Det är alldeles snart dags att lämna Strasbourg och Europaparlamentet.

Under knappt fyra dagar har det sagts en hel del som på olika sätt beskriver vad EU-organisationen är. Här är några citat från några av de som rört sig i samma korridorer som jag de senaste dagarna.

”Det finns en grej som tveklöst är roligare här än i Sveirges riksdag: Det finns en jävla massa utlänningar. Det är ibland frustrerande för de här utlänningarna är annorlunda, men vi är frustrerande för dem också.”
(Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker för moderaterna)

”Här finns ledamöter som kan tänka sig att rösta om ifall det regnar eller inte, istället för att titta ut genom fönstret och se efter.”
(Maria Robsahm – tidigare Carlshamre, EU-parlamentariker för folkpartiet men som bytt till feministiskt initiativ)

”Att som vänsterpartisterna vara emot EU fast ändå jobba för att EU ska införa en massa saker, det är som att sitta i Volvos styrelse och köra Saab.”
(Olle Schmidt, EU-parlamentariker för folkpartiet)

”Många har tröttnat på att det ska svartna för ögonen på alla fotografier. Det är faktiskt 52 procent kvinnor i Europa, men det syns inte i besluten.”
(Margot Wallström, socialdemokrat och första vice ordförande i kommissionen)

”I och med finanskrisen inser ni i Sverige nog mer och mer behovet av att införa euron.”
(Hans-Gert Pöttinger, kristdemokrat från Tyskland och parlamentets talman)

Jag mötte Jean-Marie Le Pen i hissen i Europaparlamentet i Strasbourg.
Alltså ledaren för franska högerextrema partiet Front National.
Enligt svenska Wikipedia har Le Pen bland annat sagt så här:

”Hur bevisar jag att jag inte är rasist? Måste jag gifta mig med en svart kommunist som har AIDS? Måste jag det?”

Han sitter i Europaparlamentet. Det är fler högerextrema som vill in. En del menar att vi bör rösta i valet nästa år för att se till så att det inte blir så.

Studiebesök i Europaparlamentet Strasbourg, dag 4.

Hemresedag. Jag är inte ensam om att dra omkring på en resväska här i de gigantiska byggnaderna som är EU-parlamentet i Strasbourg.
Så här är det en gång varje månad. Det är inte bara de 785 parlamentarikerna som ska tillbaka till basen i Bryssel. Det är alla tjänstemän, pressekreterare och servicepersonal också. Och alla journalister.

Flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg är ett av de svenska parlamentarikernas favoritämnen. De har begärt en granskning av hur mycket flytten kostar – i pengar och i miljöpåverkan. Siffrorna väntas i vår. De blir nog hisnande.

Ändå tror ingen att en ändring kommer till. För starka länder som Frankrike och Tyskland är sätet i Strasbourg symboliskt superviktigt. Att lägga Europaparlamentet här, i staden vid gränsen och som tillhört båda länderna, blev symbolen för att de gamla ärkerivalerna till slut kunde leva i fred och samarbeta, sida vid sida.
Men det är bökigt att ta sig till Strasbourg.
– Ungefär som att ta sig till Kalmar, sa moderaten Christofer Fjellner i går.
Vissa åker via Paris, andra via Prag eller mellanlandar i Amsterdam. En del tar bussen, andra tåget och väl här är hotellrummen slut.
Så därför har den mesta EU-verksamheten flyttat till Bryssel. Bara beslutsperioderna, sessionerna, hålls här, i Strasbourg.

Bara en olycka verkar hindra flytten. Som när innertaket rasade in över kammaren i somras. Hade verksamheten varit i gång hade det blivit katastrof. Men nu är allt lagat och huset säkrat för framtida olyckor.

Vad händer här under tiden som alla är hemma i Bryssel? Alltså den mesta tiden av året.
Inte mycket, verkar det som. Ett och annat låtsasparlament.
– Skolklasser kommer hit och ”leker” parlament, berättade socialdemokraten Göran Färm.
EU-parlamentet i Strasbourg är nog världens finaste och absolut mest kostsamma lekstuga.

Vill Margot Wallström bli minister i en framtida s-ledd regering?
Nej, det vill hon inte. Eller, det är snarare ingenting hon går och tänker på.
För man ska aldrig säga aldrig. Och Mona Sahlin vill nog väldigt gärna ha Wallström nära intill. Som tränare kanske?

I dag frågade jag Sveriges EU-kommissionär om framtiden.

