Helg! Helg, helg, heeeeeeelg! Jag behöver den, kan jag lova och har dessutom massor av härligheter att se fram emot. Först middag med vänner här hemma och sen kommer killarna i familjen hem efter en vecka i Malaysia. Sonen fick hänga med R på jobb (det vill säga flyg fram och tillbaka till Kuala Lumpur, med en veckas ledigt däremellan – alltså, även om jag verkligen inte skulle vilja arbeta som pilot så kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk på ett sånt upplägg…), medan vi brudar kämpat på med overaller, regn och slask. Nåväl, jag ska inte klaga. Att kunna fokusera på bara ett barn under flera dagar är lyxigt det med.

Apropå middagsbjudningar. Det finns en affär här, Kochhaus, som jag tycker är så himla smart och kul. En matbutik där man istället för att själv tänka ut någon god rätt går runt bland olika bord där ingredienser och recept för olika maträtter lagts fram. Alltså ett bord för varje rätt, och bara att gå fram till det bord med det receptet som lockar mest och plocka på sig ingredienserna. Mycket praktiskt för en stressad person utan inspiration som vill bjuda på något genomtänkt. Fast billigt är det inte, men vad sjutton. Det är ju knappat för tisdagspastan man går dit.

Det ser ju för sorgligt ut, tycker ni inte? Berlins trottoarer kryllar av utkastade granar just nu – och känner jag den här staden rätt lär de ligga kvar till mars någon gång.

Fast de sorgligaste är inte att det ser skräpigt ut med en massa träd som ligger överallt, utan att granarna fortfarande är så fina. Vackert gröna och täta, som om de inte alls var färdiga med julen när de inte fick vara med längre. De ville ju fortsätta ståta ett bra tag till! Jäkla januari, alltså.

Om vi köper gran nästa år får det bli till första advent, så att den hinner göra sitt innan vi slänger ut den. Så att den sista tiden i granlivet blir värdigt hela vägen fram till slutet. Så att den får dö på ålderns höst, inte mitt i sin prunkande medelålder, goddammit!

(Och ja, det är min mobilkamera som gör att det ser ut som om jag spillt mjölk på ena kanten av alla bilder. Se och lär av min misstag, gott folk! Ha ALLTID ett skydd på din smartphone. ALLTID!)

Jag har kämpat, kämpat, kämpat för att lära mig att prata tyska. Kunde ingenting när jag kom hit. Jag har stångat mig blodig mot grammatikens alla undantag, desperat letat ord för att kunna berätta, förklara, vara Johanna. Och misslyckats så många gånger. Inte bara med att kunna säga det jag vill, utan också med att kunna vara den jag är. Det är ju så. Jag är genom mitt språk.

Jag har under så många år varit instängd i mina språkliga begränsningar, tråkigare och mer allvarlig än jag egentligen är. Som jag har längtat ut! Jag har varit frustrerad, förbannad – och så fruktansvärt trött. Det blir lätt så när hjärnan måste anstränga sig sju varv extra. Varje dag.

Men jag har lärt mig. Jag lär mig hela tiden. Det går framåt. Jag pratar flytande nu, säger det jag vill. Jag är mig själv. Nästan. Inte för att det språkliga kämpandet är över. Jag har skrivandet kvar att bemästra. Jag måste bli snabbare, mer självsäker, våga. Det är skitsvårt och jag gör så fel, hela tiden. Och så blir jag arg och frustrerad, igen. Jag gillar inte att skriva fel, det känns mycket värre än att det blir tokigt när jag pratar. Men att vara perfektionist är inget vinnande koncept när det handlar om jakten på ett nytt språk.

Svenska och tyska har samma språkstam. Ändå har tyskan varit en av mitt livs absolut största utmaningar. Och erövringar.

Till alla er som lärt er ett nytt språk i vuxen ålder: Kudos. Ni är så jävla grymma, glöm aldrig det.

Kudos till oss!

Tycker att den här bilden beskriver känslan jag har haft under helgen rätt bra. En omkullvält soptunna på en blöt trottoar. Trasigt, smutsigt och deppigt. Håhåjaja.

Även om jag är en i grunden positiv person så är det ibland riktigt svårt att inte känna att världen är på väg rakt åt helvete. Jag tänker förstås på terrordåden i Paris, på Pegida-demonstrationerna i Dresden och på alla krig andra hemskheter som pågår överallt. Kan det inte vända snart? Det måste vända snart.

