Visst är det härligt med nya forskningsrapporter. De analyserar och förklarar, men framförallt är de ett effektivt sätt att tysta ystra reformförespråkare. Som trogna läsare säkert har märkt har Jobbkollen väldigt svårt för politiker som solar sig i glansen från sina egna jobbsatsningar, framförallt när de knappt lyckats skapa några nya jobb.
Den senaste reformen att nagelfaras är sänkt arbetsgivaravgift för unga. 2007 sänkte Alliansregeringen arbetsgivaravgiften för personer mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Två år senare utökades målgruppen, samtidigt som avgiften sänktes ytterligare.

Det tog förstås inte lång tid innan politikerna kastade sina hattar i luften i glädje över reformens effekter. Riksdagsledamoten Katarina Brännström (M) skrev i juni i år att ”fyra av tio företag har fler unga anställda tack vare sänkt arbetsgivaravgift.” Uppgifterna har hon fått från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. De har själva fått fram siffrorna genom sin företagarpanel för andra kvartalet 2012.
Det här låter ju toppen – men tyvärr verkar det inte stämma.

I en dagsfärsk rapport från IFAU konstaterar forskarna Johan Egebark och Niklas Kaunitz att effekterna på sysselsättningen har varit ganska små. Sänkningen av arbetsgivaravgiften 2007 uppskattas ha skapat 6 000- 10 000 nya jobb på kort sikt (författarna konstaterar dock att den här siffran kan vara i överkant). Den andra sänkningen 2009 verkar inte ha gett någon ytterligare sysselsättningseffekt.

Men 10 000 nya jobb är väl ändå bra? Ja, men det beror förstås på hur reformen påverkar den svenska ekonomin och vilka som gynnas. Enligt rapporten har den sänkta arbetsgivaravgiften minskat skatteintäkterna med 10 miljarder kronor 2008. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor (beroende på hur många jobb som nu har skapats).

Det är nästan fyra gånger mer än den genomsnittliga anställningskostnaden för 19-25-åringar. Dessutom konstaterar författarna att reformen inte har haft någon mätbar effekt på arbetslösa ungdomar eller på unga födda utomlands – alltså de som normalt sett har svårast att hitta jobb.
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga börjar påminna om en annan reform med tvivelaktig effekt: den sänkta krogmomsen.

För ett par månader sedan skrev Jobbkollen om alla siffror som snurrar runt när politiker och tyckare diskuterar ungdomsarbetslösheten. Den kan nämligen variera mellan sju och tjugo procent beroende på hur man räknar. Något som politiker på både vänster- och högerkanten utnyttjar till att hävda att den förda politiken är en katastrof/extremt framgångsrik. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans mitt i. Men en sak är politikerna dock överens om: Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem.
Tyvärr blev det precis ännu större.

Jobbkollens favoritinstitut IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har nämligen släppt en ny rapport. För att bara vara 16 sidor lång innehåller den sprängstoff.
Efter att ha analyserat provresultat för 49 321 män som mönstrade under perioden 1969/1970 har IFAU:s forskare hittat ett samband mellan intelligenskvot och framtida arbetslöshet. Så här skriver de i rapporten: ”Vi fann ett starkt samband mellan intelligens, mental hälsa, anpassning till skola samt arbete, och arbetslöshet senare i livet.”

Dessutom tycker IFAU:s Andreas Lundin och Tomas Hemmingsson också att de har nog på fötterna för att peka på ytterligare ett orsakssamband: Arbetslöshet i unga år innebär en förhöjd risk för framtida arbetslöshet och förtidspensionering. Ytterligare ett citat: ”Vissa individer har således en högre risk för arbetslöshet på grund av individegenskaper, men ett tidigt misslyckande i arbetslivet i form av ungdomsarbetslöshet kan också vara början på ett arbetsliv med svag anknytning till arbetsmarknaden, utanförskap och slitiga arbetsförhållanden.”

Intelligenta och välartade människor klarar sig för det mesta bra. Mindre begåvade personer har det däremot svårare. Rapporten ger inget entydigt svar till varför det ser ut såhär men skriver att en möjlig förklaring är selektion: ”arbetsgivare placerar intelligentare individer på kritiska och säkrare positioner. Detta kan ske på basis av intelligens i sig, eller på basis av utbildningsnivå som starkt bestäms av intelligens.”
Här har vi en fråga som politikerna verkligen borde ägna sig åt, snarare än att träta om hur många som faktiskt är arbetslösa. Att vara ung och arbetslös är inte bara ett personligt nederlag – det kan på sikt också innebära stora kostnader för samhället.
Mer om ungdomsarbetslösheten i kommande inlägg på Jobbkollen!

Ett spöke går runt världen – otrygghetens spöke. Och de drabbade är vi, miljoner och åter miljoner personer med tillfälliga och osäkra anställningar. Vi finns i Sverige likväl som i Thailand. På kvällstidningsredaktioner och i lagerlokaler, bakom bardiskar och på bankkontor.
Hela tiden på jakt efter nästa jobb.
Med andan i halsen försöker vi fylla i kommande månads arbetstider med vänsterhanden och samtidigt skicka in en ny jobbansökan med högerhanden. För kniven trycker mot våra strupar. Redan nästa vecka kan det vara över.

Det har varit svårt att förklara den moderna arbetsmarknaden på ett bra och tydligt sätt. Hur ska en person i övre medelåldern vars hela liv bestått av trygga och fasta anställningar kunna förstå det paradigmskifte som smugit sig på? Hur ska man förklara att man inte har valt att leva som en daglönare – det finns helt enkelt inga alternativ.
Men för ett par månader sedan kom en viktig bok ut på svenska: Prekariatet – den nya farliga klassen av den brittiska professorn Guy Standing.
Med ens fick vi ett begrepp på vad vi är en del av.
Prekariatet.

