När jag var liten sa min bästa kompis att hennes föräldrar röstade på Olof Palme. Hemma i deras vardagsrum hängde porslinstavlan med S-ledaren intill tallriken med kungen och Silvia.

I radion i morse sa Ursula Berge att Moderaterna inte längre är partiet som ”käkar barn till frukost”. När jag var liten i det röda villasamhället var bilden nästan den.

Nu ligger Matilda, snart en månad, i mitt knä och jag undrar hur det ser ut om åtta år, när hon för första gången på riktigt är medveten om ett val. Vem är statsminister då? Hur har vi det med blocken och är Sverigedemokraterna i riksdagen lika självklara som något av de andra sju partierna är i dag?

Jag funderar över Fredrik Reinfeldt och partiet som inte längre käkar barn. De som än så länge följer planen. Som med oblyg självgodhet och imponerande självsäkerhet utmanat svensk politisk tradition med målsättningen att bli det nya S, det ”statsbärande partiet”.

Hittills följer man planen men än är bara delmål nådda. På hotellet vid Norra Bantorget i går fanns hoppet om att gå om och bli störst. Det lyckades bara nästan. Om åtta år hur är det då? Är M det nya  S? Eller har vi kanske blivit mer som andra utan någon självskriven statsbärare alls. Ledaren på porslinstallriken lär i alla fall vara en konstig relik från en mammas avlägsna barndom.