Och så har det regnat i en vecka.

Fast i dag skiner nästan solen och jag och barnen ska snart på museum. Gemäldegalerie har en särskilt grej som pågår för barn just nu, ska bli jättekul. Jag har velat gå dit länge.

Keep strong.

En av Berlins mest kända gatumålningar är borta. Övermålad med svart färg, på initiativ av konstnären bakom verket själv, Blu. Anledningen sägs vara att det ska byggas lägenheter på plätten framför och Blu inte att målningen ska vara ett skäl till att driva upp priserna.

Att måla över målningen, som med sin kultstatus säkert hade ökat coolhetsfaktorn rejält på lägenheterna, är ett sätt att göra precis det som målningen uppmanade till: Reclaim your city. Fast med en ganska uppgiven underton. Eller som gänget kring konstnären uttrycker det i ett statement:

”The argument of the people who are doing that is that Berlin is not the same anymore, that the real estate company will just use the artwork to sell apartments more expensive, that a new statement needs to be made… In a way, they are doing exactly what the artwork says: “reclaim your city”.
But their way of “reclaiming” Berlin is actually accepting their own loss. Accepting that they cannot win the fight. Losing the hope. Sinking the ship that is already drowning.
It’s an act of total despair, pessimistic at its core, devoid of any faith, belief and hope….”

Samtidigt är det ju det som är själva grejen med gatukonst – att den är temporär. Och visst kan man förstå att många vill bygga bostäder på en tom plats mitt i ett populärt område. Jag tänker att det enda vettiga är att försöka hitta någon slags balans i det hela. Där staden får utvecklas och växa utan att själen går förlorad. Jag vet inte, kanske är det omöjligt.

Tråkigt är det hur som helst och jag kommer att sakna målningen. Jag och många, många fler. Här låg den förresten, vid Cuvrystrasse i Kreuzberg.

Hur känner ni kring att målningen är borta? Vad tycker ni om hur Berlin utvecklas just nu? Kommer Berlin att vara en spännande stad om tio år?

Tack Kristina, som la ut den här länken på Berlinbitens Facebookssida, för tips!

Min mamma var här ett tag. Hon hade som vanligt fullt upp. Hämtade och lämnade barn, handlade, lagade mat och kläder och leksaker (tack mamma!). Jag skulle tro att hon kommer att ligga rätt raklång i några dagar nu när hon kommit hem.

Såhär har det varit nästan varje gång hon varit här, alltså att hon prioriterat att hjälpa oss framför att se staden vi bor i. Det är vi såklart supertacksamma för och det är klart att hon mest kommer hit för att träffa barnen och oss – men det är inte utan att jag känner lite dåligt samvete för att hon knappt upplevt någonting av Berlin. Så, efter ett restaurangbesök i Moabit häromdagen tog vi med henne ut på en sightseeingtur. Visserligen i duggregn och mörker, men ändå. Better than nothing.

Vi åkte ett par varv runt tjusiga Siegersäule (och jag lovade sonen att vi ska gå upp i den i sommar).

Holocaust Mahnmal måste man ju ha sett, och den gjorde sig faktiskt ganska bra i det mörka och ruggiga.

Hitlers dödsplats alldeles i närheten av Holocaust Memorial. Numera en parkeringplats (tanken är väl att det inte på något sätt ska vara inbjudande för Hitler-anhängarna att samlas här för att hylla honom). Här under låg alltså hans bunker.

The one and only. Brandenburger Tor.

Och så lite tv-torn by night på det.

De flesta bilderna är tagna av min äkta hälft wherethehellami_qm (han har längst armar och fick hålla upp kameran genom takfönstret). Följ honom på Instagram så får ni se hans fina bilder från hela världen – och från luften. Och så kan ni försöka lösa hans quiz!

PS. Mamma – nästa gång du är här blir det en tur i solsken och på dagtid, ok?

