Jag har fått kommentarer om att den här bloggen andas en del melankoli, och jo det kan väl stämma. När man inte är direkt berörd av smittan så är det väl det man känner, inför tillståndet i världen?

Nå, det blir ett extra lager av melankoli i dag.

Hade allt varit som vanligt så skulle jag ha smitit från jobbet lite tidigare, sammanstrålat med min bror på Arlanda och åkt hem till mamma i Norrbotten. Väl där hade vi åkt ut till minneslunden där min pappa vilar – hade han levt så skulle han ha fyllt 79 år i dag.

Jag kommer att sakna min pappa till den dag jag själv dör men jag har också tänkt att jag är glad att han inte behövde uppleva det här. Den sista tiden han levde var han väldigt sjuk. Han dog på sjukhus, det var i november 2017, med mamma, min syster och mig vid sin sida. Personalen var helt fantastisk, de gjorde allt de kunde men var också tydliga med när inget mer fanns att göra. Min tacksamhet mot dem är oändlig och även om det var den svåraste stunden i mitt liv så är jag så glad att jag var där.

Så jag tänker förstås på alla som befinner sig i den situationen nu. Med älskade anhöriga som är svårt sjuka, i covid-19 eller något annat, men som inte får vara nära. Som oroar sig över prioriteringar. Som inte vill belasta i onödan.

Och jag tänker förstås på alla i vården som sliter på övertid och ibland känner sig otrygga med det skyddsmaterial de (inte) har. Hur ska vi någonsin kunna tacka dem?

Ja men glad påsk då.

Jag har verkligen blivit dagvill, den ena dagen är så förtvivlat den andra lik. Inte blir det lättare av att det går mot långhelg, det vill säga är kort vecka.

Men i dag hände ändå nåt att hänga upp minnet på – jag var och klippte mig! Inte bara fick jag sätta på mig något snäppet över reafyndsnivå, jag fick dessutom lämna Lilla Essingen och bege mig till Söder. Jag erkänner, jag åkte buss dit men det var inte rusningstrafik och den var rätt glest besatt. Sitter någon på ett säte är det ingen som sätter sig bredvid, man står hellre.

Så blev jag klippt av Karin. Och tonad. Jag medger att jag är tillräckligt fåfäng att jag är glad att jag hann fixa utväxten innan det eventuellt kommer strängare restriktioner.

Hos min frissa blir man erbjuden te, kaffe eller ett glas vin. Vanligtvis nöjer jag mig med te men nu bad jag om ett glas vitt. ”Alla tar vin nu”, sa Karin.

Hon har själv varit sjuk, sannolikt i covid-19, och som många i hennes situation som egenföretagare var det nu bara att försöka komma i kapp en månads tappat jobb. Men det var inte många som bokat av. Vi pratade mycket corona förstås, men inte bara. Det börjar uppstå små luckor för annat.

Sen promenerade jag hem och såväl ljus som temperatur skvallrade om full vår. Det är knappt att jag märkt det.

Som hemmajobbare blir man plötsligt varse husets dagliv. Ett par av mina grannar renoverar (bygghandeln är tydligen en bransch som går mot strömmen nu och snarare upplever ett uppsving under coronakrisen), det hamras och borras. Och rakt över mig spelar grannen piano – hen kan spela hyggligt men det är en del skalövningar också. Det slår mig att jag inte vet om pianot är nytt eller om grannen helt enkelt är så hänsynsfull att hen inte spelar på kvällarna. Men jag borde ha hört det någon helg?

Jag måste hur som helst skaffa ett par bättre hörlurar, som ju dessutom är nödvändiga för alla videomöten.

Som jag misstänkte så är detta med ett livligt drömliv inget unikt för mig och mina vänner. I den här artikeln reder man ut varför många drömmer så mycket just nu – det korta svaret är stress, som ger oss sämre sömnkvalitet som ger oss tydligare drömmar. Och som jag också misstänkte är alkohol inte ett bra sätt att hantera detta.

Ny vecka, stilla veckan. Mer stilla än någonsin. Trots stundande påskhelg, vanligtvis så sympatiskt lång, så flyter alla dagar ihop – det är ju långfredag hela tiden, som jag konstaterat tidigare.

