Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

För någon vecka sedan kom nyheten att Sverigedemokraterna startar ett nytt fackförbund med namnet Löntagarna. I en dramatiskt ljus- och ljudsatt reklamfilm vandrar Sven Pernils och Jan Sjunnesson – båda med kopplingar till SD – runt i Frihamnen i Stockholm och ondgör sig över framförallt LO-fackens utveckling:
– Våra fackförbund har förvandlats till dinosaurier som har byggt in sig i sina borgar i Stockholms innerstad. De har tappat kontakten med den verklighet och de frågor som en gång utgjorde kärnan i den svenska arbetarrörelsen, säger Jan Sjunnesson i filmen.

Det är inte så förvånande att Sverigedemokraterna (SD:s kommunikationsstrateg Joakim Wallerstein sitter med i Löntagarnas styrelse) inför valet 2014 lanserar ett fackförbund inriktat mot LO-medlemmarna. Sverigedemokraterna är poppis bland arbetare. I LO:s väljarundersökning från oktober svarade 16,8 procent av LO:s medlemmar att de skulle rösta på SD om det vore val i dag. I vissa förbund (som Byggnads och Transport) var siffrorna ännu högre. Dessutom har LO-förbunden flera gånger deklarerat att aktiva sverigedemokrater inte kan ha fackliga förtroendeposter:

Men, Löntagarna kommer aldrig att kunna bli ett reellt fackligt alternativ. Trots sina högtravande ord missar de det grundläggande i facklig organisering: fackets styrka ligger i dess medlemsantal. Ett litet nystartat förbund, (i skrivande stund har drygt 1 700 personer gillat Löntagarnas sida på Facebook) som gör anspråk på att företräda alla arbetare, har ingenting att komma med när det gäller avtalsförhandlingar.
Hur ska de kunna företräda alla sina medlemmars intressen samtidigt? Vad händer om byggnadsarbetare och transportarbetare tycker olika i en fråga?
Det finns en orsak till att LO har så många olika medlemsförbund: på så sätt kan man driva de frågor som är viktigast för varje yrkeskategori. Löntagarna saknar helt den möjligheten.

Det enda SD:s nya fackförbund kan erbjuda är grupprabatter på försäkringar och ”juridiskt stöd” (väldigt oprecist, rör det sig om en jourtelefon eller har man fullt skydd vid tvist med arbetsgivare?).
Då är det nog bättre att lägga medlemsavgiften (180 kronor per månad) på en bra hemförsäkring i stället.

BONUS: Så här lyder det fackliga löftet, grunden i det fackliga arbetet: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.”