Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

När man pratar om den svenska arbetsmarknaden är det svårt att inte nämna den så kallade svenska modellen. Sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har arbetsmarknadens parter (det vill säga fack och arbetsgivarorganisationer) gjort upp om löneutveckling utan inblandning från politikerna. Dessutom har möjligheterna till konflikt begränsats genom införandet av fredsplikten (så länge kollektivavtalen löper är det förbjudet för både fackförbund och arbetsgivarorganisationer att ta till stridsåtgärder).
Sammantaget har det inneburit att en närmast världsunik samförståndsanda vuxit fram.
Men nu kan den trevliga stämningen vara på väg att ta slut.

För tjugo år sedan nådde den fackliga organisationsgraden sin absoluta topp. Då var 85 procent av alla anställda medlemmar i ett fackförbund. Sedan dess har facken tappat medlemmar i rekordfart – framförallt efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006. De höjde nämligen a-kasseavgiften kraftigt och slopade samtidigt skattereduktionen för facklig medlemsavgift. Mellan 2007 och 2008 tappade facken 235 000 medlemmar. Värst var det för LO-förbunden vars medlemsantal sjönk med elva procent. I dag ligger den fackliga anslutningsgraden strax under 70 procent.

Om detta kan man förstås tycka vad man vill. En del tycker kanske att det är skönt att fackens makt urholkas. I samband med avtalsförhandlingar talas det ju ibland om fackets ”maffiametoder”.
Men är man en vän av den svenska modellen borde man nog nog höja ett oroligt ögonbryn – maktförskjutningen är inte bara av godo.

Enligt sociologen Anders Kjellberg vid Lunds universitet är arbetsgivarna nu betydligt starkare än sina fackliga motparter. Det kan få dramatiska effekter:
– En hög organisationsgrad hos båda parter är avgörande för kollektivavtalens roll i den svenska arbetsmarknadsmodellen, säger han i en intervju med DN.
Det historiska samförståndet har burits fram av en sorts terrorbalans. Fackens strejkhot har varit kännbara för arbetsgivarna då medlemsantalet varit såpass starkt. Likaså har arbetsgivarnas krav tagits på allvar. Men med lägre medlemsantal minskar fackförbundens förhandlingsutrymme, arbetsgivarna behöver helt enkelt inte ta facket på allvar längre.

Det riskerar i förlängningen att skapa en situation som påminner om läget i Sverige för drygt 100 år sedan: Fler konflikter, mer vilda strejker – och slutet på samförståndsandan.
– Jag tror att en försvagning av facket i Sverige kan få flera effekter – den politiska tyngdpunkten förskjuts högerut, relationen mellan fack och regering kommer att bli mer konfrontativ och att det blir mer konflikter mellan så kallade ”insiders” och ”outsiders” på arbetsmarknaden, säger statsvetaren Johannes Lindvall i en intervju med tidningen Ingenjören.
Det återstår med andra ord att se om vårens avtalsrörelse blir ett kliv tillbaka i utvecklingen eller ej.

Arbetsrelaterad ohälsa är inget nytt under solen. Redan de gamla Moderaterna gick till val 2006 på frågan om att få ner de höga sjukskrivningstalen. Men att olika anställningsformer kan vara bättre eller sämre för hälsan överraskade åtminstone undertecknad (för fakta om anställningsformer, se FAQ-bloggposten från september).
Enligt Anna-Karin Waenerlunds doktorsavhandling vid universitetet i Umeå förhåller det sig nämligen så.

Personer som har tillfälliga anställningar upplever mer psykiska besvär och skattar sin egen hälsa som sämre jämfört med tillsvidareanställda. Studien, som består av omkring 1 000 enkätsvar från 2007, visar på flera orsaker till ohälsan. Bland annat inverkar framtidsstressen och oron inför varje lönebesked menligt på hälsan.
– Samtidigt som många av de tillfälliga anställda arbetar hårt och många timmar så har de ändå inte tryggheten av att veta vad det kommer att stå i lönebeskedet nästa månad, skriver Anna-Karin Waenerlund i ett pressmeddelande.

Vikariat och inhopp brukar ofta framhållas som något som framförallt unga får brottas med. Men i Waenerlunds studie problematiseras den bilden. Flera av dem som har tillfälliga anställningar har passerat 40-års strecket.
– Vissa riskerar att fastna med en fot i dörren utan att få komma in på arbetsmarknaden på allvar. Jag kallar dem långtidstillfälliga. En del har jobbat uppemot tio år hos samma arbetsgivare utan att ha fått en tillsvidareanställning, skriver hon.

Men hur ser det ut då, tänker kanske vän av ordning.
Är verkligen tillfälliga anställningar ett problem? Hur många är det som hankar sig fram på vikariat och har det förändrats över tid?
Nja, en snabb titt på SCB visar att relationen mellan fast anställda och personer med tidsbegränsade anställningar varit ganska konstant de senaste åren.
84 procent av de anställda har fasta jobb och 16 procent har det inte.
De siffrorna gällde både 2005 och 2012.