Sverige har väldigt många myndigheter. 365 stycken för att vara exakt. En del är små nämnder utan fast personal – andra är gigantiska kolosser med miljardbudgetar. I den sistnämnda kategorin hittar vi Arbetsförmedlingen.
2013 har inte varit deras år. Inte nog med att deras generaldirektör Angeles Bermudez-Svanberg tvingades sluta efter att hennes skyhöga telefonräkningar kom till allmän kännedom, dessutom är allmänhetens förtroende för myndigheten i botten. I Medieakademins förtroendebarometer ligger förtroendet för Arbetsförmedlingen på 11. Det är precis ovanför Sverigedemokraterna och tidningen Expressen.

 Tyvärr stannar inte problemen där. Myndigheten sköter dessutom sitt uppdrag dåligt. Trots en budget på 68 miljarder 2013 sjunker antalet förmedlade jobb. Tyngden i insatserna har legat på coachning och handlingsplaner. Enligt en studie från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har en tredjedel av de arbetslösa som når fas 3 i sysselsättningsgarantin varken fått praktik eller arbetsmarknadsutbildning – två insatser som snabbt brukar leda till jobb.

Med de siffrorna i åtanke är det kanske inte så konstigt att Centerpartiet i dag föreslår att Arbetsförmedlingen stöps om i grunden. I korthet går deras förslag ut på att införa en ”jobbpeng” som följer med varje arbetssökande. Sen får privata aktörer tävla om att hjälpa de arbetssökande. Arbetsförmedlingens nya roll skulle i sådana fall vara att certifiera och kontrollera de privata aktörernas verksamhet. Ett liknande system har bland annat införts i Australien med lyckats resultat.

Men: Sverige ligger som bekant inte down under. Lösningar på en annan arbetsmarknad innebär inte automatisk framgång här. Dessutom visar IFAU:s studie att privata aktörer är sämre än Arbetsförmedlingens egen personal på att hjälpa arbetslösa till nya jobb: Tiden som arbetslös var nio dagar längre om man gick till en kompletterande aktörer än om man var kvar hos Arbetsförmedlingen.