Det kom ett brev till Jobbkollen efter det senaste inlägget om Arbetsförmedlingen. Ingmari Östlund ville berätta om sin Sisyfosvandring i Arbetsförmedlingens olika instanser. Här kommer brevet i kortat format:

Jag blev uppsagd från Telia 2009 med ett års uppsägningstid med lön. Gick till Arbetsförmedlingen för att anmäla mig som arbetssökande men det fick man inte göra förrän man var arbetslös. Så i juni 2010 anmälde jag mig som arbetslös, samtidigt som alla skolor slutar, detta innebar att det var en otrolig kö för att kunna få anmäla sig. Och det enda de gör efter 1,5 timmes väntan är att bocka i en ruta att jag var arbetslös. Detta tog inte lång tid, det borde man ju själv kunna göra hemifrån om man har inloggning till AF.

Under det år jag uppbar lön sökte jag flera olika jobb men fick inte ens komma på intervju. Samtidigt som jag sökte jobb nyttjade jag mitt nätverk och på detta sätt fick jag en visstidsanställning på 1 år och 4 månader. Där slutade jag i slutet på 2011 och trodde då i min enfald att nu gör väl arbetsförmedlingen något, men icke. Samma otroliga kö återigen. Från när jag blev arbetslös igen tog det elva månader innan jag överhuvudtaget fick träffa min handläggare och det enda de gör är att skriva en ny handlingsplan som inte säger något alls egentligen. Det hör till saken att jag sökt jobb över hela landet och har varit på några intervjuer men tyvärr inte fått något jobb än.

Jag ordnade själv en praktikplats bara för att få göra något och känna mig betydelsefull. Tyvärr ledde det inte till något fortsatt jobb, men det är en arbetsgivare jag fortfarande har kontakt med. Nu i år beslutade jag mig för att plugga lite företagsekonomi på komvux för att bygga på min cv. När jag träffade handläggaren på Arbetsförmedlingen så fick jag veta att det kunde jag inte göra eftersom det inte ingick i aktivitetsstödet. 

Som du säkert förstår är jag otroligt besviken på Arbetsförmedlingen som inte gör något alls utan verkar bara vänta ut att man blir utförsäkrad (som jag blir nu i mars). Under de här åren har jag blivit kallad på två-tre aktiviteter som inte har gett mig något alls. Man kan ju undra vad Arbetsförmedlingen egentligen gör för att hjälpa arbetssökande till arbete igen. 

När man varit arbetslös så länge som jag varit känner man sig deprimerad efter ett tag eftersom man inte känner sig behövd någonstans. Käkar bits ihop ständigt för man blir spänd i hela kroppen när man funderar hur man ska klara sig. Ska jag klara att betala hyra och mat den här månaden är tankar som flyger genom skallen väldigt ofta.

Hälsningar Ingmari Östlund