När man pratar om den svenska arbetsmarknaden är det svårt att inte nämna den så kallade svenska modellen. Sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har arbetsmarknadens parter (det vill säga fack och arbetsgivarorganisationer) gjort upp om löneutveckling utan inblandning från politikerna. Dessutom har möjligheterna till konflikt begränsats genom införandet av fredsplikten (så länge kollektivavtalen löper är det förbjudet för både fackförbund och arbetsgivarorganisationer att ta till stridsåtgärder).
Sammantaget har det inneburit att en närmast världsunik samförståndsanda vuxit fram.
Men nu kan den trevliga stämningen vara på väg att ta slut.

För tjugo år sedan nådde den fackliga organisationsgraden sin absoluta topp. Då var 85 procent av alla anställda medlemmar i ett fackförbund. Sedan dess har facken tappat medlemmar i rekordfart – framförallt efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006. De höjde nämligen a-kasseavgiften kraftigt och slopade samtidigt skattereduktionen för facklig medlemsavgift. Mellan 2007 och 2008 tappade facken 235 000 medlemmar. Värst var det för LO-förbunden vars medlemsantal sjönk med elva procent. I dag ligger den fackliga anslutningsgraden strax under 70 procent.

Om detta kan man förstås tycka vad man vill. En del tycker kanske att det är skönt att fackens makt urholkas. I samband med avtalsförhandlingar talas det ju ibland om fackets ”maffiametoder”.
Men är man en vän av den svenska modellen borde man nog nog höja ett oroligt ögonbryn – maktförskjutningen är inte bara av godo.

Enligt sociologen Anders Kjellberg vid Lunds universitet är arbetsgivarna nu betydligt starkare än sina fackliga motparter. Det kan få dramatiska effekter:
– En hög organisationsgrad hos båda parter är avgörande för kollektivavtalens roll i den svenska arbetsmarknadsmodellen, säger han i en intervju med DN.
Det historiska samförståndet har burits fram av en sorts terrorbalans. Fackens strejkhot har varit kännbara för arbetsgivarna då medlemsantalet varit såpass starkt. Likaså har arbetsgivarnas krav tagits på allvar. Men med lägre medlemsantal minskar fackförbundens förhandlingsutrymme, arbetsgivarna behöver helt enkelt inte ta facket på allvar längre.

Det riskerar i förlängningen att skapa en situation som påminner om läget i Sverige för drygt 100 år sedan: Fler konflikter, mer vilda strejker – och slutet på samförståndsandan.
– Jag tror att en försvagning av facket i Sverige kan få flera effekter – den politiska tyngdpunkten förskjuts högerut, relationen mellan fack och regering kommer att bli mer konfrontativ och att det blir mer konflikter mellan så kallade ”insiders” och ”outsiders” på arbetsmarknaden, säger statsvetaren Johannes Lindvall i en intervju med tidningen Ingenjören.
Det återstår med andra ord att se om vårens avtalsrörelse blir ett kliv tillbaka i utvecklingen eller ej.

Ett storbråk har blossat upp i Stockholms och Göteborgs skärgård. Avtalsförhandlingarna mellan Seko Sjöfolk och arbetsgivarorganisation Almega gick i stå i slutet på oktober. Sedan den 4 november strejkar därför delar av personalen på båtar i Stockholm och Göteborg. Så långt låter det som vilken segdragen avtalsrörelse som helst. Efter ett par dagars strejk brukar parterna vara tillbaka vid förhandlingsbordet, lite tilltufsade och betydligt mer medgörliga.
Men det här är ingen vanlig konflikt.

För det första utlöstes strejken inte av facket, vilket annars är brukligt. De tackade nämligen ja till medlarnas slutbud. Det gjorde däremot inte Almega som krävde en förändring i lönesystemet för ombordpersonalen. Dessutom har strejkens fyra dagar kantats av fula utspel, hot och strejkbryteri. Bland annat har en ombudsman på Seko Sjöfolk polisanmälts för olaga intrång och olaga hot. Ombudsmannen hade enligt Almega på bästa piratmanér försökt borda skeppet Waxholm III som var uttagen i blockad. Befälhavaren på skeppet hängdes sen ut på Seko Sjöfolks Facebook-grupp med rubriken ”Almegas och Strömmas strejkbrytare”. Under bilden har medlemmar skrivit ”förrädare” och ”Det skulle behövas en person av Anton Nilsons kaliber” (sprängde strejkbrytare på skeppet Amalthea 1908, reds anm).

Men det tar inte slut där. Båda sidor arbetar dessutom aktivt med desinformation och smutskastning. Enligt Sekos avtalssekreterare Valle Karlsson beter sig Almega ansvarslöst.
– Det är häpnadsväckande att Almega väljer att dra igång en konflikt för ett avtal som innebär att våra medlemmar skulle få samma som vad alla andra anställda fått i 2013-års avtalsrörelse, säger Seko:s avtalssekreterare, Valle Karlsson i ett pressmeddelande.
Almegas förbundsdirektör Stefan Koskinen vältrar däremot skulden för den sura stämningen på Seko.
– Jag kan bara beklaga att Seko nu planerar att lamslå bland annat skärgårdstrafiken i Stockholm bara för att hålla fast vid ålderdomliga delar i kollektivavtalet som inte är rimliga på dagens arbetsmarknad, säger han i ett annat pressmeddelande.
Sanningen torde ligga någonstans mittemellan.

De stora orden och fula utspelen i skärgårdskonflikten sätter också fingret på något mycket viktigt: Med vikande medlemssiffror för fackförbunden vågar arbetsgivarna komma med tuffare krav. Det riskerar att urholka den gamla samarbetsanda som traditionellt funnits mellan fack och arbetsgivarorganisationer.
Det återstår att se om 2014 års avtalsförhandlingar blir lika blodiga.

UPPDATERING: På måndagseftermiddagen enades parterna om ett nytt avtal. Strejken är med andra ord avblåst. Det nya avtalet kan du läsa här och här.