Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

I dag presenterade Arbetsförmedlingen siffror på hur arbetsmarknaden såg ut i november månad. 402 000 personer var inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa, det är 1 000 färre jämfört med i fjol. Både varslen och antalet nyinskrivna minskar.
Goda nyheter med andra ord.

Men när man kommer till siffran för långtidsarbetslösa (det vill säga personer som varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i mer än sex månader) stelnar leendet. Drygt 213 000 personer – mer än hälften av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen – har varit arbetslösa i mer än sex månader. Av dessa har 143 000 personer varit arbetslösa i minst 12 månader.
Och antalet ökar.
Internationellt ligger Sverige i botten om man ser till hur effekterna slår. Vi har den högsta långtidsarbetslösheten bland utrikes födda i förhållande till inrikes födda i EU. 2012 var 31 procent av inrikes födda långtidsarbetslösa. Samtidigt var långtidsarbetslösheten bland utrikes födda 48 procent. I övriga EU är skillnaderna mycket små, enligt SCB.

Varför är det så farligt med långtidsarbetslöshet då? Förutom arbetslöshetens vanliga effekter som sämre privatekonomi, försämrad psykosocial hälsa och ökade sjukskrivningar för den enskilda, kan långtidsarbetslösheten medföra ytterligare elände: Flera studier visar att långtidsarbetslösa har extra svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Både yrkeserfarenheter och sociala kapital hinner bli obsoleta under perioder av lång arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet ökar med andra ord risken för mer långtidsarbetslöshet.

Men, och det här är ett viktigt men, andelen långtidsarbetslösa i Sverige är faktiskt inte så hög som man kan tro. Åtminstone inte internationellt sett. I Sverige var andelen långtidsarbetslösa 37,1 procent 2012, vilket kan jämföras med genomsnittet för EU-28 som var 62,4 procent (notera att Arbetsförmedlingen och SCB beräknar arbetslöshet lite olika, det är därför siffrorna ser annorlunda ut).
Jämfört med resterande EU-länder är vi alltså bland de länder som har lägst andel långtidsarbetslösa.

För ett par månader sedan skrev Jobbkollen om alla siffror som snurrar runt när politiker och tyckare diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den kan nämligen variera mellan sju och tjugo procent beroende på hur man räknar. Något som politiker på både vänster- och högerkanten utnyttjar till att hävda att den förda politiken är en katastrof/extremt framgångsrik. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans mitt i. Men en sak är politikerna dock överens om: Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem.
Tyvärr blev det precis ännu större.

Jobbkollens favoritinstitut IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har nämligen släppt en ny rapport. För att bara vara 16 sidor lång innehåller den sprängstoff.
Efter att ha analyserat provresultat för 49 321 män som mönstrade under perioden 1969/1970 har IFAU:s forskare hittat ett samband mellan intelligenskvot och framtida arbetslöshet. Så här skriver de i rapporten: ”Vi fann ett starkt samband mellan intelligens, mental hälsa, anpassning till skola samt arbete, och arbetslöshet senare i livet.”

Dessutom tycker IFAU:s Andreas Lundin och Tomas Hemmingsson också att de har nog på fötterna för att peka på ytterligare ett orsakssamband: Arbetslöshet i unga år innebär en förhöjd risk för framtida arbetslöshet och förtidspensionering. Ytterligare ett citat: ”Vissa individer har således en högre risk för arbetslöshet på grund av individegenskaper, men ett tidigt misslyckande i arbetslivet i form av ungdomsarbetslöshet kan också vara början på ett arbetsliv med svag anknytning till arbetsmarknaden, utanförskap och slitiga arbetsförhållanden.”

Intelligenta och välartade människor klarar sig för det mesta bra. Mindre begåvade personer har det däremot svårare. Rapporten ger inget entydigt svar till varför det ser ut såhär men skriver att en möjlig förklaring är selektion: ”arbetsgivare placerar intelligentare individer på kritiska och säkrare positioner. Detta kan ske på basis av intelligens i sig, eller på basis av utbildningsnivå som starkt bestäms av intelligens.”
Här har vi en fråga som politikerna verkligen borde ägna sig åt, snarare än att träta om hur många som faktiskt är arbetslösa. Att vara ung och arbetslös är inte bara ett personligt nederlag – det kan på sikt också innebära stora kostnader för samhället.
Mer om ungdomsarbetslösheten i kommande inlägg på Jobbkollen!

