Jag känner mig aldrig så stolt över att vara svensk som kring lucia. Att få visa upp och berätta om vår fina, fina tradition med ljuset i mörkret och sången. Jag blir en riktig patriot den 13 december varje år. Men med det kommer en hel del andra tankar också.

Jag blir orolig över att mina barn inte kommer att ha den här luciatraditionen integrerad i sig på samma sätt som jag. Att hela det här kulturarvet som jag har fått genom att gå luciatåg sedan jag var liten  – det kommer vi att få kämpa för att våra barn ska känna tillhörighet till.  Vill jag det?

Och så tänker jag på hur fruktansvärt priviligerade vi är som svenska invandrare här. Tyskar älskar oss och våra traditioner. De är intresserade och vill lära sig mer. Sverige och svenskar har hög status. Det lussas i Berliner Dom varje år. Berliner Dom! Det säger en hel del om hur flott det är att vara svensk i det här landet. (Det är Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör som kommer hit.)

Och så tänker jag på hur det skulle vara om vi inte var så omtyckta. Om folk mörknade i ögonen när svenskar kom på tal och började prata om den ruttna fisken vi stoppar i oss, vårt sjuka förhållande till sprit och obehagliga tro på att vi är bäst i världen på allt. Om vi blev nekade att hyra lokaler för våra luciafiranden för att folk inte ville ha med oss att göra.

Hur skulle det vara då får oss att bo här? Skulle jag känna likadant för lucia då? Ja, säkert. Den traditionen sitter djupt. Men jag skulle nog känna mig missförstådd också. Kanske frustrerad. Ledsen såklart. Och jag skulle vara ännu mer rädd för att mina barn inte skulle få med sig det som är en så stor del av mitt, och deras, kulturarv. Jag skulle nog bli ännu mer patriot. Ännu mer svensk.

Det är lättare att integreras när man tas emot med öppna armar.

Yay! Den perfekta videon för oss utlandssvenskar som tröttnat på att för örtifjärte gången dra vad och varför och hur vi egentligen firar den här dagen.

Tack till den eminenta skandinavienbloggen Besser Nord als nie för tipset.

Och glad Lucia kära ni! Jag blev för första gången lussad av mina barn i morse. Asså, känslorstormen som kom med det. Ni anar inte. Obs! att Lucia är min bästa högtid på hela året.

Helgen var det stora startskottet för alla driljoner julmarknader här i stan – vi firade genom att kräkas ner halva den svenska varianten i Wilmersdorf (okej, det var bara min dotter som kräktes. Men det räckte, tro mig). Som tur var verkar det inte vara någon magsjuka vi spred ut i all fall. Men oavsett, det la sordin på julstämningen, helt klart.

Den svenska julmarknaden är alltid under första advent-helgen och är liksom det som sätter igång hela julspektaklet för oss. Där får vi hela svenskdosen på en gång. Julmust och pepppkakor och Lucia och lösgodis och köttbullar och hot dogs med rostad lök från den stora svenska varuhuset. När allt det där är avklarat kan vi börja koncentrera oss på den tyska adventen. På att stoppa småpresenter i barnens skor på Sankt Nikolaus och att dricka glühwein mit schuss, till exempel. Och så alla fantastiska supertyska julmarknader i stan. Tyskar är verkligen världsmästare på julmarknader, håller ni inte med?

Här är förresten en sådan där tunnelbanekarta som visar var stans julmarknader finns. Fast långt ifrån alla är med.

Berlinpodden! Nytt avsnitt! Wohoo!

Den här gången pratar jag och min Berlinbitenpolare Kristina om allt från ledsna bröst till tvåspråkiga barn, Kukis och Schnippa. Vi bjuder på språkliga tabbar och sköna exempel från vår snurriga men härligt flerspråkiga vardag. Och så får ni (som inte kan tyska) lära er det i särklass osexigaste ordet vi vet. Som har ironiskt nog har med sex att göra.

