I dag presenterade Arbetsförmedlingen siffror på hur arbetsmarknaden såg ut i november månad. 402 000 personer var inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa, det är 1 000 färre jämfört med i fjol. Både varslen och antalet nyinskrivna minskar.
Goda nyheter med andra ord.

Men när man kommer till siffran för långtidsarbetslösa (det vill säga personer som varit inskrivna på Arbetsförmedlingen i mer än sex månader) stelnar leendet. Drygt 213 000 personer – mer än hälften av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen – har varit arbetslösa i mer än sex månader. Av dessa har 143 000 personer varit arbetslösa i minst 12 månader.
Och antalet ökar.
Internationellt ligger Sverige i botten om man ser till hur effekterna slår. Vi har den högsta långtidsarbetslösheten bland utrikes födda i förhållande till inrikes födda i EU. 2012 var 31 procent av inrikes födda långtidsarbetslösa. Samtidigt var långtidsarbetslösheten bland utrikes födda 48 procent. I övriga EU är skillnaderna mycket små, enligt SCB.

Varför är det så farligt med långtidsarbetslöshet då? Förutom arbetslöshetens vanliga effekter som sämre privatekonomi, försämrad psykosocial hälsa och ökade sjukskrivningar för den enskilda, kan långtidsarbetslösheten medföra ytterligare elände: Flera studier visar att långtidsarbetslösa har extra svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Både yrkeserfarenheter och sociala kapital hinner bli obsoleta under perioder av lång arbetslöshet. Långtidsarbetslöshet ökar med andra ord risken för mer långtidsarbetslöshet.

Men, och det här är ett viktigt men, andelen långtidsarbetslösa i Sverige är faktiskt inte så hög som man kan tro. Åtminstone inte internationellt sett. I Sverige var andelen långtidsarbetslösa 37,1 procent 2012, vilket kan jämföras med genomsnittet för EU-28 som var 62,4 procent (notera att Arbetsförmedlingen och SCB beräknar arbetslöshet lite olika, det är därför siffrorna ser annorlunda ut).
Jämfört med resterande EU-länder är vi alltså bland de länder som har lägst andel långtidsarbetslösa.