Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

Det irländska lågprisflygbolaget Ryan Air hamnar med jämna mellanrum i mediernas kikarsikten. Varje gång vi skriver om bolaget och deras personalpolitik dimper ett antal sura mejl ner i inkorgen. Dels från bolagets representanter, men också från privatpersoner som inte förstår varför svenska medier ägnar sig åt ”häxprocesser” (en läsare skrev faktiskt så!) mot enskilda bolag.
Att rapportera om ett bolag som gång på gång anklagas för anti-facklig verksamhet, låglönepolitik och tystnadskultur är inte en ”häxprocess”.
Det är arbetsmarknads- och konsumentjournalistik när den är som viktigast.

Hittills har det andra stora lågprisbolaget Norwegian i stort klarat sig undan kvälltidningarnas braskande rubriker (de har i stället uppmärksammats för sina låga löner för thailändsk kabinpersonal i Arbetet och SVT). Bolaget har framstått som det anständiga valet om man vill flyga billigt.
Men den bilden kan vara på väg att krackelera.
I dag fick Aftonbladet och Jobbkollen nämligen ett tips om att Norwegian säger upp all sin svenska kabinpersonal strax efter nyår. Personalen erbjuds samtidigt nytt jobb hos bemanningsföretaget Proffice. Mer i mejlet nedan:

Är det här så farligt då? Är det verkligen döden att börja jobba i ett bemanningsföretag och sen hyras ut till sin gamla arbetsplats? Det beror förstås på. Förespråkare för bemanningsföretag brukar ofta hävda vikten av flexibilitet i en snabbt föränderlig värld. Personalkostnader (som annars är ganska stor och fast post i många företags budgetar) flyttas över till ett annat konto. Vid behov kan personalstyrkan snabbt minskas eller ökas – viktigt för att företag ska kunna behålla sin konkurrenskraft.
Men det finns baksidor också.

Dels är tillväxten av bemanningsföretag ett dråpslag mot facklig organisering – något som i förlängningen kan hota den svenska modellen. Som Jobbkollen har berättat tidigare ligger den fackliga anslutningsgraden för bemanningsanställda i LO-kollektivet på knappa 25 procent. Dessutom är antalet arbetsplatsolyckor med sjukfrånvaro dubbelt så högt bland bemanningsanställda, jämfört med arbetsmarknaden i stort. Och då har vi inte ens nämnt de sämre möjligheterna till vidareutbildning, risken att lojaliteten mot arbetsgivaren minskar och andra svårmätbara företeelser.

Att köpa en billig flygbiljett känns förstås lockande. Men kanske är det värt några extra hundralappar för att personalen ombord ska ha anständiga löner, ha rätt att organisera sig fackligt och att de trivs med sina jobb.
Om så inte för att värna den svenska modellen, så åtminstone för din egen säkerhet.
Du vill garanterat inte ha en vild strejk på 10 000 meters höjd.

En sur stank spred sig på internet i morse. Tidningen Dagens Arbete har nämligen avslöjat att flera svenska bemanningsföretag utnyttjar en lucka i reglerna för omställningsstöd. På två år har Lernia, Proffice-koncernen och Manpower tjänat miljonbelopp på att bolla anställda mellan egna bolag. Och de som står för notan är de anställda själva.

Låter det krångligt? Det är det också. Men vi tar det från början: 2004 instiftades Trygghetsfonden TSL. Tanken är att LO-medlemmar ska kunna få hjälp av en jobbcoach om de blir varslade för att snabbt hitta nya jobb. Företagen som erbjuder omställningsstöd får 20 000 kronor per person som de hjälper. Pengarna kommer från de anställda själva. I samband med att avtalet tecknades avstod nämligen privatanställda arbetare från en del av framtida löneökningar till förmån för Trygghetsfonden.
Hänger du fortfarande med? Bra.

Det är nu snurren börjar. Lernia, Manpower och Proffice är nämligen inte bara bemanningsföretag. I deras koncerner ingår också företag som sysslar med jobbcoachning och omställningsstöd. Den som blir varslad från ett bemanningsföretag kan alltså få coachning av ett företag som ingår i samma koncern. Om bemanningsföretaget efter kort tid återanställer den varslade, har koncernen alltså tjänat 20 000 kronor utan någon större arbetsinsats.

Enligt en intern rapport från TSL som Dagens Arbete har kommit över är det vanligt med så kallad koncernintern omställning hos ovan nämnda bemanningsföretag. Framförallt hos statligt ägda Lernia. De senaste två åren har de omställt 426 personer internt. Det betyder 8,5 miljoner kronor i extra pengar till företaget. TSL skriver i sin rapport att upplägget är ”Tveksamt rent principiellt. TSL-systemet tillåter inte att en juridisk person får omställa sig själv. Det ter sig rimligt att denna regel också borde gälla koncernförhållanden.”

