Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

För någon vecka sedan kom nyheten att Sverigedemokraterna startar ett nytt fackförbund med namnet Löntagarna. I en dramatiskt ljus- och ljudsatt reklamfilm vandrar Sven Pernils och Jan Sjunnesson – båda med kopplingar till SD – runt i Frihamnen i Stockholm och ondgör sig över framförallt LO-fackens utveckling:
– Våra fackförbund har förvandlats till dinosaurier som har byggt in sig i sina borgar i Stockholms innerstad. De har tappat kontakten med den verklighet och de frågor som en gång utgjorde kärnan i den svenska arbetarrörelsen, säger Jan Sjunnesson i filmen.

Det är inte så förvånande att Sverigedemokraterna (SD:s kommunikationsstrateg Joakim Wallerstein sitter med i Löntagarnas styrelse) inför valet 2014 lanserar ett fackförbund inriktat mot LO-medlemmarna. Sverigedemokraterna är poppis bland arbetare. I LO:s väljarundersökning från oktober svarade 16,8 procent av LO:s medlemmar att de skulle rösta på SD om det vore val i dag. I vissa förbund (som Byggnads och Transport) var siffrorna ännu högre. Dessutom har LO-förbunden flera gånger deklarerat att aktiva sverigedemokrater inte kan ha fackliga förtroendeposter:

Men, Löntagarna kommer aldrig att kunna bli ett reellt fackligt alternativ. Trots sina högtravande ord missar de det grundläggande i facklig organisering: fackets styrka ligger i dess medlemsantal. Ett litet nystartat förbund, (i skrivande stund har drygt 1 700 personer gillat Löntagarnas sida på Facebook) som gör anspråk på att företräda alla arbetare, har ingenting att komma med när det gäller avtalsförhandlingar.
Hur ska de kunna företräda alla sina medlemmars intressen samtidigt? Vad händer om byggnadsarbetare och transportarbetare tycker olika i en fråga?
Det finns en orsak till att LO har så många olika medlemsförbund: på så sätt kan man driva de frågor som är viktigast för varje yrkeskategori. Löntagarna saknar helt den möjligheten.

Det enda SD:s nya fackförbund kan erbjuda är grupprabatter på försäkringar och ”juridiskt stöd” (väldigt oprecist, rör det sig om en jourtelefon eller har man fullt skydd vid tvist med arbetsgivare?).
Då är det nog bättre att lägga medlemsavgiften (180 kronor per månad) på en bra hemförsäkring i stället.

BONUS: Så här lyder det fackliga löftet, grunden i det fackliga arbetet: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”

Visst är det härligt med nya forskningsrapporter. De analyserar och förklarar, men framförallt är de ett effektivt sätt att tysta ystra reformförespråkare. Som trogna läsare säkert har märkt har Jobbkollen väldigt svårt för politiker som solar sig i glansen från sina egna jobbsatsningar, framförallt när de knappt lyckats skapa några nya jobb.
Den senaste reformen att nagelfaras är sänkt arbetsgivaravgift för unga. 2007 sänkte Alliansregeringen arbetsgivaravgiften för personer mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Två år senare utökades målgruppen, samtidigt som avgiften sänktes ytterligare.

Det tog förstås inte lång tid innan politikerna kastade sina hattar i luften i glädje över reformens effekter. Riksdagsledamoten Katarina Brännström (M) skrev i juni i år att ”fyra av tio företag har fler unga anställda tack vare sänkt arbetsgivaravgift.” Uppgifterna har hon fått från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. De har själva fått fram siffrorna genom sin företagarpanel för andra kvartalet 2012.
Det här låter ju toppen – men tyvärr verkar det inte stämma.

I en dagsfärsk rapport från IFAU konstaterar forskarna Johan Egebark och Niklas Kaunitz att effekterna på sysselsättningen har varit ganska små. Sänkningen av arbetsgivaravgiften 2007 uppskattas ha skapat 6 000- 10 000 nya jobb på kort sikt (författarna konstaterar dock att den här siffran kan vara i överkant). Den andra sänkningen 2009 verkar inte ha gett någon ytterligare sysselsättningseffekt.

Men 10 000 nya jobb är väl ändå bra? Ja, men det beror förstås på hur reformen påverkar den svenska ekonomin och vilka som gynnas. Enligt rapporten har den sänkta arbetsgivaravgiften minskat skatteintäkterna med 10 miljarder kronor 2008. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor (beroende på hur många jobb som nu har skapats).