Det är inte så lätt att veta vad man ska bli när man blir stor. Pappa kanske vill att du ska bli sjuksköterska medan mamma drömmer om att du en dag ska komma hem som nyexaminerad jurist. Samtidigt slår ditt eget hjärta extra slag för just VVS-arbeten.
Vad väljer man?
Ett möjligt stöd i denna valfrihetens tyranni presenterades dock i dag när SCB offentliggjorde sin arbetskraftbarometer för 2013. Där kan man läsa om hur arbetsgivare ser på framtidsmöjligheterna för 71 olika yrken.

Det låter kanske tråkigt men är förstås både intressant och viktigt. Framförallt om man plockar guldkornen ur den 116 sidor långa rapporten. I korthet kan man säga att arbetsmarknaden ser lite bättre ut 2013 jämfört med i fjol. Men det innebär inte att det ser ljust ut för alla jobb. Som vanligt är tillgången på samhällsvetare, ekonomer och personalvetare god – både när det gäller nyutexaminerade och mer erfaren personal. Och journalister ska vi inte ens tala om. Där är marknaden mättad för lång tid framöver:

Däremot ser det betydligt bättre ut för vissa civilingenjörsutbildningar, lärarutbildningar och vårdyrken. Svårast är det att få tag på nyutexaminerade specialpedagoger, enligt rapporten. När det gäller att få tag på personal med yrkeserfarenhet tycker de tillfrågade arbetsgivarna att det är svårast att rekrytera högskoleingenjörer som har läst byggnadsteknik. Därefter kompetenta VVS-tekniker och receptarier.

Lite hårddraget då: Undvik personalvetarprogrammet och satsa dina studiemedel på en specialpedagogutbildning i stället – om du vill maxa dina jobbchanser det vill säga.
Och glöm inte: Be cool, stay in school. Utbildning lönar sig (nästan) alltid.

En gång för inte så länge sedan fanns det ett litet land långt uppe i norr. Eller ja, landet finns fortfarande kvar. Men det har förändrats i grunden.
Det lilla landet styrdes då, precis som nu, av flera allvarliga män med överkammade flintar och breda kavajslag. Varje dag träffades de allvarliga männen, fingrade på sina sköldpaddsfärgade glasögonskalmar och hummade i kapp.
De hade nämligen ett jätteproblem att lösa.
Hur skulle man bygga det – i deras tycke – bästa samhället?

En av farbröderna som tänkte så att det knakade hette Ernst Wigforss. Han var socialdemokratisk finansminister under tre perioder mellan 1925 och 1949. Han hade åsikter om det mesta. Bland annat tyckte han att det var barockt att arbeta mer än vad som var nödvändigt (ett citat som återgivits av både journalisten Fredrik Virtanen och statsvetaren Ulf Bjereld  här och här). Det moderna samhällets mål borde i stället vara att frigöra människan. Åsikter som delades av flera av hans partikamrater.
Så blev det dock inte.

Nu warpar vi sagan 80 år framåt i tiden och landar i dagens Sverige. Trots enorma teknologiska landvinningar (vi har robotar, datorer och 3D-skrivare, hallå framtiden!) och en nästan konstant ekonomisk tillväxt jobbar vi inte mindre. Andra frågor kom emellan och drömmarna om fritid och frigörelse glömdes bort. Socialdemokraterna övergav frågan om sex timmars arbetsdag och lanserade i stället en app för att väcka trötta anställda.
Nu är det arbetslinjen som allenarådande härskar i det lilla landet.
Och arbetar, det gör vi. Enligt fackförbundet TCO:s rapport Övertiden 2012 har antalet övertidstimmar ökat varje år sedan 2009. 2012 arbetade vi 4,6 miljoner övertidstimmar – varje vecka. Det motsvarar nästan 117 000 jobb, enligt rapporten.

