycket, mycket likt sin far.

De har också skrivit några sånger tillsammans, och på en har de till och med samarbetat med Carrie Fisher, Paul Simons ex-fru. Pappa spelar också gitarr på några låtar.

Paul Simon sjöng om sin son redan i ”St Judys comet” 1972, en vaggsång om att lägga sitt barn. Harper dyker också upp i texten till ”Graceland”, även om det tydligen inte är sant att far och son besökte Elvis hem tillsammans.

Flera fina låtar på Harper Simons album, som känns kortare än vad det behövde vara. Jag vill höra mer.

Värt att leta upp.