I dagens Aftonbladet avslöjar reportern Anette Holmqvist att det gått sådär för jordbruksminister Eskil Erlandssons miljardsatsning Matlandet Sverige. Trots en kostnad på 1,2 miljarder har antalet jobb inom matnäringen och jordbruket inte ökat med 20 000 som planerat. De har faktiskt inte ökat alls – antalet jobb inom jordbrukssektorn har i stället minskat med 10 000 sedan satsningen startades.
Men det är inte bara Eskils fel.

Artikeln visar på ett välkänt faktum för oss som bevakar arbetsmarknaden: Miljardsatsningar för att skapa tillväxt och jobb blir ofta en besvikelse. Pigga nyhetskonsumenter kanske minns sänkningen av restaurangmomsen i januari 2012. Tanken var att lägre moms skulle få fler att gå ut och äta. Den ökade kundtillströmningen skulle i sin tur leda till att arbetsgivarna anställde fler. Resultatet? En kostnad på 5,4 miljarder första året och inga tecken på fler sysselsatta.

Samma tendenser syns i Arbetsförmedlingens satsningen på privata jobbcoacher. Nuvarande arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var en av förespråkarna till systemet som hade hämtat inspiration från Australien. När hon intervjuades av Riksdag & Departement 2010 raljerade hon över kritiken:
– Oj, oj, oj vilken övertro på monopol, och vilket motstånd mot förändringar. I Australien finns det en samsyn över partigränserna om att det här är bra. Det här kommer att bli bra även i Sverige, inte över en natt, men med tiden, sade Svantesson enligt Riksdag & Departement.

När satsningen utvärderades av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visade den sig vara ännu ett magplask. Jobbcoacherna kostade 2,6 miljarder de första tre åren och var ungefär lika bra på att förmedla jobb som arbetsförmedlare.
Kanske vore det en idé om politikerna tittade lite mer på befintlig forskning och pratade med de som faktiskt skapar jobb – alltså företagarna – INNAN de sjösätter nästa storslagna jobbsatsning.