Det är nästan fyra gånger mer än den genomsnittliga anställningskostnaden för 19-25-åringar. Dessutom konstaterar författarna att reformen inte har haft någon mätbar effekt på arbetslösa ungdomar eller på unga födda utomlands – alltså de som normalt sett har svårast att hitta jobb.
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga börjar påminna om en annan reform med tvivelaktig effekt: den sänkta krogmomsen.

Det irländska lågprisflygbolaget Ryan Air hamnar med jämna mellanrum i mediernas kikarsikten. Varje gång vi skriver om bolaget och deras personalpolitik dimper ett antal sura mejl ner i inkorgen. Dels från bolagets representanter, men också från privatpersoner som inte förstår varför svenska medier ägnar sig åt ”häxprocesser” (en läsare skrev faktiskt så!) mot enskilda bolag.
Att rapportera om ett bolag som gång på gång anklagas för anti-facklig verksamhet, låglönepolitik och tystnadskultur är inte en ”häxprocess”.
Det är arbetsmarknads- och konsumentjournalistik när den är som viktigast.

Hittills har det andra stora lågprisbolaget Norwegian i stort klarat sig undan kvälltidningarnas braskande rubriker (de har i stället uppmärksammats för sina låga löner för thailändsk kabinpersonal i Arbetet och SVT). Bolaget har framstått som det anständiga valet om man vill flyga billigt.
Men den bilden kan vara på väg att krackelera.
I dag fick Aftonbladet och Jobbkollen nämligen ett tips om att Norwegian säger upp all sin svenska kabinpersonal strax efter nyår. Personalen erbjuds samtidigt nytt jobb hos bemanningsföretaget Proffice. Mer i mejlet nedan:

Är det här så farligt då? Är det verkligen döden att börja jobba i ett bemanningsföretag och sen hyras ut till sin gamla arbetsplats? Det beror förstås på. Förespråkare för bemanningsföretag brukar ofta hävda vikten av flexibilitet i en snabbt föränderlig värld. Personalkostnader (som annars är ganska stor och fast post i många företags budgetar) flyttas över till ett annat konto. Vid behov kan personalstyrkan snabbt minskas eller ökas – viktigt för att företag ska kunna behålla sin konkurrenskraft.
Men det finns baksidor också.

Dels är tillväxten av bemanningsföretag ett dråpslag mot facklig organisering – något som i förlängningen kan hota den svenska modellen. Som Jobbkollen har berättat tidigare ligger den fackliga anslutningsgraden för bemanningsanställda i LO-kollektivet på knappa 25 procent. Dessutom är antalet arbetsplatsolyckor med sjukfrånvaro dubbelt så högt bland bemanningsanställda, jämfört med arbetsmarknaden i stort. Och då har vi inte ens nämnt de sämre möjligheterna till vidareutbildning, risken att lojaliteten mot arbetsgivaren minskar och andra svårmätbara företeelser.

Att köpa en billig flygbiljett känns förstås lockande. Men kanske är det värt några extra hundralappar för att personalen ombord ska ha anständiga löner, ha rätt att organisera sig fackligt och att de trivs med sina jobb.
Om så inte för att värna den svenska modellen, så åtminstone för din egen säkerhet.
Du vill garanterat inte ha en vild strejk på 10 000 meters höjd.

I dag presenterade Arbetsförmedlingen siffror på hur arbetsmarknaden såg ut i november månad. 402 000 personer var inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa, det är 1 000 färre jämfört med i fjol. Både varslen och antalet nyinskrivna minskar.
Goda nyheter med andra ord.

Men när man kommer till siffran för långtidsarbetslösa (det vill säga personer som varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i mer än sex månader) stelnar leendet. Drygt 213 000 personer – mer än hälften av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen – har varit arbetslösa i mer än sex månader. Av dessa har 143 000 personer varit arbetslösa i minst 12 månader.
Och antalet ökar.
Internationellt ligger Sverige i botten om man ser till hur effekterna slår. Vi har den högsta långtidsarbetslösheten bland utrikes födda i förhållande till inrikes födda i EU. 2012 var 31 procent av inrikes födda långtidsarbetslösa. Samtidigt var långtidsarbetslösheten bland utrikes födda 48 procent. I övriga EU är skillnaderna mycket små, enligt SCB.