Hur ser du på din framtid efter tiden i kommissionen?
– Ja, man kan väl alltid bli en bättre människa. Man kan väl ägna sig åt det.
Men förutom det?
– Nej, jag vet inte än vad jag ska göra. Jag hoppas bara att jag ska få lite mer tid för mig själv, att inte ha varje halvtimme det närmaste året inbokad. Men mitt politiska engagemang tänker jag behålla och jag vill jobba för europatanken och internationellt.
Skulle du kunna tänka dig en ministerpost i en eventuell s-ledd regering?
– Jag går inte och drömmer och föreställer mig att det är det jag ska göra så småningen. Jag vill hellre ha någonting där jag inte behöver vara så mycket i rampljuset, Det är så det känns. Mer på avbytarbänken, eller tränarbänken kanske. Coachbänken.

En journalistkollega frågar:
Men om Mona Sahlin kommer med ett erbjudande – kan du tacka nej då?
– Ingen kan ju säga någonting om det som händer framöver och det har jag också lärt mig att de som börjar tro och väntar på att få samtal om att bli ministrar, de blir aldrig det. Jag tror inte någon ska börja dela ut några jobb eller poster redan nu. Men det är inte något jag går och föreställer mig. Jag vill inte vara i rampljuset.

Sista oktober nästa år är Wallströms och övriga kommissionärers sista arbetsdag.

Finanskrisen kan i själva verket hjälpa kampen mot klimatförändringarna på traven.
Det menar Margot Wallström, första vice ordförande i EU-kommissionen.

– Alla kriser innebär både risker och möjligheter. Det här är ett tillfälle att säga, ”ok, om vi nu ser ett tillfälle att investera i ny teknik, ja då måste vi välja miljövänlig teknik och tänka mer långsiktigt”, sa hon vid en träff med svenska journalister i Strasbourg i dag.
– Klimatkrisen försvinner inte för att vi har en finansiell kris. Vi kan välja att betala nu till ett visst pris eller vänta till senare med följden att det blir ännu dyrare.

Att vänta med klimatet till senare är bland annat Italiens och Polens inställning nu när finanskrisen med full styrka dragit in över Europa.
Men Wallström är kallsinnig inför det synsättet.

– Det är viktigt att säga att mål- och tidtabellen ligger kvar. Det är 20-20-20 målet * som ligger kvar och vi ska försöka få till ett beslut före årets slut.
Aftonbladet.se: Tror du att det blir så?
– Ja, jag tror att det blir så. Och fransmännen är ju väldigt inne på det. Just i det här läget får vi vara glada över att vi har ett så drivande ordförandeland som Frankrike med skickliga diplomater och en jädra energi. Han är som en duracellkanin, Sarkozy, sa Margot Wallström.

Duracellkanin var inte ordet som EU-parlamentets mäktige talman, den tyske kristdemokraten Hans-Gert Pöttering använde när också han berömde Frankrikes president  i dag. Men han menade väl ungefär samma sak.

– Vi ska på ett sätt vara glada över att finanskrisen inträffar samtidigt som vi har en så engagerad politiker som Nicolas Sarkozy som ordförande för EU, sa Pöttering.

Sarkozy som precis som Margot Wallström inte vill att finanskrisen sinkar arbetet med ett klimatpaket för minskade utsläpp och renare energi.
Aftonbladet.se: Får Sarkozy rätt?
– När det gäller tidtabellen så anser vi i EU-parlamentet att finanskrisen, som sådan, inte ska leda till en situation där vi inte längre ägnar oss åt klimatpaketet. Vi måste hålla på med det och vi ska hålla oss till den tidtabell som vi har bestämt, svarade Pöttering.

* 20-20-20-målet: 20 procents ökning av energieffektiviteten, 20 procents minskning av utsläppen från växthusgaser och 20 procents andel av förnyelsebara källor i EU:s energikonsumtion år 2020.

Studiebesök på Europaparlamentet i Strasbourg, dag 3.

Minns ni Bagdad Bob? Eller riktigare Mohammed Saeed al-Sahhaf, informationsminister under den USA-ledda invasionen av Irak 2003.
Han som dag efter dag sa att allt var under kontroll, att de amerikanska styrkorna hölls på säkert avstånd när de i själva verket patrullerade Bagdads gator.

I går fick Bagdad Bob sällskap av Sveriges riksbank.
Enligt förre riksbankschefen och EU-parlamentarikern för kd Lars Wohlin betedde sig hans förra arbetsgivare ungefär som Bagdad Bob i början av finanskrisen.
”Sitt lugnt i båten. Vi har läget under fullständig kontroll. De svenska bankerna är stabila.”

Märkligt då, tyckte Lars Wohlin, att regeringen senare gick in med ett garantipaket på 1 500 miljarder  kronor för att lugna de så stabila svenska bankerna.

En dag i EU-parlamentet, Strasbourg.