Jag är tillbaka i Berlin och så in i bengen redo för det nya året. Jag tänker mig att det ska innehålla väldigt många spännande saker – till exempel att jag ska bli fruktansvärt framgångsrik i precis allt jag företar mig (alltså allt från jobbprojekt till surdegar och yogaposer) och dessutom en mycket integrerad och engagerad skolmamma så fort min son börjar i första klass i höst – skit samma om jag bara hänger med på hälften av vad som sägs på föräldramötena. Jag är så trött på att bara vara med på ett hörn i de där sammanhangen, vara utbölingen, invandraren som måste vara noga med vad jag portionerar ut min energi på för att inte ta slut alls – för gudarna ska veta att det slukar energi att komma någon annanstans ifrån och vara tvungen att lära sig allt som är självklart för infödda. Men på det sjunde året är jag äntligen på där, med energi som kommer räcka hela vägen. Jag känner det!

Jag ska äta mindre socker men dricka alldeles lagom mycket öl och så tänkte jag fortsätta att resa en hel del. Hänga med R, aka wherethehellamI_qm (följ och lös hans quiz på Instagram!), till diverse sköna platser på jorden. Kanske göra några reportageresor med Hanna också? Och så en lång Sverigesommar på det. Njuta av det bästa av mina två världar. Den i Berlin och den i Sverige.

Berlin, ja. Min bästis i alla väder, mina drömmars stad! Vad ska du och jag hitta på i år? Något alldeles extra kreativt och kul och alldeles underbart, tycker jag. Bring it on, 2015. Jag är redo.

Jag har gått runt i flera dagar och funderat över hur jag ska summera det här året. Det har inte varit lätt, måste jag säga. 2014 har varit ett bra år, men det kommer knappast att gå till historien som ett av mina mest händelserika. Nåväl, må så vara. Livet har puttrat på, jag har jobbat med lagom utmanande grejer och barnen har mått bra och blivit större – vilket förstås gjort vår pussliga pilot-frilansar-vardag här lite, lite enklare. Och Berlin har varit toppen, som vanligt.

Men, med det inte sagt att det inte hänt någonting. Även i de puttrigaste kastrullerna finns det bubblor! Här kommer min årssummering.

Nyheter i mitt Berlinliv
Åter började med en ganska stor förändring för mig. I februari sa jag upp mitt älskade frilanskontor. Det var med tungt hjärta, men eftersom det var jag som skötte hela ruljansen av stället blev det en sak för mycket att hålla reda på. Att vara halvtidsensam småbarnsmorsa med eget företag räcker för att få dagarna att gå, om man säger så. Dessutom var jag där för lite. Jag letade ett tag efter ett annat härligt kreativt ställe att sitta på, men gav upp när jag insåg att jag flänger runt för mycket för att det ska löna sig med en kontorsplats.

Berlinpodden kom till! Gjord tillsammans med min Berlinbiten-partner-in-crime Kristina. Har ni missat att lyssna? Gå hit ögonabums.

Jag började jobba med det här geniet i ett projekt som ger mig fjärilar i magen bara jag tänker på det. Häng kvar här på bloggen så kommer ni att få veta vad det handlar om.

Bästa Berlin-ögonblicket
När jag cyklade längst med Lichtgrenze under murjubileet, bara någon halvtimme innan ballongerna skulle släppas upp i luften. Ljuset från ballongerna, stämningen – det var verkligen magiskt. Här är mitt inlägg om kvällen.

Största Berlinöverraskningen
Att den nya flygplatsen inte öppnat i år heller. Skoja! Tror att varenda berlinare skulle tycka att det vore en betydligt större överraskning om den hade öppnat i år (eller någonsin blir färdig. Fast nu är det sagt att den ska vara klar om tre år. Vi får väl se hur det blir med den saken). Däremot var det en stor överraskning att den stora modemässan Bread & Butter gått i graven.

Bästa Berlindejten
När jag tog en dag ledigt med R, åt frukost vid vattnet och cyklade runt i Kreuzberg resten av dagen. Att bara hänga runt och upptäcka staden vi bor i var definitivt något vi borde göra oftare.

Årets restaurangfavorit
Det får nog bli den här pärlan, som jag typ varit sist i hela stan på att upptäcka. Åh, nu blev jag sugen på vietnamesiskt. Perfekt efter all julmat.

Årets nakenchock
Nyöppnade spastället Vabali. Så stort, så flott,så många pooler, så många rumpor, snoppar, snippor och tuttar. Till och i poolerna, badkläder är strängt förbjudet där. Ett riktigt nudistparadis – utan att vara ett uttalat sådant. Här berättar jag mer om upplevelsen.