Även om man räknar i mannaminne så är det här en unik situation. Till det bidrar det här utdragna skeendet – eller tillstånd, upplevelse, situation. För tidigare gemensamma trauman har varit just händelser, som Estonias förlisning, tsunamin, Backa-branden, terrorattacken på Drottninggatan; de slog ner i våra liv men var i sig genast över. Sen fick vi leva med konsekvenserna.

Det här bara pågår och pågår. Man vill komma till den punkt när vi kan skriva ”Våren 2020 drabbade Sverige och världen av en pandemi. Det första fallet i Sverige upptäcktes den 31 januari och den XXX var smittan under kontroll…” och då veta vad XXX står för, ha XXX bakom sig.

Det jag försöker förstå, märker jag, när jag lyssnar på de återkommande presskonferenserna, är i vilken fas vi befinner oss. Jag förstår att det inte går att säga, men det är det jag tittar efter när jag tittar på alla kurvor som cirkulerar. Det är snart två veckor sen man konstaterade att stormen dragit in över Stockholm – stämde det? Tilltar den än eller har den börjat bedarra? Drar den vidare till andra delar av landet? Omöjliga och frustrerande frågor.

Man vill verkligen bara veta när det här ska vara över. Inga jämförelser i övrigt men man börjar ju förstå grymheten i att inte tidsbestämma straff.

Mamma ringde i dag, mitt på dagen. Hon vet ju att jag jobbar hemma. ”Slå på ettan! Det är Reuter & Skoog, de är så roliga!”

Jag tycker SVT har visat prov på oväntad flexibilitet och klivit in för att underhålla efter förmåga men min mamma är tyvärr inte imponerad. ”Det är aldrig nåt bra, bara gammal skåpmat”, suckar hon.

Men ”Reuter & Skoog” gillar hon. Jag stod egentligen mitt i lunchbestyren men slog på ändå. Så kunde vi skratta tillsammans trots 100 mils avstånd.

En bekant hörde av sig via Facebook och berättade att hon drömt om mig härom natten, en dramatisk dröm. Vill inte berätta för mycket om andras inre liv men bland annat hade jag benet i gips.

Jag känner igen det där med konstiga drömmar just nu, och hör andra vittna om samma sak. Under den långa promenad jag tog med två vänner i går – 16 000 steg – pratade vi om det och ena vännen lanserade teorin att eftersom vi får så få intryck just nu så skrapar det undermedvetna liksom på botten av tunnan, det som kommer upp ur oss har legat rätt djupt.

Själv har jag flera gånger fått bilden av en björn i ett ide, så känner jag mig. Jag sover tungt och mycket, med livliga drömmar – men det är där ute, utanför mitt ide, det verkliga dramat pågår.

I natt drömde jag att jag tappade bort mamma. Hon gick precis bakom mig men när jag svängde in på nåt restaurangliknande så försvann hon. Jag ropade men hon svarade inte.

Det kanske inte är den mest svårtolkade drömmen.

När jag vaknade i morse och slog på radion spelades Paul Simon och jag hann tänka ”åh nej, har coronan tagit Paul Simon?!” Men det hade den gudskelov inte, de bara spelade ”50 ways to leave your lover” i P1.

Vi har gått in i vecka fyra av hemmasittande men jag kan inte säga att det känns riktigt som vardag än. Tillvaron är fortfarande ett slags undantagstillstånd, jag tycker att man hela tiden ställs inför nya frågor och situationer.

Jag skulle ha klippt mig i veckan som gick men dagen före messade min frisör Karin och sa att hon varit sjuk, sannolikt covid-19, hade varit symtomfri i fem dagar och nästa dag skulle gå tillbaka till jobbet. Men ville jag ändå boka om? Det kändes lite som ett tillitstest. Fem dagar måste ju räcka, de säger ju två? Trots det så bokade jag om. Tackade mycket för omtanken. Hon förstod absolut så nu ska jag klippa mig på onsdag istället.

