Tydligen kräver vissa ämnen återkommande blogginlägg. Arbetsmiljö är ett sådant, bemanningsbranschen ett annat. I dag publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som berör båda två. Undre två års tid har myndigheten granskat hur 759 företag i bemanningsbranschen, både uthyrningsföretag och inhyrande verksamheter, jobbar med arbetsmiljöfrågor.
Det är ingen upplyftande läsning.

Arbetsmiljöverkets inspektörer pekade under de två åren ut 1 162 brister och ställde 236 krav. Bland annat var det vanligt förekommande att introduktionen på den nya arbetsplatsen var bristfällig eller saknades helt. Man förväntades alltså göra samma jobb som sina mer erfarna kollegor från dag ett – trots att många av jobben innehåller moment som kan vara livsfarliga.

Och det ger utslag i statistiken. 2011 hade bemanningsanställda i snitt 12 anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro per 1 000 anställda. För resten av arbetsmarknaden låg den siffran på 6.
– Introduktion är extra viktigt i bemanningsbranschen. Den inhyrde är ny på arbetsstället vid varje nytt uppdrag, och har då inte kunskap om hur arbetet ska utföras på ett säkert sätt. Som inhyrd är det dessutom känsligt att visa att man inte kan eller inte förstår, säger Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsmiljöverket i ett pressmeddelande.

Ett stort problem för bemanningsanställda är att ansvaret för arbetsmiljön delas mellan det uthyrande företaget och kundföretaget.
– Man kan tro att de anställda därmed är dubbelt skyddade, men istället riskerar ansvaret att falla mellan stolarna. Det är mycket olyckligt i en bransch med så många unga anställda, fortsätter Mikael Sjöberg.
Men problemet ligger inte bara hos företagen. Arbetsmiljöverkets rapport pekar också ut brister hos de fackliga organisationerna.

Skyddsombuden ute på kundföretagen har varit dåliga på att ta hand om bemanningsanställda – trots att deras arbetsmiljö också faller under skyddsombudens ansvar. I rapporten har man tagit med ett talande citat: ”Vi fackförbund har traditionellt inte tagit hand om de inhyrda då de konkurrerat med de platsanställda, våra medlemmar, om arbete. Det är på väg att ändras nu.”

Läs hela rapporten här.

Sverige har väldigt många myndigheter. 365 stycken för att vara exakt. En del är små nämnder utan fast personal – andra är gigantiska kolosser med miljardbudgetar. I den sistnämnda kategorin hittar vi Arbetsförmedlingen.
2013 har inte varit deras år. Inte nog med att deras generaldirektör Angeles Bermudez-Svanberg tvingades sluta efter att hennes skyhöga telefonräkningar kom till allmän kännedom, dessutom är allmänhetens förtroende för myndigheten i botten. I Medieakademins förtroendebarometer ligger förtroendet för Arbetsförmedlingen på 11. Det är precis ovanför Sverigedemokraterna och tidningen Expressen.

 Tyvärr stannar inte problemen där. Myndigheten sköter dessutom sitt uppdrag dåligt. Trots en budget på 68 miljarder 2013 sjunker antalet förmedlade jobb. Tyngden i insatserna har legat på coachning och handlingsplaner. Enligt en studie från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) har en tredjedel av de arbetslösa som når fas 3 i sysselsättningsgarantin varken fått praktik eller arbetsmarknadsutbildning – två insatser som snabbt brukar leda till jobb.

Med de siffrorna i åtanke är det kanske inte så konstigt att Centerpartiet i dag föreslår att Arbetsförmedlingen stöps om i grunden. I korthet går deras förslag ut på att införa en ”jobbpeng” som följer med varje arbetssökande. Sen får privata aktörer tävla om att hjälpa de arbetssökande. Arbetsförmedlingens nya roll skulle i sådana fall vara att certifiera och kontrollera de privata aktörernas verksamhet. Ett liknande system har bland annat införts i Australien med lyckats resultat.