Kort sagt – vi pratar om TYSKAN. Hur är det egentligen att lära sig ett helt nytt språk i vuxen ålder? Och varför börjar vi prata sex hela tiden? Så porrigt är väl ändå inte språket? Elleeeerrr?

Missa inte! Hur fult du än tycker att tyska är.

Lyssna på Berlinbiten.se eller via ITunes, sök på Berlinpodden.

Tack till Filip Löfström på Sure Communication som hjälpt oss med efterbearbetningen av podden.

Och glad helg, kära ni!

Jag upplever ofta att vi svenskar anses vara rätt frisläppta när det gäller nakenhet. Att folk här tänker sig att vi topplessolar hej vilt, gärna bastar ohne alles och utan att blinka badar nakna om somrarna. Men alltså… Det där stämmer ju inte alls. Det är väl mest någon 70-talsbild av Sverige som dröjt sig kvar här borta i utlandet.

I jämförelse med nordtyskar är vi i alla fall hur pryda som helst.

I dag var jag på Vabali Premium Spa i Moabit med min podcastparter Kristina. Det var jättefint där, stort som attan – och extremt naket. Badkläder var förbjudna, överallt. Vi kände oss som gäster på en av de där nudistresorten på Jamaica där vi gled omkring bland alla snoppar och snippor och tuttar och rumpor. Satt bredvid bredbenta män i solstolarna, duckade för svettiga pungar och gungande bröst på väg till de varmaste platserna i bastun och simmade i poolerna med behagen helt fria i vattnet.

Att män och kvinnor har gemensamma omklädningsrum och bastar tillsammans är inga konstigheter här i Berlin, det har jag vant mig vid vid det här laget, men att simma naken? I pooler? Till åskådan av både män och kvinnor? Det har jag faktiskt aldrig gjort förut och jag måste säga att det kändes lite konstigt (även om det alltid är trevligt att nakenbada, förstås).

På ett sätt tycker jag att det är rätt skönt att nakenhet är så avdramatiserat här, på ett annat tycker jag att alla, well… kön överallt förtar känslan av lyxig spaupplevelse en aning. Det är inte så lätt att slappna av helt om man har en främmande snopp hängandes framför sig. Känner jag i alla fall.

Men annars då? Är Vabali, som är helt nyöppnat, värt ett besök?

Absolut. Massor av olika bastuar av välja mellan och flera härliga pooler. Något jag saknade var en juicebar – och det hade ju varit himla fint om de hade dukat upp några kannor med kranvatten  till gästerna här och var. Kanske lite frukt till och med? En restaurang fanns, men då var man tvungen att sitta där och äta och dricka, att ta med sig sin smoothie till en av loungerna var verboten. Med tanke på att de kallar sig för premium spa tycker jag att de kunde ha satsat lite extra på de små detaljerna som gör att det känns lyxigt på riktigt.

Förutom det, och förutom nudistchocken, får Vabali Premium Spa fyra av fem snopp..eh…tevetorn av mig. Jag klär gärna av mig där igen.

Hur känner du? Skulle du kunna tänka dig att glida omkring på ett spa i bara mässingen?

Följ mig bloglovin! På Instagram heter jag johannapaues.

Ett nytt avsnitt av Berlinpodden är här! Den här gången pratar jag och Kristina om något stort. Livsavgörande till och med.

Om själva flytten till Berlin.

Hur kom det sig att vi beslutade oss för att flytta hit? Hur kändes det att starta ett helt nytt liv i en helt ny stad, på ett för oss helt nytt språk?

Mycket känslor, mycket frustration och väldigt mycket romantik utlovas.

Lyssna här eller ladda ner Berlinpodden i din podcastapp.

Stort tack till Filip på Sure Communication som tagit hand om postproduktionen.

Följ mig på Bloglovin! På Instagram heter jag johannapaues.

Här ser ni hämtmat för 1200 kronor. Indiskt. Sex rätter. Tillagad i Stockholms innerstad i går kväll.

Med risk för att låta som en tjurig utlandssvensk – FY HELVETE VAD DYRT DET ÄR I STOCKHOLM!

Samma beställning i Berlin hade gått på knappa 50 euro.

