Just nu sitter jag som fastkedjad vid min dator hela dagarna – det är mycket som måste bli klart innan öh… i morgon? Herreminje. Nåväl, allt det här stillasittandet får mig att drömma om joggingskor, frisk luft, trötta muskler, aktiva muskler… Ni fattar, JAG BEHÖVER RÖRA PÅ MIG! Jag är verkligen inte någon överdrivet sportig typ, men att bara sitta på min rumpa såhär som jag gjort de sista dagarna gör mig helt tokig.

Vad gör man då? Jo, man börjar fundera på att anmäla sig till ett lopp. För att kompensera på något sätt. Lova sig själva att sen, då jäklar, då ska det springas fram på Friedrichshains gator så det står härliga till!

Det mest kända loppet här är ju Berlin Maraton förstås, men så långt skulle jag aldrig få för mig att springa (ärligt talat tror jag inte att tävlingsarrangörerna skulle orka vänta på att jag skulle komma i mål om jag försökte) –  men kanske ett som är lite mer lagom? Max en mil eller så? Någon som har något tips?

Hur som helst, för er atleter där ute som faktiskt funderar på att springa ett riktigt maraton här i Berlin – här har ni en video från årets upplaga. Det kanske kan bli nästa års nyårslöfte! Att uppleva det där som ni kan se på videon på riktigt, löpandes. Dessutom är det mycket billigare att komma hit för att maratonspringa än att åka till säg… New York eller så.

Jag känner mig aldrig så stolt över att vara svensk som kring lucia. Att få visa upp och berätta om vår fina, fina tradition med ljuset i mörkret och sången. Jag blir en riktig patriot den 13 december varje år. Men med det kommer en hel del andra tankar också.

Jag blir orolig över att mina barn inte kommer att ha den här luciatraditionen integrerad i sig på samma sätt som jag. Att hela det här kulturarvet som jag har fått genom att gå luciatåg sedan jag var liten  – det kommer vi att få kämpa för att våra barn ska känna tillhörighet till.  Vill jag det?

Och så tänker jag på hur fruktansvärt priviligerade vi är som svenska invandrare här. Tyskar älskar oss och våra traditioner. De är intresserade och vill lära sig mer. Sverige och svenskar har hög status. Det lussas i Berliner Dom varje år. Berliner Dom! Det säger en hel del om hur flott det är att vara svensk i det här landet. (Det är Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör som kommer hit.)

Och så tänker jag på hur det skulle vara om vi inte var så omtyckta. Om folk mörknade i ögonen när svenskar kom på tal och började prata om den ruttna fisken vi stoppar i oss, vårt sjuka förhållande till sprit och obehagliga tro på att vi är bäst i världen på allt. Om vi blev nekade att hyra lokaler för våra luciafiranden för att folk inte ville ha med oss att göra.

Hur skulle det vara då får oss att bo här? Skulle jag känna likadant för lucia då? Ja, säkert. Den traditionen sitter djupt. Men jag skulle nog känna mig missförstådd också. Kanske frustrerad. Ledsen såklart. Och jag skulle vara ännu mer rädd för att mina barn inte skulle få med sig det som är en så stor del av mitt, och deras, kulturarv. Jag skulle nog bli ännu mer patriot. Ännu mer svensk.

Det är lättare att integreras när man tas emot med öppna armar.

Jag känner mig så lycklig de här dagarna. Svämmar liksom över då och då av bubbel och jubel inombords och kan inte låta bli att le över hur jäkla fint allt är.

Som nu till exempel. Här sitter jag på Silo, mitt favoritkafé och dricker min sojalatte – som jag inte ens behöver beställa för att jag är här så ofta. Den bara kommer till det bord jag sätter mig vid. En så fånig sak egentligen att bli lycklig över, men det blir jag.

Eller som i söndags, när min son lärde sig att åka skridskor. Tog sina stapplande, och oändligt stolta, skär mitt bland de vackra ruinerna och allt det färgglada nere vid RAW. Vad är väl den upplevelsen mot en tråkig isrink i en förort utanför Stockholm? Lyckobubbel i magen.

Eller som i lördags natt när jag passerade en lägereld (i en grill) på promenaden mellan Neukölln och Friedrichshain. Mitt på Oberbaumbrücke. Glühwein såldes för en euro, någon spelade gitarr. Det var förstås nästan överklyschigt berlinbohemskt, men vem bryr sig? Det såg så mysigt ut, så spontant och rart. Lyckligt bara.

Och så hela utomhuspartyt vid S-bahn hundra meter längre fram. Dekadent, stökigt, högljutt, påverkat och säkert på många sätt sorgligt om jag skulle ha tittat mer noggrant – men ändå. Det var fest! High-on-life-känsla i luften, musik och leenden. Någon försökte lära sig att spela trumpet medan kompisarna runt omkring skrattade så de kiknade, det skålades i ölflaskor och kön till de gamla partyfotoautomaterna var lång. Jag är förresten så förtjust i de där automaterna.

Det är sällan jag är en del av gatupartyt längre, det är jag för mycket småbarnsmorsa för, men jag ser det, njuter av det, riktigt vältrar mig i berlinromantiken. Intrycken den här stan ger får mig att sprudla av kraft och lust.

Och snart ska jag ut och upptäcka ett ställe jag aldrig varit på förut, men längtat länge efter att besöka (stay tuned!). Det är förresten en sak till jag gillar, att jag är långt ifrån färdig med att upptäcka den här stan. Lyx ju.

Berlin alltså. Mitt bästa äventyr. Mitt lyckopiller.

Berlin har drabbats av en köldknäpp. Eller, alltså, så kallt är det inte, bara några minus – men det är något med den Berlinska kylan. Den är kallare än något jag varit med om förut (det skulle vara vinterveckan i Sarajevo -98, fy fan vad jag frös) och går in på djupet på ett sätt som jag inte upplevt att den gör i Stockholm. Den lägger sig som en isbit kring skelettet och gör att jag, även om jag vet att jag borde för att hålla mig varm, inte kan röra mig. Det går inte. Jag fryser fast. Blir blå. Tänker att om jag inte kommer inomhus nu så dör jag.

Eller så är det bara jag som har för lite kläder på mig. Har inte ägt ett par långkalsonger sedan jag gick i skolan (obs att jag har två ylletröjor och dunjacka på mig ute).

Hur som helst. De senaste dagarna har vi frusit häcken av oss i alla möjliga sammanhang, nu senast genom att gå det traditionsenliga laterneumzug (typ lanternatåget?) genom Friedrichshain, ordnat av barnens förskola. Det går ut på att man ska gå i grupp genom mörkret med hemmasnickrade (helst, om man vill få föräldrapoäng) lanternor som lyser upp, medan man (barnen) sjunger den här låten.

Eftersom vår förskola består av över 200 ungar, och tåget därför består av över 400 pers, är det bara att glömma det där med sjungandet. Istället är det en marschorkester längst fram som spelar musiken. Jag gillar det, det är pampigt! Och så blir det lite som en väldigt glad och gullig demonstration.

Efteråt var vi så nedkylda att vi var tvungna att göra ett stopp på Friedrichshains bästa pizzeria, Ritrovo, för att värma oss. Såklart passade vi på att beställa några pizzor när vi ändå var där. Det är ett härligt ställe. Högljutt, klottrigt och väldigt avspänt – och sjukt goda pizzor. Rekommenderas!

Åh, den här texten. Den sätter verkligen fingret på Berlin just nu. På vad som gör den här staden så jäkla spännande och speciell. Läs!

Och hö rni, det är ju helg också. Glad fredag på er! Vad jag ska göra i helgen? Det här:

Hålla min heta make i handen medan jag lyssnar på en konsert på Berliner philharmonie.
Klättra med hela familjen på Bertha Bloc.
Gå på Bio i Sony Center på Potsdamer Platz. Den där sista Hungerspelsfilmen.

Och så blir det säkert lite marknader och sånt också förstås.

Vad ska ni göra?

Om du har varit i Tyskland har du säkert tänkt på det. Och undrat varför någon i all sin dar väljer att installera en toalett där nummer två liksom landar på en hylla istället för att diskret dyka ner i toalettvattnet.
Och det kan man ju verkligen undra.

Hylltoaletterna är vanliga här, nämligen. Jättevanliga. Och jätteirriterande. Och, om du frågar mig, jätteäckliga.

Vem vill kolla på sitt bajs? En hel nation, har det visat sig.

När vi skulle köpa en ny toalett för några år sedan passade jag på att fråga kvinnan i affären varför det är så vanligt med bajshylletoaletter i Tyskland.

Hon, med oförstående blick:

– Vi brukar rekommendera våra kunder att ha åtminstone en sådan här toalett i varje hushåll.

Jag, med en förmodligen ännu mer oförstående blick:

– Okej, men varför?

Hon:

– För de gånger då man behöver ta med ett avföringsprov till läkaren. Då är de här toaletterna hemskt praktiska.

Eh? Och hur många gånger per år, eller per liv, tar man med sig ett bajsprov till läkaren? Knappast tillräckligt många för att det ska vara ett vettigt skäl till att skaffa en jäkla bajshylla att till leda och äckel toalettborsta ren vareviga dag. Eller?

Och där någonstans insåg att jag att tyskarnas behov av att kunna titta på sitt bajs handlar om något annat. Något djupare. Om något som sitter långt in i den tyska folksjälen.

Om kontroll.

Om att kunna se att allt är in ordnung. Att magen funkar, livet går vidare, jorden snurrar. Om rädslan för det oundvikliga.

Just det. Hyllan är helt enkelt dödsångest i fysisk form.

Vad tror du?

Hur som helst. Det är spännande att bo utomlands.

Ja, men på riktigt. Vi har haft det helt fantastiskt i Oman – turkost vatten och svajande palmer, god mat, sköna dagar vid poolen och spännande utflykter – men åh, vad härligt det är att komma tillbaka till Berlin igen.

Det har jag faktiskt jag tyckt varenda gång jag landat här efter en resa. Pirr i magen så fort jag skymtar tv-tornet och en skön känsla av att nu börjar det igen, nu blir det sådär överraskande och kul som jag upplever att livet här är. Ni tror säkert att jag överdriver, men jag lovar. Det har varit såhär under alla de snart sju åren jag bott här. Rätt bra betyg på det ställe där ens vardag utspelar sig, tycker ni inte?

By the way så var en av utflykterna i Oman lite väl spännande. I den här fina floddalen (Wadi Shab) träffade jag på en orm. Den var dryga metern lång och låg på en mur alldeles invid mig – som den bestämde sig för att HOPPA ner för precis när jag gick förbi. Jag grät av skräck i säkert tio minuter efteråt. Och ja, den var tydligen giftig. Jättegiftig. Danke sehr för att Friedrichshain är en förhållandevis ormfri del av världen.

…Enligt Exberliners bloggare Mossy Brackets.

Bäst är:

”LinkedIn in Berlin is online dating for unemployed freelancers (read: alone, frustrated and looking for self-esteem pick-me-ups).”

Hahaha! Men kan nog stämma.

Men någon av er läsare kanske vet? Vart ska man gå för att hitta vettiga singelmänniskor i den här staden? Är det verkligen bland böckerna på Dussmann de dyker upp? Och vart ska man inte gå om man vill slippa slemmig köttmarknad (alternativt var ska man gå för att vara säker på att få med sig någon hem)?

Nu är jag väl sist på bollen här, men skit samma. Det senaste året har det skrivits en hel del om att Berlin inte längre är så trendigt och ballt, att den ”air av hipness” som lockat så många människor hit har svalnat. Att gentrifieringen förvandlat Berlin till ännu en dyr och förutsägbar stad och att den unga generationen börjat söka sig till typ Krakow, Istanbul och Leipzig istället.

Jo, men till viss del kanske. Berlin har gått från att vara superbilligt till något dyrare, helt klart, och med högre priser lockas inte lika många unga och kreativa typer hit. Och den mystiska undergroundkulturen är inte lika mystisk längre i och med de sociala mediernas framfart (fotoförbudet på Berghain är till exempel inte så effektivt när varenda kotte har en smartphone).

Men alltså, att säga att Berlin är vorbei vore galet. Måhända kommer lika många fastighetsinvesterare som trendkänsliga tjugoåringar hit nuförtiden, måhända har tidigare balla klubbar helt tagits över av turister och måhända har vissa delar av staden blivit mer slätstrukna än de var förut – men att Berlin inte är ballt längre? Come on!

Det är bara ynkliga 25 år sedan muren föll och förändrade staden i grunden. Berlin har sedan dess utvecklats  i racerfart – inte ens jag som bor här hänger med i svängarna. Tusentals unga människor från hela världen kommer hit varje år, det startas företag och klubbar och plattformar och händer så jäkla mycket att jag blir helt kollrig bara jag tänker på det. Berlin spirar, studsar och vill inget hellre än att rycka loss från startblocken och börja visa vad hen går för.

Visst att mediahypen kring Berlin har svalnat en aning – men det hör väl till sakens natur i och med att den stora massan hittat hit och mystiken försvunnit. Ställen som den stora massan gillar och känner till = ohippa. Enkel hipstervetenskap. 

Och vet ni vad jag tänker? Jag tänker att Berlins storhet är långt mycket större än att kunna rymmas i begreppet trendigt. Staden är för internationell och för viktig både politiskt, historiskt, kulturellt och mer och mer även finansiellt för att någonsin kunna bli ointressant. Berlin är en metropol, en klassiker som liksom New York och London kommer att förändras och förvandlas många gånger om – och ändå fortsätta att vara intressant, trots gentrifiering och massturism.

När jag precis hade flyttat hit sa jag ofta att ”jag är så glad över att jag är här NU, innan det är försent och Berlin har blivit trist”. Sex år senare säger jag fortfarande samma sak. Det som var spännande i går är inte spännande i dag – men det är alltid något som är spännande här.

Berlin över? Inte på långa vägar.

Följ mig på Bloglovin! På Instagram heter jag johannapaues.

I dag gjorde vi en stor sak. Vi skrev in vår son på den skola han ska börja i till hösten. Krafs krafs så var signaturen där.

Det finns inget dåligt med det här. Han är redo och ivrig. Skolan verkar jättebra. Men jag kan inte låta bli att tänka att de där sekunderna när vi skrev under kan bli ett sånt där tillfälle som vi i efterhand kategoriserar som livsavgörande.

Nu händer det. Nu blir vårt barn tyskt.

Vi trodde nog i ärlighetens namn inte att vi skulle vara här så länge. Berlin var ju ett äventyr vi skulle pyssla med under småbarnstiden, för att sedan låta barnen gå i en svensk skola. Jag vet inte varför, kanske för att det kändes tryggast på något sätt. Och enklast. Flytta hem innan skolstarten för att inte behöva rycka upp barnen från vänner och skolspråk mitt i skolgången.

Nu blir det inte så. Och vet ni, det känns helt okej. Rent av bra, faktiskt.

Det vore nämligen helt galet av oss att flytta härifrån när vi trivs så bra. Hela familjen. När vi njuter så mycket av livet här. Av det lugna tempot, av våra härliga vänner, av de vackra gatorna, av marginalerna i vardagen som ger möjlighet till spontanitet, av den avspända stämningen, av att leka i istället för att jaga. Av hur allt det här smittar av sig på våra barn. Jag är dessutom helt övertygad om att jag är en mycket bättre förälder här än vad jag skulle orka vara om vi bodde i Stockholm (obs att jag pratar om mig här, inte föräldrar i allmänhet. Men det fattar ni säkert).

Så skola nästa. Och med största sannolikhet flera år till i Berlin. Och det känns så förbannat bra.