Ett spöke går runt världen – otrygghetens spöke. Och de drabbade är vi, miljoner och åter miljoner personer med tillfälliga och osäkra anställningar. Vi finns i Sverige likväl som i Thailand. På kvällstidningsredaktioner och i lagerlokaler, bakom bardiskar och på bankkontor.
Hela tiden på jakt efter nästa jobb.
Med andan i halsen försöker vi fylla i kommande månads arbetstider med vänsterhanden och samtidigt skicka in en ny jobbansökan med högerhanden. För kniven trycker mot våra strupar. Redan nästa vecka kan det vara över.

Det har varit svårt att förklara den moderna arbetsmarknaden på ett bra och tydligt sätt. Hur ska en person i övre medelåldern vars hela liv bestått av trygga och fasta anställningar kunna förstå det paradigmskifte som smugit sig på? Hur ska man förklara att man inte har valt att leva som en daglönare – det finns helt enkelt inga alternativ.
Men för ett par månader sedan kom en viktig bok ut på svenska: Prekariatet – den nya farliga klassen av den brittiska professorn Guy Standing.
Med ens fick vi ett begrepp på vad vi är en del av.
Prekariatet.

Ordet, som först började användas av franska sociologer på 1960-talet, är en ihopskrivning av prekär och proletariat. Och det är precis vad ordet beskriver. En ny samhällsklass som sträcker sig över både arbetare och tjänstemän men med en gemensam nämnare: osäkra anställningar som pågår år efter år. Om man nu ens tillhör den grupp som har ett jobb.

Enligt Guy Standing är det den moderna arbetsmarknadens krav på flexibilitet som bidragit till framväxten av prekariatet. Inte ens välutbildade personer är fredade. Både ekonomer och statsvetare hoppar runt bland vikariat och korta projektanställningar. Som om det här inte var illa nog konstaterar Standing också att otryggheten i prekariatet skapar motsättningar och främlingsfientlighet. I rädslan över att kunna bli av med jobbet får både solidaritet och medmänsklighet stryka på foten. Ilskan riktas inte mot systemet eller företagen, utan främst mot andra personer i samma utsatta situation. Det är också den huvudsakliga orsaken till de senaste årens framväxt av högerextrema missnöjespartier, enligt Guy Standing.

Kanske innebär det här att vi äntligen kan pensionera den tröttsamma debatt som alltid uppstår när arbetslöshet förs på tal. Nej, vi är inte arbetslösa för att vi är lata eller kräsna. Och nej, vi värderar inte flexibilitet över trygghet.
Vi vill bara få bli vuxna en dag.