Varför är det så farligt med långtidsarbetslöshet då? Förutom arbetslöshetens vanliga effekter som sämre privatekonomi, försämrad psykosocial hälsa och ökade sjukskrivningar för den enskilda, kan långtidsarbetslösheten medföra ytterligare elände: Flera studier visar att långtidsarbetslösa har extra svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Både yrkeserfarenheter och sociala kapital hinner bli obsoleta under perioder av lång arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet ökar med andra ord risken för mer långtidsarbetslöshet.

Men, och det här är ett viktigt men, andelen långtidsarbetslösa i Sverige är faktiskt inte så hög som man kan tro. Åtminstone inte internationellt sett. I Sverige var andelen långtidsarbetslösa 37,1 procent 2012, vilket kan jämföras med genomsnittet för EU-28 som var 62,4 procent (notera att Arbetsförmedlingen och SCB beräknar arbetslöshet lite olika, det är därför siffrorna ser annorlunda ut).
Jämfört med resterande EU-länder är vi alltså bland de länder som har lägst andel långtidsarbetslösa.

För ett par månader sedan skrev Jobbkollen om alla siffror som snurrar runt när politiker och tyckare diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den kan nämligen variera mellan sju och tjugo procent beroende på hur man räknar. Något som politiker på både vänster- och högerkanten utnyttjar till att hävda att den förda politiken är en katastrof/extremt framgångsrik. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans mitt i. Men en sak är politikerna dock överens om: Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem.
Tyvärr blev det precis ännu större.

Jobbkollens favoritinstitut IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har nämligen släppt en ny rapport. För att bara vara 16 sidor lång innehåller den sprängstoff.
Efter att ha analyserat provresultat för 49 321 män som mönstrade under perioden 1969/1970 har IFAU:s forskare hittat ett samband mellan intelligenskvot och framtida arbetslöshet. Så här skriver de i rapporten: ”Vi fann ett starkt samband mellan intelligens, mental hälsa, anpassning till skola samt arbete, och arbetslöshet senare i livet.”

Dessutom tycker IFAU:s Andreas Lundin och Tomas Hemmingsson också att de har nog på fötterna för att peka på ytterligare ett orsakssamband: Arbetslöshet i unga år innebär en förhöjd risk för framtida arbetslöshet och förtidspensionering. Ytterligare ett citat: ”Vissa individer har således en högre risk för arbetslöshet på grund av individegenskaper, men ett tidigt misslyckande i arbetslivet i form av ungdomsarbetslöshet kan också vara början på ett arbetsliv med svag anknytning till arbetsmarknaden, utanförskap och slitiga arbetsförhållanden.”

Intelligenta och välartade människor klarar sig för det mesta bra. Mindre begåvade personer har det däremot svårare. Rapporten ger inget entydigt svar till varför det ser ut såhär men skriver att en möjlig förklaring är selektion: ”arbetsgivare placerar intelligentare individer på kritiska och säkrare positioner. Detta kan ske på basis av intelligens i sig, eller på basis av utbildningsnivå som starkt bestäms av intelligens.”
Här har vi en fråga som politikerna verkligen borde ägna sig åt, snarare än att träta om hur många som faktiskt är arbetslösa. Att vara ung och arbetslös är inte bara ett personligt nederlag – det kan på sikt också innebära stora kostnader för samhället.
Mer om ungdomsarbetslösheten i kommande inlägg på Jobbkollen!

Det är inte så lätt att veta vad man ska bli när man blir stor. Pappa kanske vill att du ska bli sjuksköterska medan mamma drömmer om att du en dag ska komma hem som nyexaminerad jurist. Samtidigt slår ditt eget hjärta extra slag för just VVS-arbeten.
Vad väljer man?
Ett möjligt stöd i denna valfrihetens tyranni presenterades dock i dag när SCB offentliggjorde sin arbetskraftbarometer för 2013. Där kan man läsa om hur arbetsgivare ser på framtidsmöjligheterna för 71 olika yrken.

Det låter kanske tråkigt men är förstås både intressant och viktigt. Framförallt om man plockar guldkornen ur den 116 sidor långa rapporten. I korthet kan man säga att arbetsmarknaden ser lite bättre ut 2013 jämfört med i fjol. Men det innebär inte att det ser ljust ut för alla jobb. Som vanligt är tillgången på samhällsvetare, ekonomer och personalvetare god – både när det gäller nyutexaminerade och mer erfaren personal. Och journalister ska vi inte ens tala om. Där är marknaden mättad för lång tid framöver:

Däremot ser det betydligt bättre ut för vissa civilingenjörsutbildningar, lärarutbildningar och vårdyrken. Svårast är det att få tag på nyutexaminerade specialpedagoger, enligt rapporten. När det gäller att få tag på personal med yrkeserfarenhet tycker de tillfrågade arbetsgivarna att det är svårast att rekrytera högskoleingenjörer som har läst byggnadsteknik. Därefter kompetenta VVS-tekniker och receptarier.