9.00 Svenske ledamoten Jan Andersson (s) står som en prick nere i den väldigt stora kammaren av grå kostymer och förkunnar på bredaste skånska sin syn på arbetsrätt och kollektivavtal i Europa.
– Det ska gälla likabehandling oavsett nationalitet, säger Andersson.
Och, säger han, det står fullständigt klart,
– att strejkrätten kan inte vara underordnad den fria rörligheten.
På dryga fyra minuter är han klar. Nu hörs en annan röst från en annan del av salen.

Diskussion om Anderssons betänkande. Det är bråttom. Snart kommer Sarkozy.

Klockan 10.05 lägger miljöpartisten Carl Schlyter upp fötterna i fönsterbrädet, lutar sig tillbaka och lyssnar via webb-tv till Sarkozy som talar inför parlamentet, några våningsplan ner.
– Ser du att nummerskylten är borta? Säger Schlyter förtjust.

Sarkozy står och talar vid plats nummer två, men tvåan är borta.
– Frankrikes president kan aldrig vara nummer två, säger Schlyter.

EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson (v) tittar in.
– Hur ska du rösta om Anderssons betänkande?
En kort diskussion kring hur man ska göra och vad som är klokast följer.

– Man brukar göra så i frågor man själv inte sysslar med, säger Schlyter.
– För att få koll på hur diskussionen går.
– Själv får jag alltid frågor om fiskepolitiken.

Sen berättar EU-kritikern Schlyter med entusiasm om allt han har åstadkommit under sin tid i parlamentet.
Vad tycker du om miljöpartiets beslut att slopa utträdeskravet ur EU?
– Jag kommer att sakna det, säger Schlyter.

Klockan är cirka 11.03 och en stor påse äpplen ligger på bordet på ett kontor nio våningar upp i T-tornet där ledamöterna har sina rum.
EU-parlamentariker Anders Wijkman (kd) vänder sig om.
– Vi går någon annanstans.
Med två assistenter vid rummets enda skrivbord finns inte plats för fler.
Hiss till våning ett.

– Hi, säger Anders Wijkman till den ene.
– Hi till den andre och till en till.

– Det här är något helt annat än svenska Riksdagen. Det är en väldig dynamik. Att svensk media inte har fattat det, det är helt obegripligt, säger Wijkman.

Anders Wijkman har varit i Röda korset, i FN och suttit i Riksdagen. Men ingen annanstans har han gjort så stor nytta som här, säger han.
Men nu får det vara nog. Inte fem år till.
– Jag har lång rygg och långa ben. Det sliter på kroppen.
Enligt Wijkman arbetar han och kollegorna som ”små skållade troll”.

*************************

Klockan 12.20 dundrar det till i högtalarsystemet i journalisternas arbetsrum.
Presskonferens med Nicolas Sarkozy och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso.
Skynda skynda till presskonferensrummet. Måste få plats med hörlurar för simultantolkning till svenska.
12.30. Pressrummet är fullt. Ingen Sarkozy, ingen Barroso. Framåt 13-tiden kommer de. Talman Hans-Gert Pöttering i mitten.

Jag zoomar in Sarkozy.

Han vevar med armarna och pratar finanskris.
– Jag vill se krisen som ett tillfälle att se över Europa och göra Europa bättre.
– Jag är optimist. Jag tror att efter krisen har vi ett annat Europa – och då är det ett bättre Europa. Vi kan inte styra Europa på samma sätt före som efter, säger Sarkozy.

*****************

Runt klockan 14.20 slår sig centerpartiets Lena Ek ned med en salladstallrik i restaurangen i Winston Churchill-byggnaden.
Omröstningen tog tid. Lunchen är sen. Men Lena Ek kastar sig inte över maten. Hon kastar sig över mina frågor om EU:s betydelse och om vad hon, som enskild ledamot, faktiskt kan uträtta.
Hon brinner men är precis som sina kollegor besviken på oss, svenska journalister. Financial Times intervjuar henne, europeiska tv-stationer likaså. Men svenska medier?
– De hör nästan aldrig av sig säger Lena Ek.

**********************

Nästan prick klockan 15 frågar en man i frack med medaljong i lång kedja runt halsen vad jag gör i ledamöternas bar, alldeles intill kammaren.
– Jag ska träffa mr Gunnar Hökmark, säger jag, för det låter rätt att säga så här, och vilken lycka, Gunnar Hökmark (m) dyker upp.
– EU är en sån här jävla bokstavskombination, säger han.
– Nu är EU någonting ”där”.
Hökmark vill skingra dimmorna kring kombinationen E och U så att vi känner att EU lika mycket är Stockholm, Kiruna eller kanske Skövde.

*************************

Gunnar Hökmark flyttar till ett annat bord och möte med en annan man. Ett par timmar senare står han i kammaren och talar.
En dag med svenska EU-parlamentariker. De verkar ha kul här. Det är inte som hemma där partipiskan viner. Här kan man gadda ihop sig än här än där och vips så har man drivit igenom en viktig fråga.