Men: Sverige ligger som bekant inte down under. Lösningar på en annan arbetsmarknad innebär inte automatisk framgång här. Dessutom visar IFAU:s studie att privata aktörer är sämre än Arbetsförmedlingens egen personal på att hjälpa arbetslösa till nya jobb: Tiden som arbetslös var nio dagar längre om man gick till en kompletterande aktörer än om man var kvar hos Arbetsförmedlingen.

För 20 år sedan förändrades Sverige i grunden. Då tog regeringen Bildt beslut om att tillåta vinstdrivande arbetsförmedling och personaluthyrning. I ett slag blev en helt ny företagstyp tillåten – bemanningsföretagen. Sedan dess har branschen exploderat i storlek och omsättning. Enligt branschorganisation Bemanningsföretagen omsatte de 35 största medlemsföretagen 5,2 miljarder kronor under det andra kvartalet 2013.
135 000 personer arbetade någon gång i bemanningsföretag under 2012.

Är det här något dåligt?
Branschen sysselsätter ju bevisligen folk. Och mer jobb är väl alltid bra?
Nja, säger Jobbkollen.
I dag när nästan alla större bemanningsföretag tecknat kollektivavtal med Almega är förvisso de första årens vilda västern-beteende långt borta. I dag är det för det mesta ordning och reda som gäller bland bemanningsföretagen. Lönerna följer också de avtalade nivåerna. Branschen brukar också framhålla att de är många ungas första väg in till ett jobb.

Men det finns annat som spelar in på en arbetsplats. Som kompetensutveckling, kamratskap och trygghet. Att få känna att man är en i gänget – och inte bara ett par extra armar på monteringslinan.
Här släpar bemanningsföretagen fortfarande efter – framförallt när det gäller mindre kvalificerade jobb. Under de senaste åren har vi kunnat läsa hårresande skildringar av livet som ambulerande konsult, bland annat i boken Skitliv som kom ut i fjol.

För de som befinner sig längst ner i arbetsmarknadens hierarki måste alltid vara på topp. Tackar de nej till jobb en dag på grund av sjukdom riskerar de att chefen inte ringer mer. Likadant om de gör sig obekväma genom att påpeka säkerhetsbrister på jobbet. Då kan kundföretaget tacka nej till mer arbete från den personen. Dessutom urholkas den svenska modellen. Den fackliga organisationsgraden bland inhyrd personal inom LO-yrkena ligger på 25 procent – betydligt lägre än för arbetsmarknaden i stort.

Om man bara gick på vad som skrivs i tidningar och sägs i tv kunde man lätt tro att halva Sveriges befolkning jobbar med media. Eller kanske som deckarförfattare, bloggare eller konstnärer.
Så är dock inte fallet.
Sveriges i särklass vanligaste yrken är undersköterska och vårdbiträde – åtminstone om man pratar om kvinnor. För några män ser man knappt till bland uskorna, 2011 utgjorde de bara sju procent. Männen jobbar istället som företagssäljare och programmerare.

Alla uppgifter kommer från SCB:s statistikdatabas. Tyvärr är de från 2011, någon nyare sammanställning finns inte tillgänglig.
Slående är att många av yrkena i toppen är rena LO-yrken. Snacket om att alla skulle tillhöra någon form av välsituerad medelklass nuförtiden klingar alltså ganska tomt.

Lika stora missuppfattningar verkar finnas när det gäller löner. Folk tjänar i regel inga mångmiljonbelopp i det här landet. En titt på 2012 års siffror visar att den genomsnittliga månadslönen för alla sektorer låg på 29 800 kronor. Tycker någon att det låter orimligt högt får man komma ihåg två saker: Dels är lönerna räknade på heltidslöner – inom många yrken jobbar många deltid. Dessutom tjänar tjänstemän mer än arbetare och privatanställda drar i snitt in mer per månad jämfört med personal i den offentliga sektorn. Det drar upp snittet.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns också kvar (mer om varför de ser ut som de gör i ett senare inlägg på Jobbkollen):

Se till att hålla de här siffrorna i bakhuvudet inför det kommande valåret.

