Fredrik Reinfeldt och hans närmaste har uppslukats av jorden och i väntan på att han ska dyka upp igen spekuleras det friskt kring hur frågan om regerandet av Sverige ska lösas nu när valet slutade som det gjorde. Etablerat samarbete med fienden eller minoritetsstyre med hoppande stöd? Jag kommer ihåg en dag i våras då Svenskt Näringsliv höll stämma och statsministerkandidaterna Sahlin och Reinfeldt möttes till debatt. Den gången var tanken på ett samarbete, i alla fall mellan M och S, och särskilt från Reinfeldts sida, helt uteslutet.

– Vi står för långt ifrån varandra, sa M-ledaren till Aftonbladet.

– I varenda sakfråga vill Sahlin med sitt samarbete föra Sverige i en annan riktning mot högre skatter, mot forcerad kärnkraftsavveckling och mot hemtagande av trupp från Afghanistan.

Men det där sades förstås i ett annat tidevarv.

Nu verkar ändå de flesta tro att det blir regerande i minoritet. Ett annat skäl, än just de himmelsvida åsiktsskillnaderna, skulle väl vara att man inte vill riskera kompisandan. Att alliansledarna trivs ihop har väl ändå bevisats de senaste åren. Göran Hägglund gav uttryck för det i en intervju med TT häromdagen:

– Om det kom in ett parti utifrån med en annan grundsyn skulle samarbetet byta karaktär (…).

Den hårda blockpolitikens tid är kanske ändå över. Hur det ska gå för det rödgröna samarbetet  verkar väldigt oklart och nu börjar även de små i alliansen positionera sig mot stora M. Samtliga ville i gårdagens Rapport lätta på sjukreglerna medan M-ministern Husmark Pehrsson var kallsinnig. Samtidigt, i ett rum med stängda dörrar, funderar Reinfeldt över om han ska bli ännu mäktigare i förhållande till övriga tre. Valresultatet ger honom ju rätten att ta kommandot över ytterligare ministerposter.

Veckan efter valet blev märklig. Huvudpersonerna försvann och in trädde istället en matematikprofessor och en Vivan Nilsson från Valmyndigheten. Ser fram emot måndag då en ny akt i valdramat borde ta sin början.