I dag för fyra år sedan sköts den ryska journalisten Anna Politkovskaja till döds hemma i trapphuset i Moskva.

Lagom till årsdagen ger Ordfront ut ett urval av hennes artiklar i boken ”Sanningen. Inget annat”. Den svenska versionen är på knappt 300 sidor. Det ryska originalet på nära 1 000. Jag köpte boken när den gavs ut i Ryssland för några år sedan och beskrev den då som den tyngsta bok jag nånsin köpt. Det är tungt att läsa Anna Politkovskaja. Ibland var det för tungt och man orkade inte riktigt med ännu en berättelse om fasansfulla övergrepp i Tjetjenien eller i någon av de andra sydryska delrepublikerna. Ibland kände jag mig själv tjatig som fortsatte att återge det som Politkovskaja och hennes tidning Novaja Gazeta skrev. Ständigt detta elände, denna ondska och rättslöshet.

Just det var kanske storheten med Anna Politkovskaja. Hon gav aldrig upp. Hon fortsatte berätta om orättvisorna, korruptionen, om människoödena som i sin fasansfullhet ofta liknade varandra. Trots massivt motstånd hade hon säkert fortsatt om inte några kulor stoppat henne för fyra år sedan.

Jag går in på ryska människorättsorganisationen Memorials hemsida. De fortsätter. Trots att även deras medarbetare hotas till livet och mördas fortsätter de att granska människorättsbrotten som fortfarande pågår i Ryssland. På nyhetssidan finns rubriker som:  ”I Dagestan försvinner åter människor”, ”Tjetjenien: olagligt gripande av Sajd-Arbi Tsurajev” osv.

Där finns också en nyhet om en kurs i mänskliga rättigheter på juristfakulteten på republiken Ingusjiens statliga universitet. Bakom kursen står just Memorial, en organisation som nämns i samband med Nobels fredspris, som ju tillkännages i morgon. Lagom till årsdagen av mordet på Anna Politkovskaja vore det kanske ett ganska bra val.