En gång för inte så länge sedan fanns det ett litet land långt uppe i norr. Eller ja, landet finns fortfarande kvar. Men det har förändrats i grunden.
Det lilla landet styrdes då, precis som nu, av flera allvarliga män med överkammade flintar och breda kavajslag. Varje dag träffades de allvarliga männen, fingrade på sina sköldpaddsfärgade glasögonskalmar och hummade i kapp.
De hade nämligen ett jätteproblem att lösa.
Hur skulle man bygga det – i deras tycke – bästa samhället?

En av farbröderna som tänkte så att det knakade hette Ernst Wigforss. Han var socialdemokratisk finansminister under tre perioder mellan 1925 och 1949. Han hade åsikter om det mesta. Bland annat tyckte han att det var barockt att arbeta mer än vad som var nödvändigt (ett citat som återgivits av både journalisten Fredrik Virtanen och statsvetaren Ulf Bjereld  här och här). Det moderna samhällets mål borde i stället vara att frigöra människan. Åsikter som delades av flera av hans partikamrater.
Så blev det dock inte.

Nu warpar vi sagan 80 år framåt i tiden och landar i dagens Sverige. Trots enorma teknologiska landvinningar (vi har robotar, datorer och 3D-skrivare, hallå framtiden!) och en nästan konstant ekonomisk tillväxt jobbar vi inte mindre. Andra frågor kom emellan och drömmarna om fritid och frigörelse glömdes bort. Socialdemokraterna övergav frågan om sex timmars arbetsdag och lanserade i stället en app för att väcka trötta anställda.
Nu är det arbetslinjen som allenarådande härskar i det lilla landet.
Och arbetar, det gör vi. Enligt fackförbundet TCO:s rapport Övertiden 2012 har antalet övertidstimmar ökat varje år sedan 2009. 2012 arbetade vi 4,6 miljoner övertidstimmar – varje vecka. Det motsvarar nästan 117 000 jobb, enligt rapporten.

Egentligen är övertiden något bra. Den visar att det finns ett behov av att producera mer än vad samhället och företagen klarar av med dagens bemanning. Problemet uppstår när företagen inte nyanställer utan låter den befintliga personalen bära den ökade produktionen. Kanske vore det en bättre idé att minska övertidsberget och låta fler personer arbeta?
Det hade nog varit en lösning som hade fått Ernst Wigforss att dra på smilbanden i alla fall.

Ett spöke går runt världen – otrygghetens spöke. Och de drabbade är vi, miljoner och åter miljoner personer med tillfälliga och osäkra anställningar. Vi finns i Sverige likväl som i Thailand. På kvällstidningsredaktioner och i lagerlokaler, bakom bardiskar och på bankkontor.
Hela tiden på jakt efter nästa jobb.
Med andan i halsen försöker vi fylla i kommande månads arbetstider med vänsterhanden och samtidigt skicka in en ny jobbansökan med högerhanden. För kniven trycker mot våra strupar. Redan nästa vecka kan det vara över.

Det har varit svårt att förklara den moderna arbetsmarknaden på ett bra och tydligt sätt. Hur ska en person i övre medelåldern vars hela liv bestått av trygga och fasta anställningar kunna förstå det paradigmskifte som smugit sig på? Hur ska man förklara att man inte har valt att leva som en daglönare – det finns helt enkelt inga alternativ.
Men för ett par månader sedan kom en viktig bok ut på svenska: Prekariatet – den nya farliga klassen av den brittiska professorn Guy Standing.
Med ens fick vi ett begrepp på vad vi är en del av.
Prekariatet.

Ordet, som först började användas av franska sociologer på 1960-talet, är en ihopskrivning av prekär och proletariat. Och det är precis vad ordet beskriver. En ny samhällsklass som sträcker sig över både arbetare och tjänstemän men med en gemensam nämnare: osäkra anställningar som pågår år efter år. Om man nu ens tillhör den grupp som har ett jobb.

Enligt Guy Standing är det den moderna arbetsmarknadens krav på flexibilitet som bidragit till framväxten av prekariatet. Inte ens välutbildade personer är fredade. Både ekonomer och statsvetare hoppar runt bland vikariat och korta projektanställningar. Som om det här inte var illa nog konstaterar Standing också att otryggheten i prekariatet skapar motsättningar och främlingsfientlighet. I rädslan över att kunna bli av med jobbet får både solidaritet och medmänsklighet stryka på foten. Ilskan riktas inte mot systemet eller företagen, utan främst mot andra personer i samma utsatta situation. Det är också den huvudsakliga orsaken till de senaste årens framväxt av högerextrema missnöjespartier, enligt Guy Standing.

