I dag debatterades den svenska modellen i Sveriges riksdag.
Är den hotad av EU-domen som gav  Byggnads bakläxa efter blockaden av det lettiska företaget Laval i Vaxholm?
För att garantera den heliga modellen, där fack och arbetsgivare tillsammans gör upp om villkoren på arbetsmarknaden, krävdes krafttag av regeringen.

I riksdagen berättade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) vad han har gjort och tänker göra:
– Bjuda arbetsmarknadens parter till ett möte den 28 januari för att diskutera frågan.
– En juridisk översyn har inletts på regeringskanliet och en utredning ska tillsättas för att analysera domen och föreslå ändringar i svensk lagstiftning.
Littorins slutsats:
– Den svenska modellen är inte hotad. Däremot krävs sans och balans i debatten, sa Littorin och blev LO:s bästa vän genom att flera gånger hänvisa till deras debattartikel i DN i dag.

På en fråga var alla debattörer från samtliga riksdagspartier överens: Den svenska modellen är bra och ska bevaras. Enligt regeringspartierna hotas inte modellen av EG-domstolens dom i december.
Centerpartiets Annika Qarlsson tyckte att domen var bra eftersom den kan hjälpa till och förändra den svenska tjänstesektorn så att konkurrensen ökar på arbetsmarknaden.
– Det går att förena den svenska modellen med fri konkurrens och rörlighet.

Socialdemokraternas Sven-Erik Österberg lät inte heller överdrivet oroad, han tror att frågan kan lösas inom EU-ramen men krävde ordentlig handling från regeringen, som han dock inte helt litar på.
– Arbetsmarknadsministern har blinkat åt vänster i frågan om den svenska modellen. Nu krävs det också handling. Han måste visa att han står bakom den svenska modellen och inte bara blinkar åt vänster men svänger åt höger.

En helt annan hotbild utmålade vänsterpartiets Josefin Brink och miljöpartiets Ulf Holm.
– EG-domstolen har tagit sig rätten att sätta ramarna för hur och när svenska facket får vidta stridsåtgärder, sa Brink.
Hon vill att Sverige nu sätter hårt mot hårt i förhandlingarna om det nya EU-fördraget. Sven Otto Littorin ska kräva undantag som gör att den svenska modellen garanteras mot ytterligare EU-inblandning. Om inte bör Sverige säga nej till fördraget.

Även miljöpartiets Ulf Holm målade svarta moln.
– EU har nu sagt att vi vill också säga något om den svenska arbetsmarknaden, sa Holm.
– Jag tror att det bara är en tidsfråga innan nästa stöt kommer från EU.
Men enligt Holm är det inte kört. Det går att komma runt domen genom att ändra Lex Britannia-lagen (som säger att svenska kollektivavtal går före utländska) och utstationeringslagen (som reglerar utländska arbetare i Sverige) så att den svenska modellen garanteras också i framtiden.

Sven Otto Littorin lovade att båda lagarna ska ses över. Moderaten Littorin avslutade med att citera direkt ur LO:s debattartikel i DN. Och så sa han att han inte alls blinkar till vänster i frågan.
– Den svenska modellen känner ingen politisk färg och ska inte göra det. Det är därför det är så lätt för mig att försvara den, sa Littorin.

Partiledardebatten avslutades med miljöpartiets Maria Wetterstrands brandtal för visioner i miljöpolitiken och med en diskussion om hur vi i Sverige faktiskt mår.
Det var bara Göran Hägglund och Maud Olofsson som ville diskutera frågorna och de krävde svar om miljöpartiets syn på EU.

– Vi vill se en annan typ av europeiskt samarbete där man tar ett större ansvar för miljöpolitiken. Miljöfrågorna är gränsöverskridande, sa språkröret.
Sedan tog alla partiledarna varandra i hand och årets första stora sammandrabbning i riksdagen var över.

Utanför pressläktaren diskuterade riksdagspersonalen det märkliga i att det är sex plusgrader i januari och att blommorna kommer upp på vintern och trots frågans dystra aktualitet kan man konstatera att klimathotet faktiskt fick ganska liten plats i dagens debatt.

Vänsterledaren Lars Ohly gick inte helt oväntat till frontalangrepp mot regeringens politik, men började med glädjande siffror för alliansen.
Enligt Ohly skulle en majoritet av den femtedel som tjänar mest i Sverige rösta på regeringen. Ohly påpekade också att i den femtedelen ingår många i Fredrik Reinfeldts parti moderaterna.
Siffrorna hämtade han från Statistiska centralbyrån, SCB.
– Ni gynnar de friska, missgynnar de sjuka. Ni gynnar de rika, missgynnar de fattiga. Ni gynnar männen, missgynnar kvinnorna. Det ska löna sig att vara rik och kosta att vara fattig i alliansens Sverige, sa Ohly.

Han tog privata skolor, försäkringslösningar i sjukvården, en dyr cancerklinik och ett barnsjukhus för de rikaste som exempel.
I Ohlys värld ska behoven styra sjukvården. Inte vinstintressen eller efterfrågan.

Fredrik Reinfeldt tog fasta på vänsterpartiets nya utseende som ska vara mer positivt än tidigare.
– Ni har i dag upplevt den nya Lars Ohly, den glada istället för den arga Lars Ohly, medan Ohly kluckade av skratt i talarstolen mittemot.

– Det är en glad kommunist och inte en arg kommunist som ska driva vänsterpartiet framåt, fortsatte Reinfeldt och avfärdade vänsterpartiets nya partiprogram som fyllt av marxistiska floskler.
Sedan ville både han och fp-ledaren Jan Björklund ha svar på om vänsterpartiet kan tänka sig att ställa upp på ett alliansöverskridande samarbete i skolfrågan.
Ohly svarade inte glasklart men stod fast vid att vänsterpartiet inte kommer att ställa sig bakom en politik för betyg i lägre åldrar än i dag.

Strax före halv tolv kom den infekterade frågan om könsneutrala äktenskap upp i debatten när Mona Sahlin ställde två frågor till kd-ledaren Göran Hägglund:
– Varför ska staten brännmärka människors kärlek?
– Är du enig med Fredrik Reinfeldt om att det ska läggas en proposition om könsneutrala äktenskap?

Hägglund svarade att det inte handlar om att brännmärka människors kärlek. Men han ställde upp bakom Reinfeldts uttalande om att ett förslag kommer.
– Jag förutsätter att regeringen kommer överens i den här frågan, precis som i andra frågor.
Hur det ska gå till kom inte fram. Så sent som i morse sa Hägglund i Sveriges Radio att äktenskapet är till för relationen man och kvinna.

Folkpartiledaren tog inte helt oväntat upp skolan när det var dags för hans inledningsanförande. Han jämförde med höjdhopp med en ribba vi ska hjälpa eleverna över. Vänsterblocket, däremot, vill enligt Björklund helt förbjuda ribban.
– Att ställa krav på eleverna är inte att vara elak mot eleverna, det är att bry sig om eleverna.
Men trots åsiktsskillnaderna bjöd Björklund in s, v och mp till samtal om betygen i den svenska skolan. I går meddelade han ju att det blir betygsliknande skriftliga omdömen från och med i höst. Mona Sahlin var inte särskilt pigg på förslaget om samtal, men tackade ändå motvilligt ja, ”för ungarnas skull.”

Sedan var det dags för vänsterledaren Lars Ohly att utmåla folkpartiet till Sveriges sämsta miljöpolitik. Viljan att satsa på kärnkraft tog han som det främsta exemplet.
Björklund kontrade med en gammal paroll, som enligt folkpartiledaren spelat ut sin roll:
”Vad ska väck? Barsebäck. Vad ska in? Sol och vind. Men det blev inte sol och vind utan smutsig importerad kolkraft”, sa Björklund.

Centerledaren Maud Olofsson riktade sig indirekt till allianskollegan Jan Björklund när hon tog upp energipolitiken i sitt inledningsanförande. Förra veckan väcktes frågan om intern splittring när Björklund gick ut på DN Debatt med viljan att bygga ut kärnkraften i Sverige. Då talade centerns partisekretare om vikten av att inte skapa splittring i frågan. I dag fortsatte Maud Olofsson på samma linje:
– Jag hoppas att vi ska kunna åstadkomma en långsiktig energipolitik, tillsammans med oppositionen och inom alliansen. Jag hoppas att vi alla anstränger oss för att se det som förenar oss och inte det som skiljer oss åt i energifrågan. Det förväntar sig våra barn och barnbarn.

Maud Olofsson delade också med sig av ett minne från semesterresan till Sydafrika. Ett minne som talar för hur vården bör se ut i Sverige, med många små aktörer för att öka tillgängligheten.
Några i sällskapet behövde snabb öronspolning. Det fick de, på ett litet apotek som drevs i liten skala. Snabbt och enkelt. Lika lättillgänglig öronspolning åt Sverige, önskade sig Maud Olofsson.

Enligt folkpartiledaren Jan Björklund var Mona Sahlins inledningsanförande historiskt:
– Det måste vara första gången som en socialdemokratisk partiledare håller ett inledningsanförande i Sveriges riksdag utan att nämna orden jobb och full sysselsättning.
Enligt Björklund är socialdemokraternas enda löfte att om de får makten tillbaka ska bidragen åter öka till de som inte arbetar. Han menade att Mona Sahlin helt saknar politik för att skapa fler jobb.
– Ni förminskar människor genom att betrakta dem som sociala klienter. Alla kan inte leva på bidrag, men alla kan bidra med något.

Mona Sahlin kontrade med bland annat socialdemokratiska satsningar på vuxenutbildning och högskolor för att alla ska få en chans till.

När Mona Sahlin trädde upp i talarstolen var det för att tala om att regeringen på 15 månader både förbrukat folkets förtroende och de ekonomiska förutsättningar som fanns vid valet 2006. Enligt Sahlin minskar arbetslösheten mindre nu än när regeringen tillträdde, att inflationen är den högsta på 14 år och att skattesänkningarna har fått räntorna att stig.a
Sahlin jämförde regeringens skattepolitik med Hej matematik: Samma peng för alla, oavsett behov.
Enligt Sahlin har regeringen skapat gräddfil i vården för de med dyra sjukförsäkringar och målade upp skräckbilden:
2008 kan bli året då fabriksarbetarens dotter och direktörens son inte längre delar samma väntrum.
Hon lyfte fram socialdemokraternas nya förslag om kvalitetssäkring av alla vårdgivare i Sverige och införa ett nationellt vårdcertifikat som ska dras in om  kvaliteten inte upprätthålls.

Reinfeldt undrade om Sahlin börjat tänka på sin reträttväg – som landstingspolitiker i Stockholm efter nästa val. Han anklagade Sahlin för att utmåla en fiende som i själva verket inte finns. Reinfeldt är trött på partipolitiskt käbbel.
Sjukvården i dag är ett arv efter socialdemokraterna med bristande tillgänglighet och personal som saknar möjlighet att påverka.

Mona Sahlin svarade att fienden visst finns där – han stod där framför henne, som Fredrik Reinfeldt. Och enligt Sahlin är det inte Filippa Reinfeldts landstingspolitiska jobb hon vill ha, utan Fredrik Reinfeldts statsministerjobb.

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med att ta Bill Clintons 1990-talspolitik till hjälp för att förklara alliansregeringens inriktning.
Det handlar om politik för arbete, inkomstskattesänkningar för de som tjänar minst, utbildning också för de allra yngsta, det blir mer till välfärden och resurser för att möta klimathotet.

Sedan ställde han det vanliga frågemantrat till Mona Sahlin:
– Vad vill du göra för Sverige, hur ska du åstadkommadet du vill göra och med vem vill du genomföra politiken?

Mona Sahlin tyckte att Reinfeldt lekte sanning och konka med sina frågor och betedde sig som en 12-åring.
– Politiken och debatten är betydligt allvarligare än en barnslig lek, sa Sahlin och menade att regeringens politik gynnar de som redan har mest och slår mot de arbetslösa och sjuka.

Riksdagen, 16/1, 2008.
Jullovet är slut.
Långsamt och mycket stillsamt fylls riksdagens plenisal av våra partiledare.
Finansminister Anders Borg kommer in:
– God dag, kära vänner, säger han på sitt vänligaste vis.
– Vad du är brun och fin, var har du varit? frågar han centerledaren Maud Olofsson.
Svaret hörs inte men vi journalister vet att Maud är inte ensam om att ha varit långt långt borta från Sverige och omöjlig att nå.

Nu är Mona Sahlin på plats också, i grött silkigt. På andra sidan salen läser Fredrik Reinfeldt på, i mörkt och med röd slips.
Klockan 9 börjar årets första partiledardebatt.