Ordet, som först började användas av franska sociologer på 1960-talet, är en ihopskrivning av prekär och proletariat. Och det är precis vad ordet beskriver. En ny samhällsklass som sträcker sig över både arbetare och tjänstemän men med en gemensam nämnare: osäkra anställningar som pågår år efter år. Om man nu ens tillhör den grupp som har ett jobb.

Enligt Guy Standing är det den moderna arbetsmarknadens krav på flexibilitet som bidragit till framväxten av prekariatet. Inte ens välutbildade personer är fredade. Både ekonomer och statsvetare hoppar runt bland vikariat och korta projektanställningar. Som om det här inte var illa nog konstaterar Standing också att otryggheten i prekariatet skapar motsättningar och främlingsfientlighet. I rädslan över att kunna bli av med jobbet får både solidaritet och medmänsklighet stryka på foten. Ilskan riktas inte mot systemet eller företagen, utan främst mot andra personer i samma utsatta situation. Det är också den huvudsakliga orsaken till de senaste årens framväxt av högerextrema missnöjespartier, enligt Guy Standing.

Kanske innebär det här att vi äntligen kan pensionera den tröttsamma debatt som alltid uppstår när arbetslöshet förs på tal. Nej, vi är inte arbetslösa för att vi är lata eller kräsna. Och nej, vi värderar inte flexibilitet över trygghet.
Vi vill bara få bli vuxna en dag.

Som Jobbkollen tidigare konstaterat är den svenska arbetsmarknaden kraftigt uppdelad mellan könen. Kvinnor jobbar mycket oftare inom vård och omsorg medan männen återfinns i branscher som bygg, IT och försäljning. Så har det sett ut i åratal, trots idoga försök att bryta mönstret.
Mer intressant är förstås frågan varför. Hur kommer det sig att män och kvinnor tenderar att söka sig till samma branscher, år efter år? Beror det på att män föds med ett nedärvt intresse för att bygga hus och tapetsera vardagsrum eller kan det finnas andra strukturer bakom siffrorna?

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har kanske ett svar på frågan. Eller, de problematiserar åtminstone bilden en smula. I en ny studie har de undersökt hur gymnasieelever socialiseras in i vård- respektive byggyrken. Framförallt har de fokuserat på hur kvinnor och män som bryter mot den förhärskande normen inom respektive program bemöts. Kortfattat kan man säga att män som väljer vårdyrken upplever att de särbehandlas positivt av kollegor och chefer. Enligt studien ses männen som extra viktiga och värdefulla av både lärare och vårdtagare. Inte för att de är extra duktiga på sitt jobb – utan för att de är män:

Intervju med en av männen som har valt vård- och omsorgsprogrammet. Källa: IFAU

På byggutbildningarna ser det lite annorlunda ut. Enligt studien skapas det starka kollektiva gemenskaper som kan fungera som en trygghet för personerna som väljer inriktningen. Det vill säga så länge man passar in i normen och är heterosexuell, praktiskt orienterad och fysiskt tålig. De kvinnor (och män) som inte passar in i beskrivningen kan därför ha svårt att hitta en plats i gruppen. Och släpps man inte in i gruppen är det lätt att välja en annan väg i livet. Det syns inte minst när man tittar på statistiken över avhopp från vård- och byggprogrammen:

Andelen kvinnor som bytte bygg mot en annan utbildning eller tog ett studieuppehåll var nästan tre gånger så hög som andelen män. På vårdutbildningarna råder omvända förhållanden, även om programbytena inte är lika frekventa.
Varför ser det då ut så här? Enligt IFAU (som dock poängterar att deras studie inte är applicerbar på alla bygg- och vårdutbildningar) beror det främst på att personalen på de studerade utbildningarna inte reflekterar över genusfrågan tillräckligt mycket. I stället för att arbeta med att förändra de könsroller som finns inom respektive yrkesgrupp reproduceras de på nytt för varje ny elevkull.
På så sätt upprätthålls de traditionella yrkesvalen för män och kvinnor år efter år.

Det finns många myter när det gäller ungdomar och jobb. Bland annat brukar åsikten om att unga hellre vill ha fria och stimulerande jobb än trygga anställningar höras med jämna mellanrum – ofta i samband med att anställningstrygghet eller lagen om anställningsskydd debatteras.
Men det påståendet kan vi nu lägga bakom oss.

I en ny studie från Ungdomsstyrelsen har 9 000 personer mellan 16-29 år fått rangordna olika påståenden när det gäller jobb. Och det är varken självständighet eller jobbets status som är viktigast. I topp ligger i stället klassiska frågor som god arbetsmiljö och fasta anställningar. Kanske något som politiker och intresseorganisationer bör ha i bakhuvudet nästa gång ungas arbetsvillkor diskuteras.

Men studien tar förstås inte slut där. Ungdomsstyrelsen har också passat på att ställa några mer generella frågor om arbetsmarknaden till personer mellan 16-29 år. Svaren överraskar åtminstone undertecknad:

Ungdomar tycker alltså att deras jämnåriga kamrater är lite lata och borde anstränga sig mer i jakten på arbete. Men de anser också att arbetslösa ska ha rätt att säga nej till jobb.
Och tanken på att a-kassa eller socialbidrag skulle göra unga osugna på att jobba är bara svammel – åtminstone enligt de unga själva.