Man KAN sätta upp en lapp i sin portuppgång om att man kan hjälpa äldre grannar att handla utan att ta en bild och lägga upp i sociala medier. Tänkte jag surt när jag såg en sån bild segla förbi i mitt twitterflöde, ”Lilla jag satte upp den här lappen, de gamla blev sååååå glada”.

Mhm, bra gjort du.

Sen lyssnade jag på ett avsnitt av The New York Times podd The daily, som handlar om Tom Hanks. Det var i all enkelhet en inläst artikel, skriven av Taffy Bodesser-Akner. Hon fick i uppdrag att skriva ett stort uppslaget personporträtt på Hanks och fastnade i att vem hon än frågade så fick hon bara höra om hur trevlig han var. Schysst, snäll, rent av god.

En berättelse om en god person blir tyvärr helt ointressant, tänkte hon dystert. Men fortsatte att göra research och förstås intervjua Hanks själv – samtidigt som hon själv gick igenom en rätt svår period i sitt liv. Det ville sig inte bättre än att hon bröt ihop under ett av mötena mot skådespelaren.

Jag kan ändå inte göra den där podden rättvisa så uppmanar er bara att lyssna, du kommer att bli glad. Men en sak vill jag sprida här: när människor gör något fint, ifrågasätt inte motiven. Det är till syvende og sidst handlingen som räknas. Skit i dem som försöker ge goda gärningar dåligt rykte genom att tala om ”godhetsknarkare”. Tom Hanks är ingen godhetsknarkare utan en anständig människa.

Just det, Hanks och hans fru Rita Wilson har konstaterats smittade av coronaviruset och agerar förstås precis som man ska: håller sig hemma isolerade och väntar ut symptomen, och uppmanar oss alla via instagram att ”platta ut kurvan”.

Var som Tom Hanks, på alla sätt. Vi behöver det nu.

Jag vet att många svenskar sitter i samma sits som jag, förvisade från sin vanliga arbetsplats på obestämd tid. Och även om det är en situation som väcker tankar och kan öppna perspektiv – antagligen fler tankar och fler perspektiv desto längre detta pågår – så vill jag vara väldigt tydlig med det här: det är inte synd om oss. Det finns så väldigt många som har det värre. Nästan alla, faktiskt. Jag tänker till exempel på:

• de som är sjuka
• deras anhöriga
• vårdpersonalen, som med risk för att själva bli smittade, sliter som jag vet inte vad
• andra som måste fortsätta jobba, för samhället funkar inte annars
• människor på myndigheter och i politiken som måste fatta väldigt svåra beslut på ett underlag som hela tiden förändras
• gamla människor som nu blir sittande ensamma
• människor som blir varslade
• småföretagare där avbokningarna rasar in
• gig-jobbare som borde gå i karantän men som då förlorar all inkomst
• människor som isoleras tillsammans med någon som inte vill dem väl, en partner eller förälder som misshandlar till exempel

Och så ömmar jag faktiskt särskilt för de som ska ta studenten i år. Ja, det är bara några fester och så vidare men det är också så det symboliska i att stå där på höjden av sin ungdom, då livet och världen ska öppna sig – och så sker det motsatta. Silvia Avallone skrev vackert om det i DN härom dagen.

Så ja. Att sitta för sig själv kan ge nya perspektiv. Men det betyder inte att jag helt har förlorat Perspektivet.

När allt är som vanligt, det vill säga jag går till jobbet, är jag ett extremt vanedjur. Mina morgonrutiner följer P1 Morgons körschema – när vetenskapsnyheterna kommer har jag just klivit ur duschen och lagom till Kulturnytt sitter jag vid frukostbordet. Sen tar jag ettans buss till jobbet, dricker två koppar kaffe före den lunch som kollegorna och jag av någon anledning äter redan vid 11.30, en kopp kaffe på det, jobbajobba, bussen hem, laga middag och äta till P1:s repris av Kultur i P1.

Ja jag hör hur det låter men jag gillar rutiner, okej. Jag inbillar mig att det ger utrymme för tankarna att röra sig mer fritt, när kroppen vet vad den ska göra.

