Det finns ett fenomen i arbetslivet som skördar hundratals liv varje år men som det talas ganska tyst om. Det får sällan de dramatiska rubriker som arbetsplatsolyckor där anställda krossas eller kvävs till döds. Kanske beror tystnaden på att dödsorsaken orsakas av oss själva.
Enligt Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsmiljön 2011 uppger åtta procent av de syssselsatta att de utsatts för mobbning på arbetsplatsen.
Det motsvarar 371 000 personer – bara under ett år.

Vuxna människor som kränker, fryser ut – och i vissa fall även hotar – sina kollegor är ett jätteproblem. Inte minst samhällsekonomiskt. Personer som utsätts för långvarig mobbning uppvisar ofta samma symptom som personer som flytt från krig: Hallucinationer, torgskräck eller andra fobier. Många av dem kräver åratal av rehabilitering för att kunna ta sig tillbaka till arbetslivet igen. Samhällsnotan uppgår till miljarder kronor årligen.
Enligt psykiatrikern Per Bergå kan så många som en tredjedel av svenskarna lida av PTSD, posttraumatisk stress. Ofta orsakad av kränkande behandling människor emellan.

Men eländet tar inte slut där. Vuxenmobbningen är en starkt bidragande orsak till självmord. Enligt undersökningar från slutet på 1990-talet är mellan 100-300 av självmorden varje år direkt kopplade till mobbning på arbetsplatsen. Hade de dödsfallen räknats in i statistiken över dödsorsaker skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för i arbetslivet.
Mobbarna går dessutom nästan alltid fria.

Arbetsmiljöverket, som har ansvar för arbetsmiljöfrågor, går nämligen aldrig in i enskilda ärenden. Om de får information om mobbning på en särskild arbetsplats kan de kräva att företaget vidtar åtgärder för att se till att missförhållandet inte upprepas. Men den mobbade får ingen hjälp. Hennes (för de flesta anmälda fallen är kvinnor, framförallt inom vård och omsorg) enda möjlighet är att driva en rättsprocess mot mobbarna. Något som både är svårt och krävande, framförallt om ens självförtroende redan smulats sönder.

Det kanske är dags för Sverige att göra gemensam sak med Frankrike. Där betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan för mobbarna finns både höga böter och fängelsestraff. 

_________________________________________________________

Tecken på kränkande särbehandling:
1. Utfrysning (folk slutar att prata med dig, du blir en icke-person på jobbet)
2. Hot (du kan få höra att du riskerar att bli uppsagd, även hot om våld förekommer)
3. Kontroll (kollegor och/eller chefer kontrollerar dig och ditt arbete hela tiden)
4. Förtal (Det sprids rykten om dig och/eller din familj på arbetsplatsen)
5. Degradering (du blir bortviftad och avbruten under samtal och möten)
6. Utebliven information (du får inte information om vad som händer på jobbet, inbjudningar till fester når aldrig fram till dig)
7. Administrativa straffsanktioner (du blir exempelvis fråntagen dina arbetsuppgifter och sätts att utföra meningslösa sysslor)
8. Stoppad löneutveckling (din lön ligger kvar på samma nivå år efter år, trots att dina kollegor drar ifrån)
Källa: Föreningen Stopp

Arbetsrelaterad ohälsa är inget nytt under solen. Redan de gamla Moderaterna gick till val 2006 på frågan om att få ner de höga sjukskrivningstalen. Men att olika anställningsformer kan vara bättre eller sämre för hälsan överraskade åtminstone undertecknad (för fakta om anställningsformer, se FAQ-bloggposten från september).
Enligt Anna-Karin Waenerlunds doktorsavhandling vid universitetet i Umeå förhåller det sig nämligen så.

Personer som har tillfälliga anställningar upplever mer psykiska besvär och skattar sin egen hälsa som sämre jämfört med tillsvidareanställda. Studien, som består av omkring 1 000 enkätsvar från 2007, visar på flera orsaker till ohälsan. Bland annat inverkar framtidsstressen och oron inför varje lönebesked menligt på hälsan.
– Samtidigt som många av de tillfälliga anställda arbetar hårt och många timmar så har de ändå inte tryggheten av att veta vad det kommer att stå i lönebeskedet nästa månad, skriver Anna-Karin Waenerlund i ett pressmeddelande.

Vikariat och inhopp brukar ofta framhållas som något som framförallt unga får brottas med. Men i Waenerlunds studie problematiseras den bilden. Flera av dem som har tillfälliga anställningar har passerat 40-års strecket.
– Vissa riskerar att fastna med en fot i dörren utan att få komma in på arbetsmarknaden på allvar. Jag kallar dem långtidstillfälliga. En del har jobbat uppemot tio år hos samma arbetsgivare utan att ha fått en tillsvidareanställning, skriver hon.

Men hur ser det ut då, tänker kanske vän av ordning.
Är verkligen tillfälliga anställningar ett problem? Hur många är det som hankar sig fram på vikariat och har det förändrats över tid?
Nja, en snabb titt på SCB visar att relationen mellan fast anställda och personer med tidsbegränsade anställningar varit ganska konstant de senaste åren.
84 procent av de anställda har fasta jobb och 16 procent har det inte.
De siffrorna gällde både 2005 och 2012.