Kanske innebär det här att vi äntligen kan pensionera den tröttsamma debatt som alltid uppstår när arbetslöshet förs på tal. Nej, vi är inte arbetslösa för att vi är lata eller kräsna. Och nej, vi värderar inte flexibilitet över trygghet.
Vi vill bara få bli vuxna en dag.

En sur stank spred sig på internet i morse. Tidningen Dagens Arbete har nämligen avslöjat att flera svenska bemanningsföretag utnyttjar en lucka i reglerna för omställningsstöd. På två år har Lernia, Proffice-koncernen och Manpower tjänat miljonbelopp på att bolla anställda mellan egna bolag. Och de som står för notan är de anställda själva.

Låter det krångligt? Det är det också. Men vi tar det från början: 2004 instiftades Trygghetsfonden TSL. Tanken är att LO-medlemmar ska kunna få hjälp av en jobbcoach om de blir varslade för att snabbt hitta nya jobb. Företagen som erbjuder omställningsstöd får 20 000 kronor per person som de hjälper. Pengarna kommer från de anställda själva. I samband med att avtalet tecknades avstod nämligen privatanställda arbetare från en del av framtida löneökningar till förmån för Trygghetsfonden.
Hänger du fortfarande med? Bra.

Det är nu snurren börjar. Lernia, Manpower och Proffice är nämligen inte bara bemanningsföretag. I deras koncerner ingår också företag som sysslar med jobbcoachning och omställningsstöd. Den som blir varslad från ett bemanningsföretag kan alltså få coachning av ett företag som ingår i samma koncern. Om bemanningsföretaget efter kort tid återanställer den varslade, har koncernen alltså tjänat 20 000 kronor utan någon större arbetsinsats.

Enligt en intern rapport från TSL som Dagens Arbete har kommit över är det vanligt med så kallad koncernintern omställning hos ovan nämnda bemanningsföretag. Framförallt hos statligt ägda Lernia. De senaste två åren har de omställt 426 personer internt. Det betyder 8,5 miljoner kronor i extra pengar till företaget. TSL skriver i sin rapport att upplägget är ”Tveksamt rent principiellt. TSL-systemet tillåter inte att en juridisk person får omställa sig själv. Det ter sig rimligt att denna regel också borde gälla koncernförhållanden.”

I Dagens Arbetes artikel målar man upp ett exempel på hur det kan gå till: Du är anställd på Lernias bemanningsföretag och jobbar som inhyrd på en fabrik. Fabrikens ägare ser tecken på lågkonjunktur och vill minska arbetsstyrkan. Han säger upp avtalet om dig med Lernia, och Lernia i sin tur säger upp dig på grund av arbetsbrist. Då kopplas Lernias omställningsföretag in för att coacha dig till nytt jobb. Men efter bara några veckor anställs du av Lernia igen. Du får en visstid på tre månader, kanske för att åter igen jobba på den fabrik som tidigare hyrde in dig. Då har Lernia fått 20 000 kronor ur omställningsfonden, och kan samtidigt visa att omställningsföretaget gjorde ett bra jobb. I statistiken redovisas nämligen att du omställts till ”nytt jobb”.

Den 26 november ska TSL:s styrelse diskutera frågan. Förhoppningsvis tar de det enda rimliga beslutet och begränsar möjligheten för bemanningsföretag att tjäna pengar på att varsla anställda för att sedan nyanställa dem.
Det är både ett cyniskt upplägg och ett onödigt slöseri med Trygghetsfondens medel.

Läs hela granskningen här.

Arbetslöshet och tröstlösa fas 3-projekt kan få vem som helst att tappa modet, kasta in handduken och lägga ner. Dock inte Pentti Salmenranta i Norrköping!
Den före detta journalisten och musikern har pendlat in och ut ur olika åtgärder och projekt i Arbetsförmedlingens regi de senaste åren. Men det har inte fått honom att sluta drömma – tvärtom. På sin egen blogg Ljuramannen skev han i förra veckan ett inlägg som fortfarande sprids i rasande takt på nätet. Pentti Salmenranta söker nämligen jobbet som Arbetsförmedlingens nya generaldirektör:

Resten av ansökan går i samma anda. Pentti Salmenranta skriver bland annat att han är en ärlig och noggrann medarbetare som till skillnad från de flesta chefer på Arbetsförmedlingen har förmågan att svara på både frågor och brev. Själv har han skickat ett tjugotal brev till Arbetsförmedlingens direktörer utan ett enda svar: ”Vilket bevittnar att jag har tillräckligt med  goda kunskaper om och erfarenhet av statsförvaltningen och dess beslutsprocesser samt förståelse för den politiska struktur som myndigheten verkar inom.”, skriver han.

