Lättar på trycket

Jag gråter minst en gång om dagen. Inte över mig själv eller min situation utan över, tja, oftast något jag ser på sociala medier eller läser i tidningen. Som härom dagen, när man på ett italienskt sjukhus (äldreboende? Vårdinrättning i alla fall) firade 75-årsminnet av fascismens fall. Eller det här klippet från BBC, som liksom lägger en varm arm runt våra slokande axlar – ”en dag ska det här vara över”. Eller den här artikeln i DN, om covid19-sjuka Owe – när han på påskafton kunde ringa upp sina barn brast det helt för mig.

Jag tror inte jag är ensam om att känna mig lite känslomässigt labil. Vi lever ju alla med en gnagande oro och ovisshet, nånstans måste det ju ut. Gråten blir en ventil, ett sätt att lätta lite på trycket.

Nu väntar långhelg med Valborgsfirande och 1 maj – vanligtvis en av årets bästa helger, om du frågar mig. I år blir det förstås just ingenting, men jag hoppas på häng med vänner i liten skala. En av de bästa sakerna med denna helg andra år är manskörer, herregud vad det är trevligt med manskörer. Utan möjlighet till liveupplevelse bjuder här radions P2 på ett fint substitut här – jag rekommenderar det varmt, och ja, det gav upphov till dagens gråt.