Egentligen är övertiden något bra. Den visar att det finns ett behov av att producera mer än vad samhället och företagen klarar av med dagens bemanning. Problemet uppstår när företagen inte nyanställer utan låter den befintliga personalen bära den ökade produktionen. Kanske vore det en bättre idé att minska övertidsberget och låta fler personer arbeta?
Det hade nog varit en lösning som hade fått Ernst Wigforss att dra på smilbanden i alla fall.

Ett spöke går runt världen – otrygghetens spöke. Och de drabbade är vi, miljoner och åter miljoner personer med tillfälliga och osäkra anställningar. Vi finns i Sverige likväl som i Thailand. På kvällstidningsredaktioner och i lagerlokaler, bakom bardiskar och på bankkontor.
Hela tiden på jakt efter nästa jobb.
Med andan i halsen försöker vi fylla i kommande månads arbetstider med vänsterhanden och samtidigt skicka in en ny jobbansökan med högerhanden. För kniven trycker mot våra strupar. Redan nästa vecka kan det vara över.

Det har varit svårt att förklara den moderna arbetsmarknaden på ett bra och tydligt sätt. Hur ska en person i övre medelåldern vars hela liv bestått av trygga och fasta anställningar kunna förstå det paradigmskifte som smugit sig på? Hur ska man förklara att man inte har valt att leva som en daglönare – det finns helt enkelt inga alternativ.
Men för ett par månader sedan kom en viktig bok ut på svenska: Prekariatet – den nya farliga klassen av den brittiska professorn Guy Standing.
Med ens fick vi ett begrepp på vad vi är en del av.
Prekariatet.

Ordet, som först började användas av franska sociologer på 1960-talet, är en ihopskrivning av prekär och proletariat. Och det är precis vad ordet beskriver. En ny samhällsklass som sträcker sig över både arbetare och tjänstemän men med en gemensam nämnare: osäkra anställningar som pågår år efter år. Om man nu ens tillhör den grupp som har ett jobb.

Enligt Guy Standing är det den moderna arbetsmarknadens krav på flexibilitet som bidragit till framväxten av prekariatet. Inte ens välutbildade personer är fredade. Både ekonomer och statsvetare hoppar runt bland vikariat och korta projektanställningar. Som om det här inte var illa nog konstaterar Standing också att otryggheten i prekariatet skapar motsättningar och främlingsfientlighet. I rädslan över att kunna bli av med jobbet får både solidaritet och medmänsklighet stryka på foten. Ilskan riktas inte mot systemet eller företagen, utan främst mot andra personer i samma utsatta situation. Det är också den huvudsakliga orsaken till de senaste årens framväxt av högerextrema missnöjespartier, enligt Guy Standing.

Kanske innebär det här att vi äntligen kan pensionera den tröttsamma debatt som alltid uppstår när arbetslöshet förs på tal. Nej, vi är inte arbetslösa för att vi är lata eller kräsna. Och nej, vi värderar inte flexibilitet över trygghet.
Vi vill bara få bli vuxna en dag.

Arbetslöshet och tröstlösa fas 3-projekt kan få vem som helst att tappa modet, kasta in handduken och lägga ner. Dock inte Pentti Salmenranta i Norrköping!
Den före detta journalisten och musikern har pendlat in och ut ur olika åtgärder och projekt i Arbetsförmedlingens regi de senaste åren. Men det har inte fått honom att sluta drömma – tvärtom. På sin egen blogg Ljuramannen skev han i förra veckan ett inlägg som fortfarande sprids i rasande takt på nätet. Pentti Salmenranta söker nämligen jobbet som Arbetsförmedlingens nya generaldirektör:

Resten av ansökan går i samma anda. Pentti Salmenranta skriver bland annat att han är en ärlig och noggrann medarbetare som till skillnad från de flesta chefer på Arbetsförmedlingen har förmågan att svara på både frågor och brev. Själv har han skickat ett tjugotal brev till Arbetsförmedlingens direktörer utan ett enda svar: ”Vilket bevittnar att jag har tillräckligt med  goda kunskaper om och erfarenhet av statsförvaltningen och dess beslutsprocesser samt förståelse för den politiska struktur som myndigheten verkar inom.”, skriver han.