Brevet avrundas med att Pentti Salmenranta förklarar att han inte tänker skicka med något cv till sin ansökan – det har han nämligen fått lära sig av Arbetsförmedlingens egna jobbcoacher. ”Man kan ju faktiskt drista sig till att säga att jag redan nu är internutbildad av just Er till att söka detta ämbete!”, fortsätter han.

Pentti kommer förstås inte att få jobbet som generaldirektör. Men han visar vad som krävs för att överleva den Beckett-pjäs som Arbetsförmedlingens olika åtgärdsprogram ofta utgör.
Humor.

Läs hela ansökningsbrevet här.

Som Jobbkollen tidigare konstaterat är den svenska arbetsmarknaden kraftigt uppdelad mellan könen. Kvinnor jobbar mycket oftare inom vård och omsorg medan männen återfinns i branscher som bygg, IT och försäljning. Så har det sett ut i åratal, trots idoga försök att bryta mönstret.
Mer intressant är förstås frågan varför. Hur kommer det sig att män och kvinnor tenderar att söka sig till samma branscher, år efter år? Beror det på att män föds med ett nedärvt intresse för att bygga hus och tapetsera vardagsrum eller kan det finnas andra strukturer bakom siffrorna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har kanske ett svar på frågan. Eller, de problematiserar åtminstone bilden en smula. I en ny studie har de undersökt hur gymnasieelever socialiseras in i vård- respektive byggyrken. Framförallt har de fokuserat på hur kvinnor och män som bryter mot den förhärskande normen inom respektive program bemöts. Kortfattat kan man säga att män som väljer vårdyrken upplever att de särbehandlas positivt av kollegor och chefer. Enligt studien ses männen som extra viktiga och värdefulla av både lärare och vårdtagare. Inte för att de är extra duktiga på sitt jobb – utan för att de är män:

Intervju med en av männen som har valt vård- och omsorgsprogrammet. Källa: IFAU

På byggutbildningarna ser det lite annorlunda ut. Enligt studien skapas det starka kollektiva gemenskaper som kan fungera som en trygghet för personerna som väljer inriktningen. Det vill säga så länge man passar in i normen och är heterosexuell, praktiskt orienterad och fysiskt tålig. De kvinnor (och män) som inte passar in i beskrivningen kan därför ha svårt att hitta en plats i gruppen. Och släpps man inte in i gruppen är det lätt att välja en annan väg i livet. Det syns inte minst när man tittar på statistiken över avhopp från vård- och byggprogrammen:

Andelen kvinnor som bytte bygg mot en annan utbildning eller tog ett studieuppehåll var nästan tre gånger så hög som andelen män. På vårdutbildningarna råder omvända förhållanden, även om programbytena inte är lika frekventa.
Varför ser det då ut så här? Enligt IFAU (som dock poängterar att deras studie inte är applicerbar på alla bygg- och vårdutbildningar) beror det främst på att personalen på de studerade utbildningarna inte reflekterar över genusfrågan tillräckligt mycket. I stället för att arbeta med att förändra de könsroller som finns inom respektive yrkesgrupp reproduceras de på nytt för varje ny elevkull.
På så sätt upprätthålls de traditionella yrkesvalen för män och kvinnor år efter år.

I dag har Jobbkollen nöjet att presentera sin första gästbloggare. Nivette Dawod, till vardags nyhetsreporter på Aftonbladet, avslöjar att pengarna till aktiviteter i fas 3 är på väg att ta slut:

För en tid sedan uppdagades det att pengarna är slut för utbildning för de som är i ”sysselsättningsfasen”, den vi kanske främst känner igen som Fas 3. Nu börjar pengarna ta slut även för programinsatserna för sysselsättningsfasen. Så här skriver generaldirektören Clas Ohlson i ett meddelande som gått ut till alla anställda, och som Aftonbladet har tagit del av:
”Ramen för programinsatser inom sysselsättningsfasen för 2013 är nära att överskridas. Därför måste beslut inom sysselsättningsfasen från och med 131112 godkännas av Marknadsområdeschef. MO-chefen har möjlighet att fatta beslut om förlängning av pågående insatser.”

I dagens Aftonbladet avslöjar reportern Anette Holmqvist att det gått sådär för jordbruksminister Eskil Erlandssons miljardsatsning Matlandet Sverige. Trots en kostnad på 1,2 miljarder har antalet jobb inom matnäringen och jordbruket inte ökat med 20 000 som planerat. De har faktiskt inte ökat alls – antalet jobb inom jordbrukssektorn har i stället minskat med 10 000 sedan satsningen startades.
Men det är inte bara Eskils fel.