Trogna läsare minns inlägget från september ”Med livet som insats”. Då konstaterade Jobbkollen att dödsolyckorna minskar – men att det fortfarande i snitt dör 45 personer om året på sina arbeten.
Sant – men också en bild som tål att fördjupas. I höstens kanske viktigaste bok, Döden på jobbet av Ellinor Torp, är det nämligen en grupp som drabbas hårdast av arbetsplatsolyckorna.
Ungdomarna.

Det är inte bara skrämselpropaganda. Bland manliga arbetstagare i åldersgruppen 16-24 år är risken för att råka ut för en allvarlig olycka 40 procent högre än för män i övriga åldersgrupper sammantaget enligt Arbetsmiljöverket.
Att spekulera i orsaken till de stora skillnaderna blir just det – spekulationer. Men det kan ändå vara på sin plats att redogöra för något som boken tar upp: De långa entreprenadkedjorna inom bygg och industri där ungdomarna ofta finns i sista ledet.

Vid olyckan på Nordkalk 2011 där en person dog och sex andra skadades – däribland Gustaf Seppelin Solli på bilden ovan – var inte mindre än fyra underentreprenörer inkopplade. Detta trots att det bara var åtta personer som arbetade med kalkugnen. Och det är bland de inhyrda underentreprenörerna som de allvarliga olyckorna slår till.
På SSAB i Luleå arbetar omkring 900 kollektivanställda och omkring 60 entreprenörer. Trots det drabbades de inhyrda av lika många allvarliga olyckor som de kollektivanställda under åren 2009-2011. En enorm snedfördelning med andra ord.

Likadant ser det ut i byggbranschen. 13 av de 21 byggjobbare som dog i arbetsplatsolyckor åren 2010-2011 var anställda av underentreprenörer.
Och när Arbetsmiljöverket kommer för att utreda olyckorna finns det sällan någon som kan ställas till svars.
För vem bär ansvaret för en olycka när en person är inhyrd i två, tre – eller till och med fyra led?

När man läser om kändiskrögarna i Stockholm som högaktningsfullt struntar i att teckna kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket kan man ju fråga sig om kollektivavtalen hör till det förgångna.
Likadant när man drar sig till minnes blockaden mot salladsbaren i Göteborg. Det måste väl finnas ett smidigare sätt att bestämma löner och arbetstider än genom ett avtal (som dessutom kostar pengar, suck!)?

Kort svar: nej. Tittar man på länder som har valt en annan modell (exempelvis Frankrike och Storbritannien) tvingas de lagstadga minimilöner och arbetstider. Och alla som någon gång har sett en riksdagsdebatt vet att det inte direkt går med jetfart att förändra gällande lagstiftning. Med kollektivavtal kan man anpassa verksamheten mycket snabbare till konjunktursvängningar och förändringar i världsekonomin. Det syntes inte minst när IF Metall och Sveriges ingenjörer tecknade sina krisavtal under finanskrisen 2008/009.

Men för att avtalen ska ha bäring krävs det att både arbetstagare och arbetsgivare respekterar dem. Och det gör nästan alla. Tittar man på riksdagspartierna är det bara Centerpartiet och dess ungdomsförbund som med ojämna mellanrum gör utspel mot den svenska modellen. Men annars är både fackförbund, arbetsgivarorganisationer och politiker överens: Kollektivavtal är rätt melodi för Sverige.
Men då gäller det att även kändiskrögare respekterar dem.

Söndagskvällen innebar partiledardebatt i Agenda. Och på schemat stod bland annat diskussioner om jobben. Som Jobbkollen har konstaterat tidigare ligger arbetslösheten högre i dag jämfört med när Alliansen tog makten 2006. Dessutom har snittiden på arbetslöshetens längd ökat dramatiskt, från 25,9 veckor i augusti 2006 till 35 veckor i augusti 2013. En öm punkt för Alliansen med andra ord – och oppositionen högg direkt:
– Jag hatar arbetslöshet, dundrade Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i en blek parafras på Göran Perssons klassiska harang om klassamhället.
– Jag hatar utanförskap, replikerade statsminister Fredrik Reinfeldt snabbt.