Brevet avrundas med att Pentti Salmenranta förklarar att han inte tänker skicka med något cv till sin ansökan – det har han nämligen fått lära sig av Arbetsförmedlingens egna jobbcoacher. ”Man kan ju faktiskt drista sig till att säga att jag redan nu är internutbildad av just Er till att söka detta ämbete!”, fortsätter han.

Pentti kommer förstås inte att få jobbet som generaldirektör. Men han visar vad som krävs för att överleva den Beckett-pjäs som Arbetsförmedlingens olika åtgärdsprogram ofta utgör.
Humor.

Läs hela ansökningsbrevet här.

Det kom ett brev till Jobbkollen efter det senaste inlägget om Arbetsförmedlingen. Ingmari Östlund ville berätta om sin Sisyfosvandring i Arbetsförmedlingens olika instanser. Här kommer brevet i kortat format:

Jag blev uppsagd från Telia 2009 med ett års uppsägningstid med lön. Gick till Arbetsförmedlingen för att anmäla mig som arbetssökande men det fick man inte göra förrän man var arbetslös. Så i juni 2010 anmälde jag mig som arbetslös, samtidigt som alla skolor slutar, detta innebar att det var en otrolig kö för att kunna få anmäla sig. Och det enda de gör efter 1,5 timmes väntan är att bocka i en ruta att jag var arbetslös. Detta tog inte lång tid, det borde man ju själv kunna göra hemifrån om man har inloggning till AF.

Under det år jag uppbar lön sökte jag flera olika jobb men fick inte ens komma på intervju. Samtidigt som jag sökte jobb nyttjade jag mitt nätverk och på detta sätt fick jag en visstidsanställning på 1 år och 4 månader. Där slutade jag i slutet på 2011 och trodde då i min enfald att nu gör väl arbetsförmedlingen något, men icke. Samma otroliga kö återigen. Från när jag blev arbetslös igen tog det elva månader innan jag överhuvudtaget fick träffa min handläggare och det enda de gör är att skriva en ny handlingsplan som inte säger något alls egentligen. Det hör till saken att jag sökt jobb över hela landet och har varit på några intervjuer men tyvärr inte fått något jobb än.

Jag ordnade själv en praktikplats bara för att få göra något och känna mig betydelsefull. Tyvärr ledde det inte till något fortsatt jobb, men det är en arbetsgivare jag fortfarande har kontakt med. Nu i år beslutade jag mig för att plugga lite företagsekonomi på komvux för att bygga på min cv. När jag träffade handläggaren på Arbetsförmedlingen så fick jag veta att det kunde jag inte göra eftersom det inte ingick i aktivitetsstödet. 

Som du säkert förstår är jag otroligt besviken på Arbetsförmedlingen som inte gör något alls utan verkar bara vänta ut att man blir utförsäkrad (som jag blir nu i mars). Under de här åren har jag blivit kallad på två-tre aktiviteter som inte har gett mig något alls. Man kan ju undra vad Arbetsförmedlingen egentligen gör för att hjälpa arbetssökande till arbete igen. 

När man varit arbetslös så länge som jag varit känner man sig deprimerad efter ett tag eftersom man inte känner sig behövd någonstans. Käkar bits ihop ständigt för man blir spänd i hela kroppen när man funderar hur man ska klara sig. Ska jag klara att betala hyra och mat den här månaden är tankar som flyger genom skallen väldigt ofta.

Hälsningar Ingmari Östlund

Sverige har väldigt många myndigheter. 365 stycken för att vara exakt. En del är små nämnder utan fast personal – andra är gigantiska kolosser med miljardbudgetar. I den sistnämnda kategorin hittar vi Arbetsförmedlingen.
2013 har inte varit deras år. Inte nog med att deras generaldirektör Angeles Bermudez-Svanberg tvingades sluta efter att hennes skyhöga telefonräkningar kom till allmän kännedom, dessutom är allmänhetens förtroende för myndigheten i botten. I Medieakademins förtroendebarometer ligger förtroendet för Arbetsförmedlingen på 11. Det är precis ovanför Sverigedemokraterna och tidningen Expressen.

