Tydligen kräver vissa ämnen återkommande blogginlägg. Arbetsmiljö är ett sådant, bemanningsbranschen ett annat. I dag publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som berör båda två. Undre två års tid har myndigheten granskat hur 759 företag i bemanningsbranschen, både uthyrningsföretag och inhyrande verksamheter, jobbar med arbetsmiljöfrågor.
Det är ingen upplyftande läsning.

Arbetsmiljöverkets inspektörer pekade under de två åren ut 1 162 brister och ställde 236 krav. Bland annat var det vanligt förekommande att introduktionen på den nya arbetsplatsen var bristfällig eller saknades helt. Man förväntades alltså göra samma jobb som sina mer erfarna kollegor från dag ett – trots att många av jobben innehåller moment som kan vara livsfarliga.

Och det ger utslag i statistiken. 2011 hade bemanningsanställda i snitt 12 anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro per 1 000 anställda. För resten av arbetsmarknaden låg den siffran på 6.
– Introduktion är extra viktigt i bemanningsbranschen. Den inhyrde är ny på arbetsstället vid varje nytt uppdrag, och har då inte kunskap om hur arbetet ska utföras på ett säkert sätt. Som inhyrd är det dessutom känsligt att visa att man inte kan eller inte förstår, säger Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsmiljöverket i ett pressmeddelande.

Ett stort problem för bemanningsanställda är att ansvaret för arbetsmiljön delas mellan det uthyrande företaget och kundföretaget.
– Man kan tro att de anställda därmed är dubbelt skyddade, men istället riskerar ansvaret att falla mellan stolarna. Det är mycket olyckligt i en bransch med så många unga anställda, fortsätter Mikael Sjöberg.
Men problemet ligger inte bara hos företagen. Arbetsmiljöverkets rapport pekar också ut brister hos de fackliga organisationerna.

Skyddsombuden ute på kundföretagen har varit dåliga på att ta hand om bemanningsanställda – trots att deras arbetsmiljö också faller under skyddsombudens ansvar. I rapporten har man tagit med ett talande citat: ”Vi fackförbund har traditionellt inte tagit hand om de inhyrda då de konkurrerat med de platsanställda, våra medlemmar, om arbete. Det är på väg att ändras nu.”

Läs hela rapporten här.

Trogna läsare minns inlägget från september ”Med livet som insats”. Då konstaterade Jobbkollen att dödsolyckorna minskar – men att det fortfarande i snitt dör 45 personer om året på sina arbeten.
Sant – men också en bild som tål att fördjupas. I höstens kanske viktigaste bok, Döden på jobbet av Ellinor Torp, är det nämligen en grupp som drabbas hårdast av arbetsplatsolyckorna.
Ungdomarna.

Det är inte bara skrämselpropaganda. Bland manliga arbetstagare i åldersgruppen 16-24 år är risken för att råka ut för en allvarlig olycka 40 procent högre än för män i övriga åldersgrupper sammantaget enligt Arbetsmiljöverket.
Att spekulera i orsaken till de stora skillnaderna blir just det – spekulationer. Men det kan ändå vara på sin plats att redogöra för något som boken tar upp: De långa entreprenadkedjorna inom bygg och industri där ungdomarna ofta finns i sista ledet.

Vid olyckan på Nordkalk 2011 där en person dog och sex andra skadades – däribland Gustaf Seppelin Solli på bilden ovan – var inte mindre än fyra underentreprenörer inkopplade. Detta trots att det bara var åtta personer som arbetade med kalkugnen. Och det är bland de inhyrda underentreprenörerna som de allvarliga olyckorna slår till.
På SSAB i Luleå arbetar omkring 900 kollektivanställda och omkring 60 entreprenörer. Trots det drabbades de inhyrda av lika många allvarliga olyckor som de kollektivanställda under åren 2009-2011. En enorm snedfördelning med andra ord.

Likadant ser det ut i byggbranschen. 13 av de 21 byggjobbare som dog i arbetsplatsolyckor åren 2010-2011 var anställda av underentreprenörer.
Och när Arbetsmiljöverket kommer för att utreda olyckorna finns det sällan någon som kan ställas till svars.
För vem bär ansvaret för en olycka när en person är inhyrd i två, tre – eller till och med fyra led?

Att gå till jobbet innebär inte bara att dricka dåligt automatkaffe, skvallra med kollegorna och räkna dagar till den 25:e. Det innebär också att utsätta sig för stora risker – framförallt för personer i vissa branscher. I går kom till exempel en kort notis från nyhetsbyrån TT: ”Man död i arbetsplatsolycka”.
Sen några rader om att mannen klämdes fast i en maskin och att hans liv inte gick att rädda.
Mer än så är en dödsolycka på arbetet inte värd nyhetsmässigt.

Men folk dör på jobben – hela tiden. De krossas av maskiner, faller från byggnadsställningar eller bränns sönder av frätande kalk. De senaste tio åren har 447 personer fått sätta livet till på grund av sina arbeten. Farligast är det för män inom skogs- och jordbruket, byggbranschen och industrisektorn. Kvinnor klarar sig bättre, de senaste fem åren har bara 17 kvinnor dött i arbetsolyckor.

Men trenden går dock åt rätt håll – åtminstone sett ur ett längre perspektiv. På 1950-talet dog över 400 personer på sina arbeten varje år. Sedan dess har siffran arbetat sig nedåt, något som grafen nedanför visar: