I Håkan Juholts värld är varje man en ombudsman och varje hus ett Folkets hus skrev Katrine Kielos i en ledare i Aftonbladet för ett tag sen och visst kändes det mer som Norra Bantorget än supernya Waterfront när Juholt höll sitt första tal som Socialdemokraternas ordförande i dag.

Publiken gillade vad de hörde och efteråt nästan hoppade vänstersossen Göran Greider av entusiasm. Visserligen fick vi inte veta jättemycket om exakt vad Håkan Juholt vill göra (mer än att det snarare blir högre skatter än lägre, hellre offentligt än privat). Men alldeles i början av sitt tal gav han ett besked: Att sluta titta på de andra för att i stället berätta om den egna vägen framåt. Sluta upp med den förlamande fixeringen vid de nya Moderaterna, alltså.

Precis som Fredrik Reinfeldt lovade när han var ny: Släppa tanken på den stora motståndaren för att i stället lägga krutet på den egna politiken. Det fungerade bra den gången och är nog en förutsättning för att Håkan Julholt ska bli mer långvarig på posten än vad Mona Sahlin blev.

Nu lägger den här bloggen ner eftersom jag slutar på Aftonbladet. Kanske ses vi i Moskva.

Do vstretji!

”Domodedovos ankomsthall är bokstavligt talat porten in i Ryssland. Miljoner människor som från och med nu anländer till Ryssland med flyg kommer att möta platsen där tiotals dödades, över hundra skadades. Det är utan tvekan en framgång för terroristerna.”

Så skriver journalisten Grigorij Asmolov i sin blogg på radiokanalen Echo Moskvys sajt.

Förra gången det hände, ett terrordåd i Rysslands huvudstad, sa man ”mitt framför näsan på FSB”. I mars förra året sprängde sig en självmordsbombare till döds på tunnelbanestationen Lubjanka, alldeles i närheten av den ryska säkerhetstjänsten FSB:s huvudkontor.

Det råder ingen tvekan om att de som utfört dåden lyckats förnedra landets styrande å det grövsta. Förnedrade är ingenting som president Medvedev och premiärminister Putin vill vara. Terroristerna har kanske ”lyckats” men för människorna i norra Kaukasus, där förövarna sägs ha sitt ursprung, är gårdagens dåd det värsta som kunde hända.

Pär Nuders alla nej på frågan om han vill bli ny partiledare betyder i själva verket ingenting. För i Pär Nuders värld har han ännu inte fått frågan (om nu inte Berit Andnor frågat). Han beskriver det själv i boken ”Stolt men inte nöjd” från 2008.
”Den som saknar stöd kan inte vara kandidat”, skriver Nuder. Och innan valberedningen gjort sitt jobb vet ingen om stödet finns och därmed är man inte kandidat. ”Man blir utvald och därefter tillfrågad”, skriver Pär Nuder. Så hans nej betyder alltså ingenting eftersom det är fel personer som frågat.
Nu uppger flera medier att den förra finansministern redan meddelat den enda personen som räknas, valberedningens Berit Andnor, att han inte är intresserad. Varför då? Han som gjorde sig redo efter förra valförlusten 2006. Han som ville då och som till den valberedningen inkom med en mindre programförklaring (Nuders bok sid 312). Men det blev Mona, inte Pär och inget mer med det.

Om det inte varit för sättet som Nuders alla förtjänster slängdes på tippen av Mona Sahlin när hon dumpade honom som ekonomisk-politisk talesperson. Ur boken ”Stolt men inte nöjd” uppstår känslan att Pär Nuder den gången blev alltför sårad för att någonsin ställa upp för partiet igen. Varför skulle han? Kanske för att han har sinne för dramatik. Han återger själv slutet på den intervju som DN gjorde med honom i samband med den nesliga petningen för tre år sedan:

”Innan vi går säger han (Nuder) med ett leende:
– Nu ska du fråga vad jag ska göra nu.
– Okej, vad ska du göra nu?
Han skrattar:
– Nu ska jag åka hem och korka upp en god flaska sydafrikanskt rödvin som heter ”Allesverloren”.
Det betyder: ’Allt är förlorat’. ”

Jag följde årets första partiledardebatt tillsammans med en snart fem månader gammal bebis. Hon tröttnade efter cirka 50 minuter. Då hade Mona Sahlin fått en ljudbok av statsministern, en stor bukett blommor av Maria Wetterstrand och Jan Björklund hade hyllat S-ledaren för hennes mod och förnyelse. Jag höll ut i en dryg halvtimme till. Men när Fredrik Reinfeldt avslutade sitt svar på Wetterstrand s anförande med orden ”Tack för allt” tog den krypande känslan i kroppen överhand.