 Tyvärr stannar inte problemen där. Myndigheten sköter dessutom sitt uppdrag dåligt. Trots en budget på 68 miljarder 2013 sjunker antalet förmedlade jobb. Tyngden i insatserna har legat på coachning och handlingsplaner. Enligt en studie från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har en tredjedel av de arbetslösa som når fas 3 i sysselsättningsgarantin varken fått praktik eller arbetsmarknadsutbildning – två insatser som snabbt brukar leda till jobb.

Med de siffrorna i åtanke är det kanske inte så konstigt att Centerpartiet i dag föreslår att Arbetsförmedlingen stöps om i grunden. I korthet går deras förslag ut på att införa en ”jobbpeng” som följer med varje arbetssökande. Sen får privata aktörer tävla om att hjälpa de arbetssökande. Arbetsförmedlingens nya roll skulle i sådana fall vara att certifiera och kontrollera de privata aktörernas verksamhet. Ett liknande system har bland annat införts i Australien med lyckats resultat.

Men: Sverige ligger som bekant inte down under. Lösningar på en annan arbetsmarknad innebär inte automatisk framgång här. Dessutom visar IFAU:s studie att privata aktörer är sämre än Arbetsförmedlingens egen personal på att hjälpa arbetslösa till nya jobb: Tiden som arbetslös var nio dagar längre om man gick till en kompletterande aktörer än om man var kvar hos Arbetsförmedlingen.

Det finns ett mantra som företrädarna för de åtta riksdagspartierna älskar att slänga sig med i debatter: ”Sverige ska tillbaka till full sysselsättning, något annat duger inte.” (se exempel här, här och här)
Inte så kontroversiellt kanske. Det finns förstås inget parti som vill att folk ska vara arbetslösa.
Eller?

Vid en närmare titt så gör det faktiskt det. Nästan alla riksdagspartier närmare bestämt. För i dag krävs det en viss arbetslöshet för att inte Riksbankens inflationsmål på två procent ska hotas. Skulle arbetslösheten sjunka snabbt till följd av, låt säga politiska initiativ, kommer Riksbanken att tvingas höja räntan, kyla ner ekonomin och på så sätt öka arbetslösheten igen.
Allt enligt den nationalekonomiska teori som brukar kallas för löne-prisspiralen.
– Jag skulle vilja säga att full sysselsättning är den nivå som inte spränger Riksbankens inflationsmål. Flera uppskattningar har kommit fram till en arbetslöshet på fem procent som en lägsta nivå, säger Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi till tidningen Byggnadsarbetaren.

I klartext innebär det att i den bästa av världar, där både konjunkturen och politiska satsningar samverkar friktionsfritt med varandra, skulle över 250 000 personer vara arbetslösa.
Men politikerna vill inte prata om det här.
När Stefan Löfven får frågan om vad ”full sysselsättning” egentligen innebär i procent och reda siffror, svävar han på målet.
– Säger jag en procentsats så kommer alla att bita sig fast i den, så jag undviker det, säger han till Byggnadsarbetaren.

Nästa gång du hör en politiker prata om full sysselsättning, fråga vad det innebär konkret och hur man ska nå dit med de inflationsmål som finns i dag. För oavsett vem som vinner valet 2014 kommer arbetslösheten att ligga kvar på en historiskt sett hög nivå framöver – varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill nämligen förändra Riksbankens uppdrag.

_________________________________________________________

FAKTA: Pris-lönespiralen
Nationalekonomisk teori om hur inflation kan skapas. Ser i korthet ut så här: När arbetslösheten sjunker minskar oron bland löntagare. De blir mer rörliga på arbetsmarknaden och kan ställa högre lönekrav. Företagen kompenserar de högre lönekostnaderna genom att höja sina priser.
Nästa avtalsrörelse kompenserar löntagarna prisökningen med höjda löner igen och företagen följer efter. Allt i en evig cirkel av stegrande priser och en skenande ekonomi.
I det här läget skulle Riksbanken gå in och höja styrräntan för att kyla ner ekonomin och minska inflationen.