Artikeln visar på ett välkänt faktum för oss som bevakar arbetsmarknaden: Miljardsatsningar för att skapa tillväxt och jobb blir ofta en besvikelse. Pigga nyhetskonsumenter kanske minns sänkningen av restaurangmomsen i januari 2012. Tanken var att lägre moms skulle få fler att gå ut och äta. Den ökade kundtillströmningen skulle i sin tur leda till att arbetsgivarna anställde fler. Resultatet? En kostnad på 5,4 miljarder första året och inga tecken på fler sysselsatta.

Samma tendenser syns i Arbetsförmedlingens satsningen på privata jobbcoacher. Nuvarande arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var en av förespråkarna till systemet som hade hämtat inspiration från Australien. När hon intervjuades av Riksdag & Departement 2010 raljerade hon över kritiken:
– Oj, oj, oj vilken övertro på monopol, och vilket motstånd mot förändringar. I Australien finns det en samsyn över partigränserna om att det här är bra. Det här kommer att bli bra även i Sverige, inte över en natt, men med tiden, sade Svantesson enligt Riksdag & Departement.

När satsningen utvärderades av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visade den sig vara ännu ett magplask. Jobbcoacherna kostade 2,6 miljarder de första tre åren och var ungefär lika bra på att förmedla jobb som arbetsförmedlare.
Kanske vore det en idé om politikerna tittade lite mer på befintlig forskning och pratade med de som faktiskt skapar jobb – alltså företagarna – INNAN de sjösätter nästa storslagna jobbsatsning.

Ett storbråk har blossat upp i Stockholms och Göteborgs skärgård. Avtalsförhandlingarna mellan Seko Sjöfolk och arbetsgivarorganisation Almega gick i stå i slutet på oktober. Sedan den 4 november strejkar därför delar av personalen på båtar i Stockholm och Göteborg. Så långt låter det som vilken segdragen avtalsrörelse som helst. Efter ett par dagars strejk brukar parterna vara tillbaka vid förhandlingsbordet, lite tilltufsade och betydligt mer medgörliga.
Men det här är ingen vanlig konflikt.

För det första utlöstes strejken inte av facket, vilket annars är brukligt. De tackade nämligen ja till medlarnas slutbud. Det gjorde däremot inte Almega som krävde en förändring i lönesystemet för ombordpersonalen. Dessutom har strejkens fyra dagar kantats av fula utspel, hot och strejkbryteri. Bland annat har en ombudsman på Seko Sjöfolk polisanmälts för olaga intrång och olaga hot. Ombudsmannen hade enligt Almega på bästa piratmanér försökt borda skeppet Waxholm III som var uttagen i blockad. Befälhavaren på skeppet hängdes sen ut på Seko Sjöfolks Facebook-grupp med rubriken ”Almegas och Strömmas strejkbrytare”. Under bilden har medlemmar skrivit ”förrädare” och ”Det skulle behövas en person av Anton Nilsons kaliber” (sprängde strejkbrytare på skeppet Amalthea 1908, reds anm).

Men det tar inte slut där. Båda sidor arbetar dessutom aktivt med desinformation och smutskastning. Enligt Sekos avtalssekreterare Valle Karlsson beter sig Almega ansvarslöst.
– Det är häpnadsväckande att Almega väljer att dra igång en konflikt för ett avtal som innebär att våra medlemmar skulle få samma som vad alla andra anställda fått i 2013-års avtalsrörelse, säger Seko:s avtalssekreterare, Valle Karlsson i ett pressmeddelande.
Almegas förbundsdirektör Stefan Koskinen vältrar däremot skulden för den sura stämningen på Seko.
– Jag kan bara beklaga att Seko nu planerar att lamslå bland annat skärgårdstrafiken i Stockholm bara för att hålla fast vid ålderdomliga delar i kollektivavtalet som inte är rimliga på dagens arbetsmarknad, säger han i ett annat pressmeddelande.
Sanningen torde ligga någonstans mittemellan.

De stora orden och fula utspelen i skärgårdskonflikten sätter också fingret på något mycket viktigt: Med vikande medlemssiffror för fackförbunden vågar arbetsgivarna komma med tuffare krav. Det riskerar att urholka den gamla samarbetsanda som traditionellt funnits mellan fack och arbetsgivarorganisationer.
Det återstår att se om 2014 års avtalsförhandlingar blir lika blodiga.

UPPDATERING: På måndagseftermiddagen enades parterna om ett nytt avtal. Strejken är med andra ord avblåst. Det nya avtalet kan du läsa här och här.

