Det finns ett mantra som företrädarna för de åtta riksdagspartierna älskar att slänga sig med i debatter: ”Sverige ska tillbaka till full sysselsättning, något annat duger inte.” (se exempel här, här och här)
Inte så kontroversiellt kanske. Det finns förstås inget parti som vill att folk ska vara arbetslösa.
Eller?

Vid en närmare titt så gör det faktiskt det. Nästan alla riksdagspartier närmare bestämt. För i dag krävs det en viss arbetslöshet för att inte Riksbankens inflationsmål på två procent ska hotas. Skulle arbetslösheten sjunka snabbt till följd av, låt säga politiska initiativ, kommer Riksbanken att tvingas höja räntan, kyla ner ekonomin och på så sätt öka arbetslösheten igen.
Allt enligt den nationalekonomiska teori som brukar kallas för löne-prisspiralen.
– Jag skulle vilja säga att full sysselsättning är den nivå som inte spränger Riksbankens inflationsmål. Flera uppskattningar har kommit fram till en arbetslöshet på fem procent som en lägsta nivå, säger Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi till tidningen Byggnadsarbetaren.

I klartext innebär det att i den bästa av världar, där både konjunkturen och politiska satsningar samverkar friktionsfritt med varandra, skulle över 250 000 personer vara arbetslösa.
Men politikerna vill inte prata om det här.
När Stefan Löfven får frågan om vad ”full sysselsättning” egentligen innebär i procent och reda siffror, svävar han på målet.
– Säger jag en procentsats så kommer alla att bita sig fast i den, så jag undviker det, säger han till Byggnadsarbetaren.

Nästa gång du hör en politiker prata om full sysselsättning, fråga vad det innebär konkret och hur man ska nå dit med de inflationsmål som finns i dag. För oavsett vem som vinner valet 2014 kommer arbetslösheten att ligga kvar på en historiskt sett hög nivå framöver – varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill nämligen förändra Riksbankens uppdrag.

_________________________________________________________

FAKTA: Pris-lönespiralen
Nationalekonomisk teori om hur inflation kan skapas. Ser i korthet ut så här: När arbetslösheten sjunker minskar oron bland löntagare. De blir mer rörliga på arbetsmarknaden och kan ställa högre lönekrav. Företagen kompenserar de högre lönekostnaderna genom att höja sina priser.
Nästa avtalsrörelse kompenserar löntagarna prisökningen med höjda löner igen och företagen följer efter. Allt i en evig cirkel av stegrande priser och en skenande ekonomi.
I det här läget skulle Riksbanken gå in och höja styrräntan för att kyla ner ekonomin och minska inflationen.