I Dagens Arbetes artikel målar man upp ett exempel på hur det kan gå till: Du är anställd på Lernias bemanningsföretag och jobbar som inhyrd på en fabrik. Fabrikens ägare ser tecken på lågkonjunktur och vill minska arbetsstyrkan. Han säger upp avtalet om dig med Lernia, och Lernia i sin tur säger upp dig på grund av arbetsbrist. Då kopplas Lernias omställningsföretag in för att coacha dig till nytt jobb. Men efter bara några veckor anställs du av Lernia igen. Du får en visstid på tre månader, kanske för att åter igen jobba på den fabrik som tidigare hyrde in dig. Då har Lernia fått 20 000 kronor ur omställningsfonden, och kan samtidigt visa att omställningsföretaget gjorde ett bra jobb. I statistiken redovisas nämligen att du omställts till ”nytt jobb”.

Den 26 november ska TSL:s styrelse diskutera frågan. Förhoppningsvis tar de det enda rimliga beslutet och begränsar möjligheten för bemanningsföretag att tjäna pengar på att varsla anställda för att sedan nyanställa dem.
Det är både ett cyniskt upplägg och ett onödigt slöseri med Trygghetsfondens medel.

Läs hela granskningen här.

Tydligen kräver vissa ämnen återkommande blogginlägg. Arbetsmiljö är ett sådant, bemanningsbranschen ett annat. I dag publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som berör båda två. Undre två års tid har myndigheten granskat hur 759 företag i bemanningsbranschen, både uthyrningsföretag och inhyrande verksamheter, jobbar med arbetsmiljöfrågor.
Det är ingen upplyftande läsning.

Arbetsmiljöverkets inspektörer pekade under de två åren ut 1 162 brister och ställde 236 krav. Bland annat var det vanligt förekommande att introduktionen på den nya arbetsplatsen var bristfällig eller saknades helt. Man förväntades alltså göra samma jobb som sina mer erfarna kollegor från dag ett – trots att många av jobben innehåller moment som kan vara livsfarliga.

Och det ger utslag i statistiken. 2011 hade bemanningsanställda i snitt 12 anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro per 1 000 anställda. För resten av arbetsmarknaden låg den siffran på 6.
– Introduktion är extra viktigt i bemanningsbranschen. Den inhyrde är ny på arbetsstället vid varje nytt uppdrag, och har då inte kunskap om hur arbetet ska utföras på ett säkert sätt. Som inhyrd är det dessutom känsligt att visa att man inte kan eller inte förstår, säger Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsmiljöverket i ett pressmeddelande.

Ett stort problem för bemanningsanställda är att ansvaret för arbetsmiljön delas mellan det uthyrande företaget och kundföretaget.
– Man kan tro att de anställda därmed är dubbelt skyddade, men istället riskerar ansvaret att falla mellan stolarna. Det är mycket olyckligt i en bransch med så många unga anställda, fortsätter Mikael Sjöberg.
Men problemet ligger inte bara hos företagen. Arbetsmiljöverkets rapport pekar också ut brister hos de fackliga organisationerna.

Skyddsombuden ute på kundföretagen har varit dåliga på att ta hand om bemanningsanställda – trots att deras arbetsmiljö också faller under skyddsombudens ansvar. I rapporten har man tagit med ett talande citat: ”Vi fackförbund har traditionellt inte tagit hand om de inhyrda då de konkurrerat med de platsanställda, våra medlemmar, om arbete. Det är på väg att ändras nu.”

Läs hela rapporten här.

För 20 år sedan förändrades Sverige i grunden. Då tog regeringen Bildt beslut om att tillåta vinstdrivande arbetsförmedling och personaluthyrning. I ett slag blev en helt ny företagstyp tillåten – bemanningsföretagen. Sedan dess har branschen exploderat i storlek och omsättning. Enligt branschorganisation Bemanningsföretagen omsatte de 35 största medlemsföretagen 5,2 miljarder kronor under det andra kvartalet 2013.
135 000 personer arbetade någon gång i bemanningsföretag under 2012.

Är det här något dåligt?
Branschen sysselsätter ju bevisligen folk. Och mer jobb är väl alltid bra?
Nja, säger Jobbkollen.
I dag när nästan alla större bemanningsföretag tecknat kollektivavtal med Almega är förvisso de första årens vilda västern-beteende långt borta. I dag är det för det mesta ordning och reda som gäller bland bemanningsföretagen. Lönerna följer också de avtalade nivåerna. Branschen brukar också framhålla att de är många ungas första väg in till ett jobb.

Men det finns annat som spelar in på en arbetsplats. Som kompetensutveckling, kamratskap och trygghet. Att få känna att man är en i gänget – och inte bara ett par extra armar på monteringslinan.
Här släpar bemanningsföretagen fortfarande efter – framförallt när det gäller mindre kvalificerade jobb. Under de senaste åren har vi kunnat läsa hårresande skildringar av livet som ambulerande konsult, bland annat i boken Skitliv som kom ut i fjol.

För de som befinner sig längst ner i arbetsmarknadens hierarki måste alltid vara på topp. Tackar de nej till jobb en dag på grund av sjukdom riskerar de att chefen inte ringer mer. Likadant om de gör sig obekväma genom att påpeka säkerhetsbrister på jobbet. Då kan kundföretaget tacka nej till mer arbete från den personen. Dessutom urholkas den svenska modellen. Den fackliga organisationsgraden bland inhyrd personal inom LO-yrkena ligger på 25 procent – betydligt lägre än för arbetsmarknaden i stort.