Att Mona Sahlin, efter så lång tid i svensk politik, skulle avtackas här i sin sista partiledardebatt i riksdagen var väl inte oväntat. Men när hyllningskören bara fortsatte och även Maria Wetterstrands intåg i debatten följdes av vackra ord och ”vänskapsglas” från Maud Olofsson kände nog fler än jag att avtackningen kanske passat bättre någon annanstans. Nu satt vi i stället där och hoppades på Jimmie Åkesson. Under någon timme var han den ende som stod för debatten i riksdagsdebatten.

Efter ett tag var allt som vanligt igen. Men då klingade det möjligen i vissa öron lätt falskt när de som tidigare hyllat varandra över alla gränser plötsligt inte kunde se en siffra rätt i motståndarens politik.

Regeringen verkar vänta på andra tider. Presenter till avgående Sahlin och Wetterstrand. Inga presenter till Lars Ohly. Men inte heller någon debatt. Av de borgerliga partiledarna var det bara Maud Olofsson som begärde replik på vänsterledaren. Fredrik Reinfeldt ägnade i stället en del tid åt att svara de borgerliga debattörer som tycker att det saknas mål och mening i regeringens politik. Reinfeldt sa att jobbskatteavdrag är det bästa för fler jobb och att svensk skola nu förändras som aldrig förr. Lite halvklämmigt försäkrade han att ”det är full fart i de reformer som vi ska genomföra”. Oklart om det övertygade kritikerna.

Såg Jonas Sjöstedt i Aktuellt och insåg att oppositionen mycket väl kan komma att företrädas av idel nya ansikten i nästa val medan det mesta talar för att regeringen (möjligen med undantag för Centerpartiet) kommer att ställa upp med samma lag.

Beprövad erfarenhet mot osäkra kort eller utslitna ledare mot nytt och piggt?

Spännande.

I dag ser Kirgizistans parlament över möjligheten att döpa en av topparna i bergsområdet Tian Shan efter Rysslands premiärminister Vladimir Putin: Pik Vladimira Putina.

Inte undra på att många fortfarande verkar tro att det är Putin, inte Dmitrij Medvedev, som är Rysslands president.

Personkult 2011 känns så bäst före.

Fast kanske ska vi bara vara glada över att Kirgizistan inte gör som i ryska Tjetjenien. Där döptes den tidigare Segeravenyn för några år sedan om till Putinavenyn. Den nu aktuella bergstoppens 7 439 meter höga granntopp uppges även i fortsättningen heta Segertoppen. Den blivande Putintoppen når bara 4 446 meter ovan hav.

I valrörelsen utlovade regeringen ett 5:e jobbskatteavdrag och enligt statsminister Fredrik Reinfeldt väntas det redan nästa år. I egenskap av Moderatledare utesluter han inte heller en sjätte skattesänkning för de som jobbar före nästa val.

Sakta i backarna! Hojtar allianskollegorna.

– Pensionärerna först! Säger KD.

– Arbetsgivaravgifter! Ropar C.

– Kapitalskatten! Kräver FP.

Har vi hört det förut? Hittills, om jag minns rätt, har det inte hänt att Moderaterna inte drivit igenom ytterligare jobbskatteavdrag om Reinfeldt skrivit upp det på önskelistan. Så talar någonting för att det blir annorlunda den här gången? Hotet mot regeringen i form av ett allt starkare (M) på de mindre partiernas bekostnad?

Historien talar emot.

– I denna prövningens stund, sa Fredrik Reinfeldt och vid hans högra axel lyssnade Skansens tomte utan en min bak det vida vita skägget.

En stund innan hade han, Reinfeldt, inte sagt det ordagrant men i princip att i Sverige är det till och med okej att tro på tomten – så länge man inte tror att tron i form av en religiös text kan ställa sig över svensk lag.