Årets Berlinvardagsgrej
Att cykla upp till Prenzlauer Berg. Lätt uppförsbacke hela vägen, nästan 40 minuters cykelväg dit jag ska. Jobbigt och på gränsen till för svettigt om man ska kunna vara representabel när man kommit fram, men grym vardagsträning.

Årets Johannas Berlin-inlägg
Men det måste ju bli det om bajset, va? Framför allt på Facebook rasade diskussionerna. Bajs engagerar, helt klart.

Viktigaste Berlinhändelsen
Kanske att Klas Wowereit har slutat? Vår före detta borgmästare, Berlin är fattigt men sexigt-killen. En era är över. Eller, vad tycker ni? Jag har säkert glömt något enormt superviktigt nu.

Viktigaste insikten
Att jag vill bo kvar här ett tag till. Jag har funderat mycket på det under 2014, var vi egentligen ska bo, vilka våra barn ska bli, vilken nationalitet de ska känna tillhörighet till, vad vi väljer bort genom att bo kvar, vad vi skulle välja bort genom att flytta härifrån. I vanlig ordning kom jag fram till att livet i Berlin är för bra för att byta bort.

Tack alla ni som läser och kommenterar och engagerar er! Att blogga (och podda) är det roligaste jag vet, mycket tack vare er <3

Halleluja! Vinden har vänt! Julen kan börja! I dag var jag till och med så pigg att jag med lite paracetamol i kroppen kunde ta mig och barnen till Alexanderplatz och julmarknaden där. Det kan verka vara i mesta laget för en person som trodde att hon låg för döden i går, men det ligger bara några minuter bort med tunnelbanan härifrån och barnen behövde underhållas. Det fick gå.

Om jag säger så såhär: Det är knappast Berlins mest classy julmarknad. Här kan man, förutom att äta brända mandlar och åka karusell, även fröjdas på ställen som Das Partyhaus vom Nikolaus, (där kan man säkert få lite allt möjligt mit schuss =med extra skjuts, aka sprit). Dessutom är inramningen kanske lite väl urban med alla lyftkranar och tåg och stressade människor överallt. Men barnen var exalterade och jag lycklig över att vara återuppstånden. Allet jut.

Ett av mina mardrömsscenarion har inträffat. Jag är kommer-inte-upp-ur-sängen-sjuk medan R är i Japan och barnen så uttråkade och oomhändertagna att det inte finns några gränser. Misär. Det är vid sådana här tillfällen jag förbannar vårt val att bo så fruktansvärt långt bort från avlastning i form av familj.

Men, jag försöker tänka positivt. Det kunde ha varit värre. Sjukan kunde ha kommit på julafton, eller – hu – på flyget på väg till Sverige. Och min femåring har visat sig mer kompetent än jag någonsin sett honom. Snart droppar dessutom några vänner förbi med lite proviant så att jag kan ge barnen något annat än smörgåsar. Vi överlever. Ack.

Och, även om min hjärna är mos så kan jag åtminstone, från mitt sorgliga sängläge, ge er ett par kul tips.Det första för alla som befinner sig i Sverige och behöver en sistaminutenjulklappsidé. Vad sägs om en bok om knäckebröd? Ja? Ja! Knäckebröd – en bok om livets hårda är skriven av mig och bagaren Olof Jönsson, med massor av härliga, och enkla, recept på knäckebröd. Fin är den också, med ett omslag som känns som ett mjöligt bakbord och vackra bilder tagna av fotografen Jakob Fridholm. Finns där böcker finns!

Tips nummer två handlar om den där piloten jag så hemskt gärna skulle vilja var här just nu. Han har nämligen ett instagramkonto, wherethehellami_qm, som är superkul – särskilt om du är en resnörd och/eller flygnörd. Så här funkar det: Han fotar så det står härliga till på alla sina resor (vi snackar alltså om en kille som hinner med två, tre världsdelar i månaden) – sedan får man gissa var han är, oftast med hjälp av några ledtrådar.  Inte sällan är bilderna tagna från cockpit. Följ honom vetja, det är skoj! Sa hon helt opartiskt.

Vill ni följa mig på Instagram heter jag johannapaues.