Lite hårddraget då: Undvik personalvetarprogrammet och satsa dina studiemedel på en specialpedagogutbildning i stället – om du vill maxa dina jobbchanser det vill säga.
Och glöm inte: Be cool, stay in school. Utbildning lönar sig (nästan) alltid.

I går kom ett glädjebesked från Konjunkturinstitutet (KI). Eller, egentligen kom det en rapport med det extremt tråkiga namnet ”Specialstudie 36: Effekter av sänkt restaurang- och cateringmoms”.
Men det fick företrädare för Alliansen att kasta upp sina hattar i luften av förtjusning: Näringsminister Annie Lööf skrev på Twitter: ”Halverad restaurangmoms = Lägre priser & 4 000 nya jobb enligt Konjunkturinstitutet”.
Moderata riksdagsledamoten Lena Asplund stämde in i hyllningskören: ”Exakt vad alla krögare jag träffat säger Sänkt restaurangmoms gav fler jobb – Konjunkturinstitutet (sic!)”.

Det låter ju toppen. Men läser man rapporten framträder en lite annorlunda bild. Redan i det första stycket slår KI fast att effekten på sysselsättningen är osäker: ”Reformens effekt på löner i restaurangbranschen och sysselsättningen i hela ekonomin är dock mer osäker.”
Och ids man läsa några stycken till framkommer förklaringen till varför det är så osäkert (ursäkta det långa citatet): ”Enligt de genomförda modellskattningarna har reformen medfört att lönesumman inom restaurangbranschen ökat med omkring 4 procent. Baserat på en beräkning utifrån medellön i branschen skulle detta implicera en ökning av antalet sysselsatta i restaurangbranschen motsvarande drygt 4 000 sysselsatta. Osäkerheten är dock stor kring huruvida det ökade antalet timmar består i en ökad andel sysselsatta och/eller en ökad medelarbetstid (för de redan sysselsatta)”.

För att tala svenska: Konjunkturinstitutet kan se att lönesumman i restaurangbranschen har stigit med omkring fyra procent. Resten är bara gissningar. KI skriver till och med själva att de inte vet om ökningen har medfört några nya jobb eller om folk bara har fått jobba mer. Siffran som nämns, 4 000 nya jobb, är också ”en mycket grov uppskattning”.
Och – för att verkligen förstöra festen – skriver KI att ”Denna beräknade effekt kan dock inte likställas med att reformen på sikt ökar sysselsättningen i hela ekonomin med motsvarande antal”.

Alltså har vi en reform som minskar skatteintäkterna med 5,4 miljarder kronor, vars effekter på sysselsättningen dessutom är högst osäker. Det enda man med säkerhet kan säga av KI:s rapport är att lönesumman ökat och att priserna på restaurangbesök sjunkit (också med fyra procent). Man hade hoppats att politikerna orkade läsa sina egenbeställda rapporter lite mer noggrant innan de börjar med hurraropen.

Fotnot: Även om vi är generösa och köper Annie Lööfs med fleras påstående om att det skapats 4 000 nya jobb kan man ställa sig frågande till kostnaden per jobb. 5,4 miljarder genom 4 000 blir 1 350 000. Varje nytt jobb skulle i så fall kosta skattebetalarna 1 350 000 kronor.

När man pratar om den svenska arbetsmarknaden är det svårt att inte nämna den så kallade svenska modellen. Sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har arbetsmarknadens parter (det vill säga fack och arbetsgivarorganisationer) gjort upp om löneutveckling utan inblandning från politikerna. Dessutom har möjligheterna till konflikt begränsats genom införandet av fredsplikten (så länge kollektivavtalen löper är det förbjudet för både fackförbund och arbetsgivarorganisationer att ta till stridsåtgärder).
Sammantaget har det inneburit att en närmast världsunik samförståndsanda vuxit fram.
Men nu kan den trevliga stämningen vara på väg att ta slut.