Men sen gick liksom luften ur hela tillställningen. Varken oppositionspartierna eller Alliansen kom med några konkreta förslag. Jobbfrågan blev i stället en skattefråga: Centerpartiets Annie Lööf rasade mot Socialdemokraternas aviserade höjning av arbetsgivaravgiften för unga och restaurangmomsen. Stefan Löfven kontrade med att påpeka att Alliansens skattesänkningar inte har lyckats få ner arbetslösheten.

Och i mitten – längst bort från tv-kamerorna – stod Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna och var tyst. Till slut fick han ordet från programledarna och konstaterade att småföretagarna är nyckeln till sänkt arbetslöshet.
Inget nytt under solen alltså – varken från höger eller vänster.
Samtidigt saknar 377 000 personer ett arbete att gå till.

Minns du vad som hände den 9 juni 2011?
Då röstade riksdagen för ett stopp för nyanvisningar till Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin.
Men håll hästarna ett ögonblick tänker du kanske nu. Fas 3 går väl som tåget?

Jodå, direkt efter omröstningen konstaterade dåvarande arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) att hon inte hade för avsikt att införa något ”idiotstopp”. Dessutom undvek hon elegant att svara på den direkta frågan om hon tänkte lyssna på riksdagens beslut och säga till Arbetsförmedlingen att stoppa Fas 3:
– Vi kommer att väga in det i våra fortsatta överläggningar, sa hon då till TT.
Överläggningarna verkar mest ha varit av kosmetisk karaktär. Ett tag senare bytte nämligen Fas 3 namn till ”sysselsättningsfasen i jobb- och utvecklingsgarantin”.

Och hur ser det då ut i dag? Ja, något idiotstopp blev det verkligen inte. Månadssnittet första halvåret 2013 för inskrivna personer i sysselsättningsfasen låg på 33 942 personer. Det är en ökning på drygt 29 procent jämfört med 2011 när beslutet om ett stopp togs. Och åtgärden har fortfarande problem med att få folk i arbete. I juli 2013 var det bara två procent av de inskrivna i åtgärden som gick vidare till ett jobb. Och någon stor förändring planeras inte.
Linda Norberg, pressekreterare hos nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson har visserligen inte hunnit kolla med ministern men säger att:
– Bara för att vi har en ny arbetsmarknadsminister innebär inte det att politiken har förändrats.
Fas 3 består med andra ord.

Men – och det glöms ofta bort i rapporteringen – många av dem som hamnar i sysselsättningsfasen är nöjda när de väl kommer ut på praktik eller får arbeta hos ett företag. 75 procent av dem som fått en anvisad plats tycker att deras arbetsuppgifter känns meningsfulla, enligt en studie från IFAU.
Återstår att se vad som händer med ett av Alliansens hjärtebarn efter valet 2014. Socialdemokraterna har gång på gång deklarerat att de tänker skrota Fas 3 vid ett regeringsskifte.

Arbetsrelaterad ohälsa är inget nytt under solen. Redan de gamla Moderaterna gick till val 2006 på frågan om att få ner de höga sjukskrivningstalen. Men att olika anställningsformer kan vara bättre eller sämre för hälsan överraskade åtminstone undertecknad (för fakta om anställningsformer, se FAQ-bloggposten från september).
Enligt Anna-Karin Waenerlunds doktorsavhandling vid universitetet i Umeå förhåller det sig nämligen så.