Det finns ett fenomen i arbetslivet som skördar hundratals liv varje år men som det talas ganska tyst om. Det får sällan de dramatiska rubriker som arbetsplatsolyckor där anställda krossas eller kvävs till döds. Kanske beror tystnaden på att dödsorsaken orsakas av oss själva.
Enligt Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsmiljön 2011 uppger åtta procent av de syssselsatta att de utsatts för mobbning på arbetsplatsen.
Det motsvarar 371 000 personer – bara under ett år.

Vuxna människor som kränker, fryser ut – och i vissa fall även hotar – sina kollegor är ett jätteproblem. Inte minst samhällsekonomiskt. Personer som utsätts för långvarig mobbning uppvisar ofta samma symptom som personer som flytt från krig: Hallucinationer, torgskräck eller andra fobier. Många av dem kräver åratal av rehabilitering för att kunna ta sig tillbaka till arbetslivet igen. Samhällsnotan uppgår till miljarder kronor årligen.
Enligt psykiatrikern Per Bergå kan så många som en tredjedel av svenskarna lida av PTSD, posttraumatisk stress. Ofta orsakad av kränkande behandling människor emellan.

Men eländet tar inte slut där. Vuxenmobbningen är en starkt bidragande orsak till självmord. Enligt undersökningar från slutet på 1990-talet är mellan 100-300 av självmorden varje år direkt kopplade till mobbning på arbetsplatsen. Hade de dödsfallen räknats in i statistiken över dödsorsaker skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för i arbetslivet.
Mobbarna går dessutom nästan alltid fria.

Arbetsmiljöverket, som har ansvar för arbetsmiljöfrågor, går nämligen aldrig in i enskilda ärenden. Om de får information om mobbning på en särskild arbetsplats kan de kräva att företaget vidtar åtgärder för att se till att missförhållandet inte upprepas. Men den mobbade får ingen hjälp. Hennes (för de flesta anmälda fallen är kvinnor, framförallt inom vård och omsorg) enda möjlighet är att driva en rättsprocess mot mobbarna. Något som både är svårt och krävande, framförallt om ens självförtroende redan smulats sönder.

Det kanske är dags för Sverige att göra gemensam sak med Frankrike. Där betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan för mobbarna finns både höga böter och fängelsestraff. 

_________________________________________________________

Tecken på kränkande särbehandling:
1. Utfrysning (folk slutar att prata med dig, du blir en icke-person på jobbet)
2. Hot (du kan få höra att du riskerar att bli uppsagd, även hot om våld förekommer)
3. Kontroll (kollegor och/eller chefer kontrollerar dig och ditt arbete hela tiden)
4. Förtal (Det sprids rykten om dig och/eller din familj på arbetsplatsen)
5. Degradering (du blir bortviftad och avbruten under samtal och möten)
6. Utebliven information (du får inte information om vad som händer på jobbet, inbjudningar till fester når aldrig fram till dig)
7. Administrativa straffsanktioner (du blir exempelvis fråntagen dina arbetsuppgifter och sätts att utföra meningslösa sysslor)
8. Stoppad löneutveckling (din lön ligger kvar på samma nivå år efter år, trots att dina kollegor drar ifrån)
Källa: Föreningen Stopp

Det finns många myter när det gäller ungdomar och jobb. Bland annat brukar åsikten om att unga hellre vill ha fria och stimulerande jobb än trygga anställningar höras med jämna mellanrum – ofta i samband med att anställningstrygghet eller lagen om anställningsskydd debatteras.
Men det påståendet kan vi nu lägga bakom oss.

I en ny studie från Ungdomsstyrelsen har 9 000 personer mellan 16-29 år fått rangordna olika påståenden när det gäller jobb. Och det är varken självständighet eller jobbets status som är viktigast. I topp ligger i stället klassiska frågor som god arbetsmiljö och fasta anställningar. Kanske något som politiker och intresseorganisationer bör ha i bakhuvudet nästa gång ungas arbetsvillkor diskuteras.

Men studien tar förstås inte slut där. Ungdomsstyrelsen har också passat på att ställa några mer generella frågor om arbetsmarknaden till personer mellan 16-29 år. Svaren överraskar åtminstone undertecknad:

Ungdomar tycker alltså att deras jämnåriga kamrater är lite lata och borde anstränga sig mer i jakten på arbete. Men de anser också att arbetslösa ska ha rätt att säga nej till jobb.
Och tanken på att a-kassa eller socialbidrag skulle göra unga osugna på att jobba är bara svammel – åtminstone enligt de unga själva.