Nu – alla rutiner är borta. Det enda som är bra är att jag får sova lite längre på morgonen men det gör å andra sidan att jag inte kan hålla mig i P1 morgons körschema längre. Sen har kulturredaktionen videomöte kl 09.30 och 14.30, det är mina fasta hållpunkter.

Resten – ingenting alls.

Jag funkar uselt.

Påbörjar tre olika uppgifter, avslutar ingen. Äter en macka, nej steker två ägg, hittar lite godis. Slår av radion, slår på den igen. Musik kanske?

Dricker en kopp kaffe. Hur mycket kommer jag att gå upp i vikt under den här obestämda tiden? Jag måste få lite frisk luft!

Läser lite, skriver lite. Glor ut i tomma luften.

Hur länge måste det här pågå innan jag hittar nya rutiner? Helst vill jag inte veta.

Jag säger som så många andra: jag är inte rädd för själv bli sjuk, det är andra jag oroar mig för. De äldre, de sjuka. Min mamma.

Det jag oroar mig allra mest för att jag ska smitta någon annan. Jag blir så paranoid av att läsa att även symtomfria personer tycks ha spridit smittan. Tänk om jag…? I går, när jag tog en promenad, märkte jag att jag höll andan när jag mötte några gamla människor.

Men ÄR jag helt symtomfri? Normalt skulle jag beskriva mig själv som närmast motsatsen till en hypokondriker, brukar skryta om min robusta hälsa och det är sant, jag är sällan sjuk. (Jag har även mycket starka tänder.)

Men nu går jag och känner efter hela tiden. Visst kliar det i halsen? Och när jag i går hörde att biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten var med hos Malou i TV4 fast från sitt eget vardagsrum eftersom han han tyckte sig ha symtom SOM KALLA HÄNDER reagerar jag genast. Jag är ju kall om händerna?!

Nu stannar jag hemma helt några dagar; inga promenader, ingen sväng till Ica. Jag må bli småtjock och letargisk men nån superspridare tänker jag inte bli.

När ledningen tjatade på oss att skaffa den nya VPN-uppkopplingen eftersom det kunde bli så att vi skulle bli tvungna att jobba hemifrån ska jag medge att jag inte hörsammade det direkt. Jaja, snart. Först när de avsatte Jörgen från it-supporten att sitta i ett konferensrum och bara hjälpa oss senfärdiga med uppdateringen så hasade jag dit. Det strulade förstås, det gör alltid det för mig, men efter några omtag fick Jörgen det att funka.

Dagen därpå, sent på eftermiddagen kom så beskedet: alla som inte är kritiska för Aftonbladets nyhetsrapportering ska arbeta hemifrån, tills vidare. Vi ombads också att inte röra oss nära desken, som är Aftonbladets hjärta, för att inte utsätta de som jobbar där för onödig smittorisk.

Eftersom flera på kulturredaktionen redan hade hunnit gå hem bestämdes att vi ändå skulle ses dagen därpå för ett morgonmöte – vi sitter allra längst bort från desken och kan gå in en ingång som gör att att vi inte ens passerar den – och sen gå hem.

Det var i torsdags. Vi hade ett möte, någon drog hem direkt efteråt, några avslutade ett par grejer. Jag… ville inte gå hem. Blev sist kvar. Gick sent.

Jag tycker det är skittråkigt att jobba hemma. Jag stortrivs på mitt jobb, tycker om mina kollegor. Jag bor ensam och fyller vanligtvis min fritid med umgänge och inte minst kulturella evenemang. Nu ska jag arbeta hemifrån och praktisera social distansering på obestämd tid. Just det där sista, ”obestämd tid” – det börjar sakta gå upp för mig att det nog inte handlar om ”en vecka, högst två”, som jag tänkte när hemförlovningen kom. Det kan bli mycket längre. Hjälp.

Det är naturligtvis inte synd om mig. Jag är frisk (eller?) och jag har toapapper, pasta och Netflix. Många sitter hemma med betydligt knepigare förutsättningar och vardagslogistik. Men för att parafrasera Hannah i ”Girls”: ”Jag tror att jag kan vara alla karantänsittares röst. Eller i alla fall en röst. För en karantänsittare.”