När man läser om kändiskrögarna i Stockholm som högaktningsfullt struntar i att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket kan man ju fråga sig om kollektivavtalen hör till det förgångna.
Likadant när man drar sig till minnes blockaden mot salladsbaren i Göteborg. Det måste väl finnas ett smidigare sätt att bestämma löner och arbetstider än genom ett avtal (som dessutom kostar pengar, suck!)?

Kort svar: nej. Tittar man på länder som har valt en annan modell (exempelvis Frankrike och Storbritannien) tvingas de lagstadga minimilöner och arbetstider. Och alla som någon gång har sett en riksdagsdebatt vet att det inte direkt går med jetfart att förändra gällande lagstiftning. Med kollektivavtal kan man anpassa verksamheten mycket snabbare till konjunktursvängningar och förändringar i världsekonomin. Det syntes inte minst när IF Metall och Sveriges ingenjörer tecknade sina krisavtal under finanskrisen 2008/009.

Men för att avtalen ska ha bäring krävs det att både arbetstagare och arbetsgivare respekterar dem. Och det gör nästan alla. Tittar man på riksdagspartierna är det bara Centerpartiet och dess ungdomsförbund som med ojämna mellanrum gör utspel mot den svenska modellen. Men annars är både fackförbund, arbetsgivarorganisationer och politiker överens: Kollektivavtal är rätt melodi för Sverige.
Men då gäller det att även kändiskrögare respekterar dem.