Sitt åttonde jultal höll alltså Fredrik Reinfeldt bland tomtar och fäbodar på Skansen och inte som ofta tidigare i mer storstadsmässiga och mindre julmysiga World trade center mitt i Stockholm. Kanske är flytten del i samma trend som gjorde att Reinfeldt för första gången lämnade fashionabla Vaxholm för folkligare Södermalm när han höll sitt sommartal i augusti. En del i arbetet med att göra Moderaterna till nya Socialdemokraterna eller partiet som är röstningsbart för alla?

Med julen för dörren sa han ganska lite om de moderata storframgångarna och framhöll i stället alliansen med Maud, Jan och Göran. Valresultatet, sa Reinfeldt, ”…är ett kvitto på hur väl alliansen fungerat tillsammans.” När det nu krisar hos de små verkar han vilja säga att det trots allt är tack vare er jag ännu ett år inte bara ät moderatledare utan också statsminister vid granen.

Mannen på trappan till domstolen i Moskva fick rätt i sin analys om den framflyttade domen mot ryska affärsmannen Michail Chodorkovskij. När beskedet kom i går morse sa han, enligt tidningen Novaja Gazeta (se blogginlägg nedan):

– Allt är uppenbart. Domen får vi reda på i morgon – av premiärministern (Putin). Han kommer berätta allt för folket och därefter kan Danilkin (domaren) med lätt hjärta förkunna sin dom.

Han syftade på premiärminister Vladimir Putins årliga samtal med folket. Det hölls i dag och en av 90 frågor handlade om den, enligt många, rättsvidriga processen mot den forne oljemiljardären Chodorkovskij. Om detta sa Putin, på Putin-vis:

– En tjuv ska sitta i fängelse.

Hur många år till i Sibirien blir det? Först den 27 december ska domen förkunnas. Men sker inga under föll den redan i dag.

I dag skulle domen mot förre oljemiljardären Michail Chodorkovskij ha fallit i en domstol i Moskva. 14 år till i ett arbetsläger långt bort i Sibirien eller äntligen rättvisa för mannen de flesta menar är helt oskyldig (bra bakgrund här).

Men de som väntade utanför domstolsbyggnaden i decemberkylans Moskva gjorde det förgäves. 8.10, lokal tid, klev en person ut på trappen och satte upp en lapp med beskedet: Förkunnandet av domen har flyttats fram, till klockan 10.00 den 27 december.

– Ha! Lagom till dess har ju alla rest bort för att fira nyår och kommer i fyllan och villan ge blanka faan i domen mot Chodorkovskij, sa en man till tidningen Novaja Gazetas reporter (fritt översatt av mig).

Någon förklaring gavs denna morgon aldrig av domstolen. Vi får vänta till mellandagarna för att få veta mer om den politiska inriktningen i Ryssland framöver. För så avgörande anses domen vara.

Hos min vän Leonid på Röda armégatan i Moskva dök för ett antal år sedan ett vykort upp på köksbordet. Det föreställde en glasögonprydd man bakom galler: Michail Chodorkovskij, i dag 47. Det var domen mot honom (åtta år den gången) som fick Leonid och en stor del av Rysslands intellektuella att vända sig bort från Putin och sluta tro på en demokratisk framtid med honom i landets ledning.

Chodorkovskij var inte värre än någon annan av alla de som tog chansen att göra stora pengar, ofattbart stora, när landets statliga tillgångar skulle säljas ut. Tvärtom hade Chodorkovskij ambitionen att göra något bra av det hela, utan mutor och med god insyn i affärsverksamheten. Det passade inte Putin och hans män och när Chodorkovskij dessutom slog sig in på politikens bana med stöd åt oppositionen blev det för mycket. Mannen måste stoppas och han stoppades med besked. Ungefär så sägs det ha gått till.

Domen som nu ska avkunnas väntas ge svaret på frågan om vem som faktiskt bestämmer i Ryssland – den hårdföre Putin eller den mjukare Medvedev som säger sig vilja göra upp med korruptionen och de demokratiska bristerna.

Utanför domstolen i morgonkalla Moskva tolkades det uppskjutna beskedet inte som något positivt.

– Allt är uppenbart. Domen får vi reda på i morgon – av premiärministern (Putin). Han kommer berätta allt för folket och därefter kan Danilkin (domaren) med lätt hjärta förkunna sin dom, sa en annan av de väntande enligt Novaja Gazetas reporter.

Michail Chodorkovskijs pappa uttryckte det så här:

– En sådan fulhet hade inte ens jag väntat mig.