För tjugo år sedan nådde den fackliga organisationsgraden sin absoluta topp. Då var 85 procent av alla anställda medlemmar i ett fackförbund. Sedan dess har facken tappat medlemmar i rekordfart – framförallt efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006. De höjde nämligen a-kasseavgiften kraftigt och slopade samtidigt skattereduktionen för facklig medlemsavgift. Mellan 2007 och 2008 tappade facken 235 000 medlemmar. Värst var det för LO-förbunden vars medlemsantal sjönk med elva procent. I dag ligger den fackliga anslutningsgraden strax under 70 procent.

Om detta kan man förstås tycka vad man vill. En del tycker kanske att det är skönt att fackens makt urholkas. I samband med avtalsförhandlingar talas det ju ibland om fackets ”maffiametoder”.
Men är man en vän av den svenska modellen borde man nog nog höja ett oroligt ögonbryn – maktförskjutningen är inte bara av godo.

Enligt sociologen Anders Kjellberg vid Lunds universitet är arbetsgivarna nu betydligt starkare än sina fackliga motparter. Det kan få dramatiska effekter:
– En hög organisationsgrad hos båda parter är avgörande för kollektivavtalens roll i den svenska arbetsmarknadsmodellen, säger han i en intervju med DN.
Det historiska samförståndet har burits fram av en sorts terrorbalans. Fackens strejkhot har varit kännbara för arbetsgivarna då medlemsantalet varit såpass starkt. Likaså har arbetsgivarnas krav tagits på allvar. Men med lägre medlemsantal minskar fackförbundens förhandlingsutrymme, arbetsgivarna behöver helt enkelt inte ta facket på allvar längre.

Det riskerar i förlängningen att skapa en situation som påminner om läget i Sverige för drygt 100 år sedan: Fler konflikter, mer vilda strejker – och slutet på samförståndsandan.
– Jag tror att en försvagning av facket i Sverige kan få flera effekter – den politiska tyngdpunkten förskjuts högerut, relationen mellan fack och regering kommer att bli mer konfrontativ och att det blir mer konflikter mellan så kallade ”insiders” och ”outsiders” på arbetsmarknaden, säger statsvetaren Johannes Lindvall i en intervju med tidningen Ingenjören.
Det återstår med andra ord att se om vårens avtalsrörelse blir ett kliv tillbaka i utvecklingen eller ej.

En gång för inte så länge sedan fanns det ett litet land långt uppe i norr. Eller ja, landet finns fortfarande kvar. Men det har förändrats i grunden.
Det lilla landet styrdes då, precis som nu, av flera allvarliga män med överkammade flintar och breda kavajslag. Varje dag träffades de allvarliga männen, fingrade på sina sköldpaddsfärgade glasögonskalmar och hummade i kapp.
De hade nämligen ett jätteproblem att lösa.
Hur skulle man bygga det – i deras tycke – bästa samhället?

En av farbröderna som tänkte så att det knakade hette Ernst Wigforss. Han var socialdemokratisk finansminister under tre perioder mellan 1925 och 1949. Han hade åsikter om det mesta. Bland annat tyckte han att det var barockt att arbeta mer än vad som var nödvändigt (ett citat som återgivits av både journalisten Fredrik Virtanen och statsvetaren Ulf Bjereld  här och här). Det moderna samhällets mål borde i stället vara att frigöra människan. Åsikter som delades av flera av hans partikamrater.
Så blev det dock inte.

Nu warpar vi sagan 80 år framåt i tiden och landar i dagens Sverige. Trots enorma teknologiska landvinningar (vi har robotar, datorer och 3D-skrivare, hallå framtiden!) och en nästan konstant ekonomisk tillväxt jobbar vi inte mindre. Andra frågor kom emellan och drömmarna om fritid och frigörelse glömdes bort. Socialdemokraterna övergav frågan om sex timmars arbetsdag och lanserade i stället en app för att väcka trötta anställda.
Nu är det arbetslinjen som allenarådande härskar i det lilla landet.
Och arbetar, det gör vi. Enligt fackförbundet TCO:s rapport Övertiden 2012 har antalet övertidstimmar ökat varje år sedan 2009. 2012 arbetade vi 4,6 miljoner övertidstimmar – varje vecka. Det motsvarar nästan 117 000 jobb, enligt rapporten.

Egentligen är övertiden något bra. Den visar att det finns ett behov av att producera mer än vad samhället och företagen klarar av med dagens bemanning. Problemet uppstår när företagen inte nyanställer utan låter den befintliga personalen bära den ökade produktionen. Kanske vore det en bättre idé att minska övertidsberget och låta fler personer arbeta?
Det hade nog varit en lösning som hade fått Ernst Wigforss att dra på smilbanden i alla fall.