För 20 år sedan förändrades Sverige i grunden. Då tog regeringen Bildt beslut om att tillåta vinstdrivande arbetsförmedling och personaluthyrning. I ett slag blev en helt ny företagstyp tillåten – bemanningsföretagen. Sedan dess har branschen exploderat i storlek och omsättning. Enligt branschorganisation Bemanningsföretagen omsatte de 35 största medlemsföretagen 5,2 miljarder kronor under det andra kvartalet 2013.
135 000 personer arbetade någon gång i bemanningsföretag under 2012.

Är det här något dåligt?
Branschen sysselsätter ju bevisligen folk. Och mer jobb är väl alltid bra?
Nja, säger Jobbkollen.
I dag när nästan alla större bemanningsföretag tecknat kollektivavtal med Almega är förvisso de första årens vilda västern-beteende långt borta. I dag är det för det mesta ordning och reda som gäller bland bemanningsföretagen. Lönerna följer också de avtalade nivåerna. Branschen brukar också framhålla att de är många ungas första väg in till ett jobb.

Men det finns annat som spelar in på en arbetsplats. Som kompetensutveckling, kamratskap och trygghet. Att få känna att man är en i gänget – och inte bara ett par extra armar på monteringslinan.
Här släpar bemanningsföretagen fortfarande efter – framförallt när det gäller mindre kvalificerade jobb. Under de senaste åren har vi kunnat läsa hårresande skildringar av livet som ambulerande konsult, bland annat i boken Skitliv som kom ut i fjol.

För de som befinner sig längst ner i arbetsmarknadens hierarki måste alltid vara på topp. Tackar de nej till jobb en dag på grund av sjukdom riskerar de att chefen inte ringer mer. Likadant om de gör sig obekväma genom att påpeka säkerhetsbrister på jobbet. Då kan kundföretaget tacka nej till mer arbete från den personen. Dessutom urholkas den svenska modellen. Den fackliga organisationsgraden bland inhyrd personal inom LO-yrkena ligger på 25 procent – betydligt lägre än för arbetsmarknaden i stort.