Det är faktiskt en av de saker jag gillar bäst med att bo i Berlin, att det inte kostar så mycket med vardagslyxigheter. Några andra exempel på vad saker kostar där :

Fika med bakverk: 4 euro.

En riktigt bra blandad drink på en seriös drinkbar: 7 euro

En drink på kvarterskrogen: 4 euro

Hamambesök inklusive helkroppspeeling och 20 min massage: 44 euro.

Inräden till typ barnmuseum/lekland: 3 euro per unge, eller cirka 7 euro per familj

Åka taxi: Hälften mot priset i Stockholm, på ett ungefär.

Det är liksom lättare att njuta av livet när det inte svider i plånboken hela tiden.

Det är fint att vara hemma i vackra höst-Sverige en sväng, men det här jäkla tågkaoset som jag hittills bara läst om på min kammare i Berlin kunde jag gott vara utan. Min och barnens lilla resa på 1,5 timme i dag förvandlades till ett över tre timmar långt maraton mellan olika ersättningsbussar och tåg. Håhåjaja. (Btw – danke alla snälla medresenärer som hjälpte mig med att kånka väskor, vagnar och hålla reda på bångstyriga ungar).

Jag tröstar mig med att tänka på det här roliga som jag och barnen tänkte göra på söndag hemma i Berran.

Jag var i Sverige en kortis tidigare i veckan, och som alltid slogs jag av hur kontantlöst det är där. Kontantlöst och hightech. Efter några år i Tyskland, som jämfört med Sverige verkligen ligger efter när det gäller internetbaserade lösningar på praktiska saker, så känns en tripp till Stockholm lite som att åka till framtiden.

Betala femman till den allmänna toaletten genom att skicka ett sms! Wow ju. Eller den där Swish-tjänsten som alla använder nuförtiden – att något sådant skulle finnas här i Deutschland känns väldigt långt borta. Här är verkligen cash fortfarande king och långt ifrån alla har smarta telefoner (jag har förresten skrivit tidigare om hur viktigt det är att ha kontanter på sig här i Berlin).

Det här beror förstås på massor av saker. Att det är ett större land, att det verkar finnas en viss misstro mot banker, att det krävs en relativt hög lön för att överhuvudtaget få ha ett Visa eller Mastercard, en djupt rotad byråkratikultur där stämplar på papper är det enda som känns giltigt etc, etc.

Och så finns det, vad jag tycker mig se i alla fall, ytterligare en anledning till varför det inte satsas på ett kontantlöst samhälle här. Ett argument jag ofta mötts av när jag vurmat för hur smidigt det funkar i Sverige: Att det känns viktigt att ha möjligheten att inte lämna några digitala spår efter sig. Att inte kunna övervakas.

Och det kan man ju, sett till historien, verkligen förstå.

Så nästa gång ni svär över hur jobbigt det är att behöva gå till en bankomat i Berlin när pengarna i plånboken börjar sina, passa på att också skänka en tacksam tanke över att vi i Sverige fått leva i fred och frihet så pass länge att vi slipper associera en dragning med kortet till misstänksamhet och förföljelse.

Det tar tid att läka en folksjäl.

(Ps. Den 9 november är det 25 år sedan muren föll. Här kan ni läsa mer om alla de evenemang som arrangeras här i Berlin i samband med jubileet.)

(Ps 2. En annan tanke som slog mig är hur ofantligt sorgligt det är att alla dessa människor som ber om pengar på gatorna i Sverige är tvingade att göra det i ett av världens mest kontantlösa länder. Ett kontantlöst sätt att hjälpa dem på är till exempel att swisha över en summa till den här föreningen.)

Jag har precis spelat in en podcast där vi pratar en del om det här med när man ska säga Ni eller du här i Berlin. Det är inte så enkelt som man kan tro – jag har bott här i sex år nu men känner mig fortfarande osäker titt som tätt.

Tills podden är färdig kan ni roa er med att studera den här Ni- eller du-guiden som min Berlinbitenpartner Kristina har hittat. Rätt bra faktiskt!