Personer som har tillfälliga anställningar upplever mer psykiska besvär och skattar sin egen hälsa som sämre jämfört med tillsvidareanställda. Studien, som består av omkring 1 000 enkätsvar från 2007, visar på flera orsaker till ohälsan. Bland annat inverkar framtidsstressen och oron inför varje lönebesked menligt på hälsan.
– Samtidigt som många av de tillfälliga anställda arbetar hårt och många timmar så har de ändå inte tryggheten av att veta vad det kommer att stå i lönebeskedet nästa månad, skriver Anna-Karin Waenerlund i ett pressmeddelande.

Vikariat och inhopp brukar ofta framhållas som något som framförallt unga får brottas med. Men i Waenerlunds studie problematiseras den bilden. Flera av dem som har tillfälliga anställningar har passerat 40-års strecket.
– Vissa riskerar att fastna med en fot i dörren utan att få komma in på arbetsmarknaden på allvar. Jag kallar dem långtidstillfälliga. En del har jobbat uppemot tio år hos samma arbetsgivare utan att ha fått en tillsvidareanställning, skriver hon.

Men hur ser det ut då, tänker kanske vän av ordning.
Är verkligen tillfälliga anställningar ett problem? Hur många är det som hankar sig fram på vikariat och har det förändrats över tid?
Nja, en snabb titt på SCB visar att relationen mellan fast anställda och personer med tidsbegränsade anställningar varit ganska konstant de senaste åren.
84 procent av de anställda har fasta jobb och 16 procent har det inte.
De siffrorna gällde både 2005 och 2012.

Det finns ett mantra som företrädarna för de åtta riksdagspartierna älskar att slänga sig med i debatter: ”Sverige ska tillbaka till full sysselsättning, något annat duger inte.” (se exempel här, här och här)
Inte så kontroversiellt kanske. Det finns förstås inget parti som vill att folk ska vara arbetslösa.
Eller?

Vid en närmare titt så gör det faktiskt det. Nästan alla riksdagspartier närmare bestämt. För i dag krävs det en viss arbetslöshet för att inte Riksbankens inflationsmål på två procent ska hotas. Skulle arbetslösheten sjunka snabbt till följd av, låt säga politiska initiativ, kommer Riksbanken att tvingas höja räntan, kyla ner ekonomin och på så sätt öka arbetslösheten igen.
Allt enligt den nationalekonomiska teori som brukar kallas för löne-prisspiralen.
– Jag skulle vilja säga att full sysselsättning är den nivå som inte spränger Riksbankens inflationsmål. Flera uppskattningar har kommit fram till en arbetslöshet på fem procent som en lägsta nivå, säger Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi till tidningen Byggnadsarbetaren.

I klartext innebär det att i den bästa av världar, där både konjunkturen och politiska satsningar samverkar friktionsfritt med varandra, skulle över 250 000 personer vara arbetslösa.
Men politikerna vill inte prata om det här.
När Stefan Löfven får frågan om vad ”full sysselsättning” egentligen innebär i procent och reda siffror, svävar han på målet.
– Säger jag en procentsats så kommer alla att bita sig fast i den, så jag undviker det, säger han till Byggnadsarbetaren.

Nästa gång du hör en politiker prata om full sysselsättning, fråga vad det innebär konkret och hur man ska nå dit med de inflationsmål som finns i dag. För oavsett vem som vinner valet 2014 kommer arbetslösheten att ligga kvar på en historiskt sett hög nivå framöver – varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill nämligen förändra Riksbankens uppdrag.

_________________________________________________________

FAKTA: Pris-lönespiralen
Nationalekonomisk teori om hur inflation kan skapas. Ser i korthet ut så här: När arbetslösheten sjunker minskar oron bland löntagare. De blir mer rörliga på arbetsmarknaden och kan ställa högre lönekrav. Företagen kompenserar de högre lönekostnaderna genom att höja sina priser.
Nästa avtalsrörelse kompenserar löntagarna prisökningen med höjda löner igen och företagen följer efter. Allt i en evig cirkel av stegrande priser och en skenande ekonomi.
I det här läget skulle Riksbanken gå in och höja styrräntan för att kyla ner ekonomin och minska inflationen.