Vi har inte ens varandra

JA, alla äldre borde gå hem och hålla sig inne tills faran är över. Jag förstår det och jag tror att de också gör det, innerst inne. Men jag förstår också att man väjer för den insikten. För är det något den här tiden har lärt oss så är det väl hur onaturligt det är för oss människor att i stunder av oro och kris söka sig bort från varandra.

Jag återkommer till min mamma, jag kommer nog att göra det med jämna mellanrum. För jag tänker mycket på henne, och oroar mig för hur hon har det. Till att börja med är hon 77, inte 76 som jag skrev i ett tidigare inlägg. 78 i maj.

Hon bor ensam med sin katt, Sissi, hundra mil bort från mig. Normalt tillhör hon inte den grupp av ”ensamma äldre” vi alla ömkar och fruktar att själva tillhöra en dag – hon har fyra barn, nio barnbarn, spelar bridge, har en bokcirkel och umgås med väninnor och gamla kollegor. Ett barn och fyra barnbarn bor liksom hon i Boden och kan nu hjälpa till med handling och akuta ärenden.

Men jag insåg alltså förra veckan att jag inte kan åka hem i påsk – och sen insåg jag att inte bara kan jag inte komma till henne, ingen kan komma till henne. Hon kommer att sitta ensam.

Om mitt hjärta brister, vad ska då inte hennes göra? Hennes och alla andra 70+-are som just börjar inse vad det innebär att ”stanna hemma”, på obestämd tid.

Jag säger inte att man ska strunta i det Folkhälsomyndigheten säger men lite mindre skäll och lite mer förståelse vore inte fel.

Förresten skrev min kollega Markus Larsson urfint om det här med oron för sina gamla föräldrar. Läs gärna!

Okej, det här blev lite deppigt. Ska försöka bli lite peppigare framöver. För att pigga upp lägger jag in en bild på mammas katt här ovan; hon är söt men lömsk!