I dagens Aftonbladet avslöjar reportern Anette Holmqvist att det gått sådär för jordbruksminister Eskil Erlandssons miljardsatsning Matlandet Sverige. Trots en kostnad på 1,2 miljarder har antalet jobb inom matnäringen och jordbruket inte ökat med 20 000 som planerat. De har faktiskt inte ökat alls – antalet jobb inom jordbrukssektorn har i stället minskat med 10 000 sedan satsningen startades.
Men det är inte bara Eskils fel.

Artikeln visar på ett välkänt faktum för oss som bevakar arbetsmarknaden: Miljardsatsningar för att skapa tillväxt och jobb blir ofta en besvikelse. Pigga nyhetskonsumenter kanske minns sänkningen av restaurangmomsen i januari 2012. Tanken var att lägre moms skulle få fler att gå ut och äta. Den ökade kundtillströmningen skulle i sin tur leda till att arbetsgivarna anställde fler. Resultatet? En kostnad på 5,4 miljarder första året och inga tecken på fler sysselsatta.

Samma tendenser syns i Arbetsförmedlingens satsningen på privata jobbcoacher. Nuvarande arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var en av förespråkarna till systemet som hade hämtat inspiration från Australien. När hon intervjuades av Riksdag & Departement 2010 raljerade hon över kritiken:
– Oj, oj, oj vilken övertro på monopol, och vilket motstånd mot förändringar. I Australien finns det en samsyn över partigränserna om att det här är bra. Det här kommer att bli bra även i Sverige, inte över en natt, men med tiden, sade Svantesson enligt Riksdag & Departement.

När satsningen utvärderades av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visade den sig vara ännu ett magplask. Jobbcoacherna kostade 2,6 miljarder de första tre åren och var ungefär lika bra på att förmedla jobb som arbetsförmedlare.
Kanske vore det en idé om politikerna tittade lite mer på befintlig forskning och pratade med de som faktiskt skapar jobb – alltså företagarna – INNAN de sjösätter nästa storslagna jobbsatsning.

Trogna läsare minns inlägget från september ”Med livet som insats”. Då konstaterade Jobbkollen att dödsolyckorna minskar – men att det fortfarande i snitt dör 45 personer om året på sina arbeten.
Sant – men också en bild som tål att fördjupas. I höstens kanske viktigaste bok, Döden på jobbet av Ellinor Torp, är det nämligen en grupp som drabbas hårdast av arbetsplatsolyckorna.
Ungdomarna.

Det är inte bara skrämselpropaganda. Bland manliga arbetstagare i åldersgruppen 16-24 år är risken för att råka ut för en allvarlig olycka 40 procent högre än för män i övriga åldersgrupper sammantaget enligt Arbetsmiljöverket.
Att spekulera i orsaken till de stora skillnaderna blir just det – spekulationer. Men det kan ändå vara på sin plats att redogöra för något som boken tar upp: De långa entreprenadkedjorna inom bygg och industri där ungdomarna ofta finns i sista ledet.

Vid olyckan på Nordkalk 2011 där en person dog och sex andra skadades – däribland Gustaf Seppelin Solli på bilden ovan – var inte mindre än fyra underentreprenörer inkopplade. Detta trots att det bara var åtta personer som arbetade med kalkugnen. Och det är bland de inhyrda underentreprenörerna som de allvarliga olyckorna slår till.
På SSAB i Luleå arbetar omkring 900 kollektivanställda och omkring 60 entreprenörer. Trots det drabbades de inhyrda av lika många allvarliga olyckor som de kollektivanställda under åren 2009-2011. En enorm snedfördelning med andra ord.

Likadant ser det ut i byggbranschen. 13 av de 21 byggjobbare som dog i arbetsplatsolyckor åren 2010-2011 var anställda av underentreprenörer.
Och när Arbetsmiljöverket kommer för att utreda olyckorna finns det sällan någon som kan ställas till svars.
För vem bär ansvaret för en olycka när en person är inhyrd i två, tre – eller till och med fyra led?

Söndagskvällen innebar partiledardebatt i Agenda. Och på schemat stod bland annat diskussioner om jobben. Som Jobbkollen har konstaterat tidigare ligger arbetslösheten högre i dag jämfört med när Alliansen tog makten 2006. Dessutom har snittiden på arbetslöshetens längd ökat dramatiskt, från 25,9 veckor i augusti 2006 till 35 veckor i augusti 2013. En öm punkt för Alliansen med andra ord – och oppositionen högg direkt:
– Jag hatar arbetslöshet, dundrade Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i en blek parafras på Göran Perssons klassiska harang om klassamhället.
– Jag hatar utanförskap, replikerade statsminister Fredrik Reinfeldt snabbt.

Men sen gick liksom luften ur hela tillställningen. Varken oppositionspartierna eller Alliansen kom med några konkreta förslag. Jobbfrågan blev i stället en skattefråga: Centerpartiets Annie Lööf rasade mot Socialdemokraternas aviserade höjning av arbetsgivaravgiften för unga och restaurangmomsen. Stefan Löfven kontrade med att påpeka att Alliansens skattesänkningar inte har lyckats få ner arbetslösheten.

Och i mitten – längst bort från tv-kamerorna – stod Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna och var tyst. Till slut fick han ordet från programledarna och konstaterade att småföretagarna är nyckeln till sänkt arbetslöshet.
Inget nytt under solen alltså – varken från höger eller vänster.
Samtidigt saknar 377 000 personer ett arbete att gå till.