Jag har även hunnit ha terapi per telefon istället för på plats. Alltså med en riktig terapeut, inte babbel med en vän (vilket verkligen inte är det sämsta).

Tre symtomfria personer under 70 som vill ta ett glas tillsammans, det funkar väl? Ja, kom vi fram till, men inte på lokal, hur glest det än är på barerna.

Jag, som vanligtvis passerar Ica på väg hem från bussen så gott som varje dag för att köpa nån middagsmat, planerar nu mina inköp ordentligt. Försöker hålla mig till två handlingsvändor i veckan. Noterade för övrigt det nu fanns gott om pasta och toapapper men var rätt utplockat i bönhyllan. På Apoteket var febertermometrarna slut.

Och visst var det den här veckan det sjönk in: det kommer att vara så här ett bra tag. Visst handlar det om månader? Så jag antar att en vardag kommer men kan inte säga att jag ser fram emot det.

Så till den viktiga frågan: vad har man på sig i karantänen? Klassisk är redan den intervju Kajsa Ekis Ekman gav i Bon, där hon gör rent hus med myskläder när man jobbar. Slappa kläder leder till slappa tankar, kan man sammanfatta hennes hållning. Jag kan inte svära på att hon har fel men tänker att det ändå är skillnad om man som hon alltid är frilans.

För jag klär inte upp mig. Att stryka en skjorta för att sen sitta hemma känns inte aktuellt, inte heller att dra på mig klänning och nylonstrumpor, som man vanligtvis känner sig lite extra fin i.

Men jag går heller inte runt i mjukisar. Två gånger om dagen ”träffar” jag kollegorna i videomöten och då vill jag vara ordentligt klädd och kammad.

Jag har här upptäckt en tredje väg, som tydligen är min. För karantänen har visat sig vara de tveksamma reafyndens tid. Jag hittar tröjor som det inte är nåt fel på men som jag aldrig har på jobbet i vanliga fall. De där man inte hade köpt till fullpris men som man tänkt ”jamen 179 kronor är ju inte så mycket, jag kan ha den… jaa, en sommarkväll som är lite sval” (en relevant klädkategori i det här landet).

Till reafyndet bär jag uteslutande jeans, jag har några jag varvar mellan. Inte mjukisar men heller inte några slacks.

Men okej, jag håller inte stilen hela vägen ner. På fötterna sitter mina gamla skinntofflor. Nåt ska man ju ha när man ändå bara sitter hemma.

Gav mig ut för att proviantera i dag. Sportade mina nya sneakers – passade på, eftersom när det här är över är jag rädd att vi redan är i säsong för ballerinor och sandaler.

Äsch förlåt, det blev ett rätt lamt inlägg i går. Jag skrev ett annat först, som i och för sig handlade om samma sak – det stora bristen på intryck just nu – men jag raderade det. För vadå brist på intryck, liksom, det pågår en pandemi, en global katastrof, människor dör, i vården sliter vårdpersonal för att rädda liv – och har sitter jag i en lägenhet och känner mig… understimulerad.

Vem hade trott att en katastrof kunde låta så lite?

För så är det ju för många av oss nu. Vi följer med fasa nyhetsrapporteringen (jag måste verkligen tagga ner lite på den punkten), hänger vid varje ord från Anders Tegnells läppar men våra egna liv rullar på. Tommare och tråkigare än vanligt men de fortsätter. Vi jobbar, funderar på vad vi ska äta, chattar med en kompis.

Emellanåt skäms jag nästan för hur jag sitter och kurar i min bubbla men å andra sidan: jag, och alla andra i min situation, gör ju precis det vi ska. Vi håller oss undan. Vi ger plats till dem som måste röra sig ute i samhället nu. Förhoppningsvis kommer vi heller inte att behöva uppta en säng i vården utan kan även där lämna plats till dem som måste ha en.

För att avsluta med något helt annat: även om nyheterna är allt annat än upplyftande just nu så blev jag glad detta reportage, som SVT visade igår. Om människor som förlorat sina jobb – men som genast ställer om och går in där de så förtvivlat behövs. Fan vad människor kan vara bra ibland.