Statistik-fatigue

Så var den konstigaste påsken i mannaminne förbi. Själv träffade jag vänner (3 stycken) en dag, familjemedlemmar (6 stycken) en dag och promenerade med en (1) vän en dag. Tittade på serier (tröttnade halvvägs på ”Tiger king” på Netflix men tyckte mycket om ”Älska mig” på SVTPlay) och läste en bok (som jag ska recensera). Men i huvudsak försvann påsken 2020 in i den grå massa som är coronavåren 2020.

På något sätt vill ens hjärna inte acceptera ett tidsbegrepp som ”tills vidare”, man har ett behov av att dela upp och se faser, trots att vi inte kan göra det så länge vi är mitt i ett skeende. Så inget har hänt men i mitt huvud går vi nu in i en ny fas, bara för att vi nu är efter påsk. Eller vi är väl i alla fall i slutet av början?

Jag börjar ge upp försöken att följa och förstå kurvor. Vilken man än tittar på så kommer invändningar på hur den är framtagen, vad den egentligen visar och vilka slutsatser man kan dra. En gång startades det en lite haveristisk FB-grupp som en stund hette ”Stå upp för sanningen som är relativ” och jag kommer ihåg att jag skrattade åt det men med dagens statistik-fatigue skrattar jag inte längre.

Övningen i osäkerhet fortsätter, tills vidare. Det är först i efterhand vi kommer att se faserna. Det är först i efterhand vi kommer att kunna rita det korrekta kurvorna. Just nu har vi bara att hantera det.