Gunnar Hökmark säger att vart och vartannat beslut är som FRA-omröstningen hemma i Sverige. Frågan som ända fram till röstning fortfarande var öppen. Så spännande är det hela tiden här. Men när EU-frågorna kommit till Sverige är de i det närmaste omutliga för förändringar.
Bevakningen måste börja här, i Strasbourg, eller där, i Bryssel säger de jag pratar med.
Anders Wijkman är mest upprörda av alla.
– Hur kan Aftonbladet ha tio sidor om en enda fotbollsmatch?!
Men inte en rad om EU?
– För att det inte säljer tidningar, EU säljer inte tidningar, försöker jag.
Anders Wijkman gillar inte mitt argument.

Studiebesök i EU-parlamentet, Strasbourg. Dag 2.

Klockan är kvart i nio. Snart ska svenske veteranparlamentarikern Jan Andersson tala för sitt betänkande i kammaren. Han vill att EU ska se över hur kollektivavtalen ska säkras när arbetare från ett land tar tjänst i ett annat land. Bakgrunden är Vaxholmsmålet där Sverige förlorade i EG-domstolen. Man hade inte rätt att sätta det lettiska byggbolaget Laval i blockad.

(Nu ringer klockan. Först tror man det är brandlarmet. Men det är precis som i skolan. Inringning. Dags att samlas i kammaren).

Dagens huvudnummer är ändå inte Jan Andersson från Sverige. Det är Nicolas Sarkozy, Frankrikes president och EU:s ordförande. Om en dryg timme ska han redogöra för finanskrisplan, Lissabonfördrag, med mera.

Jag ska följa hans tal tillsammans med miljöpartisten Carl Schlyter, från hans kontor i den gigantiska parlamentsbyggnaden här i Strasbourg.

Vad blir 493 miljoner människor och 4 325 897 kvadratkilometer?

Svar: EU, Europeiska unionen.

I dag flyttade hela kolossen från belgiska Bryssel till franska Strasbourg för fyra dagars debatt och beslut.

Nu har det mörknat utanför, klockan är 20.20 och inne i parlamentets kammare pratar ledamöterna sharia.
Det är glest, mycket glest i bänkraderna men två svenskar har synts där: Eva-Britt Svensson, vänsterpartiet och Inger Segelström, socialdemokraterna.
Debatt om nytt förslag kring gemensamma EU-bestämmelser för skilsmässor.

I korthet går det hela ut på att ett par, där makarna kommer från olika länder, även från länder utanför EU, själva ska få bestämma enligt vilket lands lag de ska skilja sig.
Sverige har satt sig på tvären och nu försöker man tala ärade fru Segelström och ärade fru Svensson tillrätta.  Fram och tillbaka småspringer män i frack. Jag tror att de tillhör servicepersonalen.

En gigantisk byggnad lätt att förirra sig i med 785 ledamöter från 27 länder. Sverige företräds av 19.
Den här veckan är det skilsmässor, torskkvoter, kollektivavtal, skyddet för barn på internet och gemensamt klimatsamarbete med u-länder som är på tapeten. Bland annat. Och så kommer Frankrikes president och EU:s ordförande Nicolas Sarkozy hit för att prata finanskris, Lissabonfördrag och Ryssland. Bland annat.

Holländska runt ena hörnet, franska runt det andra, engelska här, tyska där och någonstans lite svenska.

Förstår vi egentligen hur mycket som bestäms här och hur mycket besluten här, i Strasbourg, faktiskt  påverkar oss i Sverige?

Förmodligen inte.
– Nästa år blir ett superår, sa representanten från Sverige som är svenska journalisters guide.

Superår med EU-val, svenskt ordförandeskap och en ny ”grundlag” som ska tas i land. Själv kommer jag just från den svenska superveckan. Den där Sahlin, Reinfeldt, Björklund och de andra drabbat samman i medier och i Riskdagen.

Där sas ingenting om superåret. Knappt något om EU alls.

Här pågår debatterna till midnatt. Klockan 21 är det utfrågning av en ny kommissionär.

Det är drag här i EU och för denna höst premiär i Strasbourg. För i somras rasade taket in. Rakt in över plenisalen. Om det inte hade varit sommar kunde de svenska moderaterna ha strukit med. Inför flytten tillbaka till Strasbourg demonstrerade parlamentariker med bygghjälmar på huvudet.
Men att hela EU-kolossen flyttar från Bryssel till Strasbourg tolv gånger varje år för enorma summor med noll miljötänk är en annan historia om den här unionen som vi är med i och som det nog vore bra om vi visste lite mer om.

Nu är det slutbloggat för tillfället.
Återkommer förr eller senare.